Thinner

Låtar om tonårsångest, och för den delen om all typ av ångest och utanförskap dras jag till som en fluga till socker. She Said She Said är ju en beatlesfavorit, och Tidiga Kent överlag spisades som kokos. Thinner är just en sån låt. Men det var inte det jag skulle skriva. Grejen är att jag är rädd att jag behöver skriva av mig lite. Jag är på väg in i en mörk period igen. Jag har hållit mig utanför den ganska länge, och trodde det var bra, men nu är jag tillbaka i ett känsloläge som jag inte haft sen nyår typ. Jag hoppas på att det bara är den psykiska delen av baksmällan efter gbgvarvet som spökar, men jag är rädd att jag nog har fel.

Symptomen är en molande känsla i magen, en känsla av tomhet överlag, en upplevelse av alienation och utanförskap. Lyxproblem ja visst, men om man nu mår skit är det väl bättre att låta sig själv göra det.

Orsakerna är lite mer diffusa, men de har viss del att göra med teatern. Ja, vi sätter upp ett lustspel/spex/friluftspjäs i gudhem, ni får komma och titta i höst. Men nu sätter vi snart punkt för vårrepetitionerna, och jag har separationsångest, plus att jag inte är nöjd med min insats som regissör. Jag skäms, jag vill förklara, men inte fler SMS, och jag vill inte ringa någon.
Sen kan de grunda sig i ett jag inte vill besudla mina vänner med min oro. Jag har snälla vänner som lyssnar, och till och med ger råd, som uppriktigt oroar sig för mig. Jättebra, ja visst. Klart jag är dem evigt tacksamma, det är inte det men... jag vill ju att de ska få något för att de lyssnar på mitt harvande. Att jag nån gång ska kunna säga att jag faktiskt mår bra... men snart ringer jag dem igen, med ångest, utan hopp... och vill praaaata.

Jag vill inte att mina vänner ska vara mina terapeuter.

Nu orkar jag inte tänka mer, jag håller på och somnar vid tangentbordet. Vad ville jag med det här? Hur känner du efter att ha läst det? God natt i alla fall. Nu hoppas jag kunna sova så jag kanske mår bättre i morgon.