Om mig

Jag tycker det här med bloggar är så jävla fånigt. Som om världen inte existerar om inte jag skriver om den. Så här sitter jag i mitt elfenbenstorn och kliar mina svarta tangenter och väljer mellan självbedrägeri och hyckleri...

onsdag 26 maj 2010

stenarna där barn jag lekt

... Här händer det grejer ska jag säga. Sen jag bloggade sist har Taxi och son haft ett uppträdande, vi stod för underhållningen på en mässa, tillsammans med en frisör. Sen så tuffar teaterprojektet på, det är till och med så att jag törs föreslå för folk att man ska komma och titta den 3-4 juli på ekehagens forntidsby. men dagens inlägg ska handla om när personliga minnesmärken rivs upp och försvinner.

I helgen besökte jag min barndoms skithåla, och passerade då restaurang Roma. Det säger kanske inte så mycket, men för varabor är detta ett klassiskt vattenhål. Det var ortens första pizzeria, och den var i många år ensam om att vara det också. Sålunda var det här jag lärde mig känna igen doften av fett, smält ost och oregano blandad till ett. Det var också här jag förstod att hygien är viktigt, för det var nog den sunkigaste restaurang jag sett. Fast jag trodde ju snarare att det skulle vara så, att de var massa flugor i köket och att kocken hade svarta fingrar. Och nu sist när jag rullade förbi så tänkte jag, "ah, gamla roma... att det ligger kvar än, efter allt tjafs med miljökontoret och konkurrens och..." Det var bara det att det inte låg kvar längre, det var numera thailändsk restaurang. Och även om man inte kan förneka att förnyelse var nödvändig så kändes det ändå i hjärteroten att en sådan instutition i varas restauranghistoria var väck efter så lång tid. Vara hade för övrigt som mest fem pizzerior. nu har vi två. Och det kan gott räcka.

1 kommentar:

Anna sa...

Oj! Senast jag var i Vara var lokalen bara tom. Hoppas det nya stället är bra.

Roma var ju skitäckligt, alltid. Usch.