Abstinence

Första betraktelsen: En bild från den alltid obehagligt träffsäkre berglin. En kvinna sitter på förstubron med en kopp kaffe, en annan kvinna står vid staketet och säger "På lördag gäller det, stina! Då går karlarna ut och röjer gräsmattan och vi tjejer kommer att fixa salladen". Den första kvinnan säger ungefär "äääh...okej...?" och tänker "Men, hur gick det här till? Jag var ju rebell!"

Andra betraktelsen: Jag sitter i bilen, inser att jag har rätt humör för att lyssna på Eels och stoppar in "beautiful freak" i stereon. Jag gillar den skivan, men så kommer jag på varför jag gillade den skivan från början. Den var ju som creep, den var för outsiders som visserligen surade för att de inte var med i den stora massan, men som innerst inne var glada för att de var en egen mer tänkande art än den stora gemenskapen. så när jag nu lyssnar på skivan så kan jag ju gilla låtarna, men samtliga teman känns väl inte helt hundra... ibland tänker jag "men spänn av... var lite mer som folk". Och sen tänker jag "Men hur gick det här till? Jag var ju avvikande från samhället!"

Tredje betraktelsen: Varför missade jag 90-talets musik? Popsicles bästa år låg bakom dem när jag hittade dem. Och this perfect day fattade jag aldrig. Eller broder daniel. jag kan sakna det nu, för de hade passat mitt tonårsjag så bra. Mitt stackars finniga, småfeta, missförstådda tonårsjag som utan att veta det renodlade sitt utanförskap och gjorde det till en livsstil. Ack ja... tur att man bara är ung en gång. Dum däremot, det slutar man aldrig vara.

steve lind

Lars Winnerbäck gjorde det omöjliga. Man kan inte skriva en låt med refrängen "jag får liksom ingen ordning på mitt liv". Men han gjorde det. I värsta fall har han gjort en Ledin, men jag hoppas att han verkligen hade summerat sin situation och kommit fram till att det var just så det var och att det inte kunde skrivas om så värst. Och jag håller helt med Winnerbäck. Jag får liksom ingen ordning, och jag vet inte var jag ska börja nysta i härvan. Egentligen finns det ju bara ett sätt att ta sig ut-att säga som det är. Att vara ärlig mot sig själv. Men samtidigt är det så otroligt svårt.

och det värsta är att det egentligen inte är jag som borde må så här. Men jag gör det ändå. Mentala fantomsmärtor?

Nåja, i en sång nån gång ska jag berätta allt. Men för nu...