Om mig

Jag tycker det här med bloggar är så jävla fånigt. Som om världen inte existerar om inte jag skriver om den. Så här sitter jag i mitt elfenbenstorn och kliar mina svarta tangenter och väljer mellan självbedrägeri och hyckleri...

fredag 19 februari 2010

fler frågor till oraklet?

Jag tänkte höra om det är nåt mer ni undrar? Ja, inte bara om mig utan även av allmän karaktär? Bara ställ er fråga! Taxichauffören vet allt!

Annars så har jag börjat träna lite försiktigt. Man börjar med en kvarts intervallträning och efter ca tre månader ska man kunna springa 30 min. Lagom för mig, jag kräver inga extremresultat, men det funkar för att få ut en på vägarna. Jag får säga att kvällens genomkörare kändes väldigt bra, det var länge sen jag kände mig glad efter en fysisk ansträngning. Och ja, jag undantar sex. Då är man ju alltid glad efteråt.

Jag är ju ingen idrottskille direkt, men jag såg faktiskt Anjas krasch i förrgår, och efter den grejen är vad som helst ok, men ett brons får man ju anse vara otroligt. Guld hade varit värt att göra en film av, men det ska vi nog vara glada för. Jag menar, vem ska vara skurk? Voss? Som var uppe i mitten av natten och höjde på hindret för att nån skulle åka ur? Ja, du hör ju...

På relationsrådet har det nu talats lite om relationanarkister. Jag är inte helt insatt, men det handlar typ om att alla relationer är lika mycket värda. Jag är kanske cynisk, men det låter som ett av människans vanliga försök att undvika känslor. Att försöka göra sig till en untouchable. Känslor gör ont. Relationer är komplicerade. Face it. Äh, jag fattar ändå inte. Jag är för gammal, nästa generation får komplicera saker på sitt sätt.

lördag 13 februari 2010

Nä, nu...

... får man skriva ett inlägg. Jag har också bytt layout igen, efter som den andra var tämligen irriterande.

Jag har nu vart 30 i en vecka, och det känns skrämmande nog precis som förut. Inga insikter, inga 14-åriga älskarinnor, ingen hästsvans. Men heller ingen artikel i aftonbladet när jag talar ut.

OS har nu börjat, och som det känns nu så lär jag inte titta. Jag har inga bra erfarenheter av att faktiskt vara vaken för att verkligen se nåt. Slötitta däremot... men du ska sova sådags ungjävel! Hör du det? Lär dig läsa och gå så får du höra det!

För en gång skull håller jag med en kändis. Nä, jag vill inte heller se en nakenbild på laila bagge.

söndag 7 februari 2010

Nu!

Har ni sett de där annonserna på familjesidorna med texten "all uppvaktning på min födelsedag undanbedes" och sånt? Jag har alltid undrat vilka som har så stor vänkrets att de tycker det behöver annonseras i SLA för att alla ska veta om'et. Eller snarare att de tror att det ska bli så jävla stor anstormning... I alla fall, kolla gårdagens SLA så får ni se på annat...

fredag 5 februari 2010

tre dagar kvar... eller hur fan räknar jag?

Puh, djupa tankar är inte lätta att kombinera med tidiga mornar. Men om gårdagens inlägg var en smula pretto så är dagens inlägg betydligt lättare att skriva om.

Jag började i Atlas2 hösten 1999. Jag gjorde min sista insats våren 2009. Det är tio år, tio underbara år. Jag ska inte skriva att det var bra för min personliga utveckling och att jag äntligen fick en chans att visa min talang. Dels så känns det inte riktigt sant, dels så vete fan om jag faktiskt har utvecklats... jag känner mig fortfarande som 16. Men, det finns ju annat är utveckling. nämligen alla de underbara människor jag lärt känna inom och genom spexet. Jag tror ni vet vilka ni är, följande foton är bara ett urval. Jag är värdelös på att ta kort så det blir inte så mycket, och skulle jag börja nämna namn skulle jag säkert glömma någon. Men tack! Tack för den här tiden! Det var en underbar resa och jag är glad att ha gjort den med er.










Något som däremot lätt har varit bra för min personliga utveckling och gett mig en chans att visa min talang är TRASA. Stenhårt. Jag har svårt att sålla bland alla minnen som kommer fram, vårt värdelösa Arlagig, det beryktade bussgiget mot göteborg, jubileumsfesten förra året, inspelningen när Jessica var sjuk och låg insvept i en filt när hon inte sjöng, invigningen av nya kårhuset, försök att sjunga på spanska... Tack för allt, i evighet.











bilderna är courtesy av mig,Anna Olofson,Madeleine Nilsson,Johan Ragnarson, emy Petterson. och Hanna Axelson

onsdag 3 februari 2010

Fyra dagar kvar

På grund av ett trilskande internet och något som man kan kalla snöstorm så har inlägget dröjt tills nu.

Jag tänkte börja, varken vid början eller slutet utan just i mitten. Hur jag upptäckte popmusik. För av någon anledning så existerade inte musik för mig när jag var liten. Klart att den fanns, mor och far hade kassetter i bilen med Alf Robertson och dansbandsfavoriter. Och min favorit var barntoppar, med Trazan och banarnes sång, o-låten och hoppa hulle på svenska. Men i övrigt hade jag ingen koll. Så när jag då började i kommunala musikskolan hade jag inga referenser alls. Jag började med fiol, och på i stort sett allt vi spelade var min reaktion "jaha, så det här är musik. Jaha, då säger vi det". Sen bytte jag till saxofon, till glädje för både mig och omvärlden. Då blev det Jazz istället för klassiskt, men jag hade fortfarande inga referenser. Inga skivor. Ingen aning om hur det egentligen skulle låta, jag bara spelade.

Men så kom tillfället. En textrad, en liten melodisnutt som envisades med att fastna i huvudet. "I don't belive that anybody feels the way I do about you now". Den där bet sig fast, envisades med att finnas där och till sist var jag tvungen att få veta vad det var. Jag frågade en kompis som omedelbart identifierade det som DETTA.
Emellertid var det ingen omedelbar succé. Jag lånade skivan, letade i texthäftet utan att hitta vad jag sökte och lämnade tillbaka skivan utan att lyssna.

Men så hittade jag en singel, som jag köpte mest bara för att jag gillade omslaget. Ljuden var omtumlande, jag hade aldrig hört något som så omedelbart knockade mig så som detta.

Sen lånade jag skivan igen, och med den kom musiken. Jag blev oasisfan-hardcore, och Liam Gallagher blev symbolen för coolhet för mig. Ingen var så tuff, så snygg, så hård och så bra sångare. Men om man gillar ett band måste man ju läsa om dem. Tidningen pop kom i den vevan, så även stereo. På det sättet läste man om annan musik. Hmm, de där Blur verkar ju lite coola. Och Eels... Och Metallica.

Så här ca 15 år senare har vattnet runnit under broarna. Oasis är inte världens bästa band längre, de finns inte ens. Istället blir jag lyrisk över hästpojken, gillar owl city, myser till scarlett johansen och headbangar i smyg till Afasi och filthy.

Och när jag står i tvättstugan och nynnar på "Tour de france" så kommer jag att tänka på de där orden igen. "I don't belive that anybody feels the way I do about you now". Lika sanna nu som då.

tisdag 2 februari 2010

Gubbe!

På söndag fyller jag 30. Och jag börjar känna av symptomen. Nån jävel har kallat det ungdomens ålderdom. Jojomän, nu sitter man där på hemmet snart.
Men fram tills dess ska jag utnyttja min tid väl och varje dag ge nått exempel på nåt populärkulturellt eller annat som varit stort, påverkat mig eller bara funnits under dessa trettio år. Med start i em, för jag hinner inte hitta nåt innan jag springer till jobbet, men titta in här efter 12 så ska ni få se på grejer!

En liten undring bara: Hur är korrekta sättet att reagera på att uppgifter finns på att FN:s klimat kommit med osanningar och dåligt underbyggda data? För jag tycker inte "Jippi, klimatnissarna hade fel, nu kan vi fortsätta förgifta världen som vi alltid har gjort" är riktigt passande...