dynga

Höstdepp, och känslorna åler berg-och-dalbana. Exakt hur långt ifrån mitt normala tillstånd jag är vet jag inte, men jag är väldigt långt från stabil, och jag lär inte hamna där på ett bra tag. Vardagsliv är nästintill outhärdligt, jag behöver ett ständigt flöde av kickar för att överhuvudtaget tycka att det är någon idé att fortsätta vissa dagar. Nu är jag ju en person av hyfsat hög moral eller i alla fall en man med dåligt samvete, så jag gör det jag ska ändå, men sakta och mycket motvilligt.

Den övervägande känslan är olust och en obehaglig känsla i maggropen. Den gör inget särskilt, den tycker inget särskilt, men från den utgår en massa känslor så dyker upp till ytan då och då och på ett eller annat sätt pajar min dag. För det mesta är det avund. Jag trodde jag slutat med min dödslista, men den har blivit aktuell igen. Jag avskyr alla som har det bättre än vad jag har det. Ganska ofta är det personliga tillkortakommanden. Jag skäms över den jag är och vad jag gör. och eftersom ingenting i min personliga situation kan förändras över en natt (okej, visst... om man drar det extremt så ja... men jag är faktiskt human) så blir jag uppgiven och tycker synd om mig själv, och extremt improduktiv.
Då och då är det rent självförakt, jag har tänkt nåt dumt eller fåfängt eller löjligt, och ... jag kan inte riktigt förklara det, det är lite som att bli utskälld av sin mamma, fast av sig själv.

Jag skriver inte för att jag ska få din sympati. Jag vill inte ha den. Jag vill bara fyra saker. Jag vill att mina barn ska ha det bra. Jag vill att min fru och jag ska vara lyckliga. Jag vill att världen ska bli bättre eller gå under. Och jag vill, nån gång, kunna vara nöjd med mig själv och det jag har.