Om tingen i sig

...kunna vi intet veta.

Ibland är det bara så det är, att man inget vet. Att man inget förstår, att man inget ser. Så plötsligt öppnas ens ögon, allt faller på plats... och så faller allt samman.

Så går man ett tag och ser världen på detta sätt. Man bygger upp en världsbild, man anpassar sig själv. Men så kommer mer saker, nya infall, nya vinklar. Man får upp ögonen ännu mer, det fanns luckor i pusslet som man inte såg förut... och allt faller totalt ihop än mer.

Men slutresultatet är det samma som alltid. Jag känner mig som en fullständig idiot, och det kommer ta tid innan jag kan hantera det bra. Fast man växer ju som människa hela tiden... synd bara att jag bara nått upp till en 15-årings nivå.

Låter det konstigt? Fattar ni inget? Det är lite meningen... jag är inte sugen på att vara tydlig.

man ska inte...

denna dag är ett helvete.

Jag har varit på Åmåls Bluesfest. Jag hade trevligt. Jag drack sprit. Jag var lite för mycket på sen-natten. Jag fick ågren. Jag bad om ursäkt och redde ut saken med mina vänner. Det var bra. På eftermiddagen kom den obligatoriska bakfylleångesten. Den var hanterbar. Jag hade ju pratat ut. Jag kom hem. Jag upptäckte att jag hade glömt mina mediciner i Skövde. Jag tog dem. Tre dagars icke-ätande av antideppresiva: Du får börja om med biverkningarna: Mer ångest.

Jag har idag därför bakfylleångesten från helvetet. Jag ska om en stund äta ännu en atarax, sova mig igenom eftermiddagen och hoppas... hoppas... att jag någongång ska komma ut ur det...

Jag är en idiot.