Best of...

Efter som Lunarstorm i skrivande stund snart gått ur tiden så föanleder det mig att se tillbaka. Under sju år delade jag mina tankar om världen på Lunarstorm, en del var riktigt jobbiga, en del var sjukt pretto men en del var faktiskt rätt bra. Så för att slippa hitta på nåt nytt att blogga om ska jag framöver bjuda på "best of markus Lunarblogg 2001-2008". Det blir lite som en version med kommentarer. Ni fattar principen nedanför, och det här är en grej jag saknar. Man kunde se hur många och vilka som läste. Det kan jag inte här. Men men, skitsamma. Nu kör vi!

du och jag döden
Tors 11 aug 2005 23:29
Övrigt, 14 läsare totalt

Jag har idag mött döden på allvar. Det var egentligen inte särskilt dramatiskt ändå.
En dam som jag släppt av för att hon skulle få gå på toa kom ut från toaletten och klagade över att hon kände sig svag. Några minuter senare förlorade hon medvetandet. Jag ringde ambulans och, ja, dom var ju där snabbt. Men hon klarade sig inte.

Naturligtvis är det inte helt behagligt att se en människa dö, även om det trots allt var ganska stillsamt men det som berörde mig mest var nog den totala ovärdigheten.
Ett gott sätt att dö är på scenen med hundratals människor omkring sig och att man får gå med ett leende på läpparna.
Ett bra sätt att dö är med familj och vänner samlade.

Men det här.

Hennes sällskap: en taxichaufför och husets ägarinna som hon aldrig träffat tidigare, bara delat taxi med i drygt 1½ h.
Det sista hon gjorde var att gå på toaletten.
Huset var mörkt, grått och luktade ganska unket.
Hon var 40 minuter från att komma hem till sin man. 10 minuter från Apoteket där hon skulle hämtat ut antibiotika.
Bland det sista hon hörde var taxichauffören fråga "Vill du ha vatten"
Hennes sista ord var "tack". En klunk, sen tappade hon flaskan.
Sen satt hon där, med halvöppen mun, med några halvsmälta bitar dextrosol i munnen, dreglandes och flämtandes.
Precis så förnedrande kan döden vara.
Jag tycker synd om Ulla-Britt. Hon var värd bättre. Men hon fick i alla fall kissa först.

Kommentar: Jag tycker den talar rätt mycket för sig själv. Tilläggas kan att jag aldrig kommer glömma vilket hus det var. Jag ser det ibland, det ligger strax bredvid vägen mellan Skara och Lidköping. Vidare skulle jag säga att den sista meningen är ett fall av ofrivillig humor. Jag hade nog inte tänkt det som ett skämt, bara en jordnära anmärkning. I övrigt så har ingen dött från mig sedan dess, men det hindrar inte från att jag är konstant oroad för det.