The word

Eftersom utrymmet att lyssna på musik hemma är rätt begränsat så är det i Taxin jag spisar mina plattor. I förrgår köpte jag Äppelknyckarjazz och igår gick den varm i stereon. Fy fan vilken bra skiva. Jag var faktiskt rädd först. Ni vet det där med att ha höga förväntningar och så... ja. Men jag oroade mig i onödan.

Men det hände en sak. Efter första genomlyssningen så kände jag att "jag kan inte lyssna på det här längre. Det är för bra. Jag blir för glad. Det är för Gôtt helt enkelt." De som lyssnar på Christer kanske känner igen det, de hade det som tema i höstas, när det blev "för gôtt". Så hade det också kunnat bli, men eftersom jag tyckte att det där är ett rätt fånigt sätt att reagera så stålsatte jag mig och avnjöt skivan ytterligare två gånger. Det kan aldrig bli för gôtt! Däremot för jävligt, men det är en annan sak.

Melodifestivalen närmare bestämt. Tja, vad ska jag säga? Petra Mede blir bättre för varje gång kan jag säga. Det var inga jättebidrag heller, Sofias bidrag tävlade med B.W.O om märkligast scenshow och Mikael Rickfors lyckades se ut som 70 ungefär. Maja gullstrand påminde en om att Fame Factory inte lyckats ta fram en enda hållbar stjärna och Velvet såg konstig ut. Annars så gick det som jag trodde. Jo just det ja... E.M.D är ju Snygg-erik, Danny och... en kille till. Det vet ju alla, men Petra Medes kommentar var nog första gången jag hört det offentligt. Stackars Mattias.

Dagens låt? Jotack, jag hittade det här av en slump. Freddie Wadling och Weeping willows kör Karma Police på Mosebacke. Skitljud, men kombinationen är dödlig.