bara så ni vet att jag lever

Jag tittar igenom blogginläggshistoriken ibland här. Mest inlägg skrev jag 2009, och absolut minst förra året. Men jag tror nog aldrig det var så många gånger jag satte mig ner för att skriva, för att sedan bara tappa lusten totalt och strunta i det. Ibland var det intressanta och relevanta ämnen, ibland var det bara nå blaj, men det som var gemensamt, och det som gjorde att jag inte slutförde var känslan att jag gjorde det för bloggens skull än för att jag ville skriva på allvar.

I alla fall, just nu saknar mitt liv riktning. Jag vet inte vart jag ska, jag vet bara att jag vill bort, men det är som att stå mitt i en oändlig gympasal där man vet att utgången finns nånstans, men man vet inte åt vilket håll eller vart den leder. Jag orkar/har bara lust att ta tag i mitt liv en liten bit i taget, och nu senaste, antagningen till lokförarutbildningen så gick det i keso. Och det gjorde att alla andra steg, träningen, familjen, livet också hoppade ner i ostmassan. Anna säger att jag är grinig. jag vill inte erkänna det, men det är sant. Jag är fruktansvärt grinig. För att inga planer eller förväntningar vill gå som jag vill eller uppfyllas. Allt är bara ett konstant hämtande på ekedal.

Jag försöker glädjas med andra, men det har blivit svårt igen...