Fyra dagar kvar

På grund av ett trilskande internet och något som man kan kalla snöstorm så har inlägget dröjt tills nu.

Jag tänkte börja, varken vid början eller slutet utan just i mitten. Hur jag upptäckte popmusik. För av någon anledning så existerade inte musik för mig när jag var liten. Klart att den fanns, mor och far hade kassetter i bilen med Alf Robertson och dansbandsfavoriter. Och min favorit var barntoppar, med Trazan och banarnes sång, o-låten och hoppa hulle på svenska. Men i övrigt hade jag ingen koll. Så när jag då började i kommunala musikskolan hade jag inga referenser alls. Jag började med fiol, och på i stort sett allt vi spelade var min reaktion "jaha, så det här är musik. Jaha, då säger vi det". Sen bytte jag till saxofon, till glädje för både mig och omvärlden. Då blev det Jazz istället för klassiskt, men jag hade fortfarande inga referenser. Inga skivor. Ingen aning om hur det egentligen skulle låta, jag bara spelade.

Men så kom tillfället. En textrad, en liten melodisnutt som envisades med att fastna i huvudet. "I don't belive that anybody feels the way I do about you now". Den där bet sig fast, envisades med att finnas där och till sist var jag tvungen att få veta vad det var. Jag frågade en kompis som omedelbart identifierade det som DETTA.
Emellertid var det ingen omedelbar succé. Jag lånade skivan, letade i texthäftet utan att hitta vad jag sökte och lämnade tillbaka skivan utan att lyssna.

Men så hittade jag en singel, som jag köpte mest bara för att jag gillade omslaget. Ljuden var omtumlande, jag hade aldrig hört något som så omedelbart knockade mig så som detta.

Sen lånade jag skivan igen, och med den kom musiken. Jag blev oasisfan-hardcore, och Liam Gallagher blev symbolen för coolhet för mig. Ingen var så tuff, så snygg, så hård och så bra sångare. Men om man gillar ett band måste man ju läsa om dem. Tidningen pop kom i den vevan, så även stereo. På det sättet läste man om annan musik. Hmm, de där Blur verkar ju lite coola. Och Eels... Och Metallica.

Så här ca 15 år senare har vattnet runnit under broarna. Oasis är inte världens bästa band längre, de finns inte ens. Istället blir jag lyrisk över hästpojken, gillar owl city, myser till scarlett johansen och headbangar i smyg till Afasi och filthy.

Och när jag står i tvättstugan och nynnar på "Tour de france" så kommer jag att tänka på de där orden igen. "I don't belive that anybody feels the way I do about you now". Lika sanna nu som då.