smoke rings

Is it my imagination
Or have I finally found something worth living for?
I was looking for some action
But all I found was cigarettes and alcohol

It's just like a cigarette,
its something that I do
Once in a while but between me and you
It's just like a cigarette
Nobodys really fooled
I don't want the truth
I just wanna fell fuckin' cool

Cigarettes, cigarettes and cheap champagne
Watching movies in the dark but really listening to the rain
Jealousy, two years of tainted history
Swallowed whole can dig a hole deeper then any cemetery


Ska inte säga nåt till nån
Jag vet, det är vår hemlighet
Vi finns bara någonstans mellan dröm och verklighet
Där finns vår hemlighet

Jag fimpar kvällens sista cigarett, du ler
Om nån minut så går jag härifrån och då ses vi
Nog aldrig mer


I gave up coffee and cigarettes
I hate to say it hasn't helped me yet
I thought my problems would just dissipate
And all my pain would be in yesterday

Living on a diet of Chocolates & Cigarettes
I wanna call you again
Ill drink tea sometimes when its cold
This is getting old
I call you again

I lock my door and stay in bed
I dream of love in gold and red
It may be silly but I do it anyway
I think of you and what you said
What's going on inside my head
Some days are made for smoking

I himlen är det nånting trasigt
I himlen växer det ett hål
Och det här är en resa
Med en enkel biljett
Så jag tar och rundar av nu
Och tänder mig en cigarett

First line of the blues...

Del 2: Min första kärlek.

Vilken fråga... det har funnits tillfällen i livet när jag tvivlat på om jag kunnat känna kärlek överhuvud. Ja, sen ca åtta år tillbaka så, iofsg... "I'm in love for the first time, don't you know it's gonna last
It's a love that last forever, it's a love that has no past"
Bonuspoäng om ni tar den.

Men innan dess då? Det fanns ju Sofie. Vi var faktiskt ihop, på lågstadiet. Men om det var kärlek... nä, snarare lite mer bättre kompisar bara. Sen trodde jag nog jag var kär i många, men det fanns en förbannelse... så fort jag sa nåt till personen så försvann allt! Allt!

Sen var det Jenny. Mitt första försök att skriva en låt handlade om henne "Jag vill inte skriva en stor roman, jag vill bara vara ett blad... i jennys dagbok. Ett enda blad... i jennys dagbok". Fan vet om hon ens hade nån. Vi strulade lite i två veckor. Sen kom hon på att jag inte var nåt att ha.

Sen var det Tess. Som jag än idag inte vet om jag älskade eller bara fann otroligt fascinerande.

Sen var det Beatrice som på nåt sätt fortfarande har en bit av mitt hjärta kvar, men mest för att hon var så... ja.

Sen kom Anna, och sen dess har det varit vi. I lust och nöd, i regn och storm har det varit vi. Kanske är det så. Kanske min första kärlek var den som kom till mig i buss 200 mot skara. Den första sommaren ihop, fylld av enorma tvivel. Vill jag, kan jag, gör jag rätt mot mig, gör jag rätt mot henne? Men så en morgon på vägen till Scan, klockan kvart i räva så tänkte jag "Nu gäller det! Om jag i detta nu inte kan säga 'Jag älskar henne' och mena det så är det över" Men då var det som ett stort lugn föll över mig. Det var som att en solstråle råkade bryta igenom den i övrigt molniga himlen, och lyste på mig. Jag sa tyst för mig själv "Jag älskar henne." Och så en gång till "Jag älskar henne" och så, relativt högt "Tamejfan, jag älskar henne!"
Det hjälpte upp en i övrigt träig arbetsdag och det är en av få gånger jag kännt mig riktigt genuint lycklig.

Att lida skeppsbrott är att börja bygga upp på nytt

... så efter den föregående synnerligen ärliga och självutlämnande tiraden som faktiskt var alltigenom sann om än gravt obehaglig så ska jag försöka igen.

och eftersom man ska hänvisa till andra så snor jag Sarhas upplägg. Det kan vara skönt att bara börja om på nytt ibland.
1. Presentera dig själv.

Tjae... Man, heter markus Frisén, kristnades till Klas Markus Larsson en gång i tiden, bytte namn för att markera att jag fyllt 18 och gav mig sen ut i världen.
Allt jag kan kommer från Vara där jag är uppvuxen och allt jag inte kan kommer från Skövde där jag bor nu. Jag är gift, straight (vilket jag ibland tycker är lite tråkigt) och har tre barn med exakt två år mellan varje. Väldigt bra tycker jag som gillar regelbundna avstånd. Jag tänker alldeles för mycket på ovesäntliga saker som i bästa fall inte spelar nån roll och i sämsta fall gör mig ledsen.
mitt motto i livet har varierat, men i stort kan man sammanfatta det med "Jag vet inte vart jag vill eller vart jag är på väg men jag vet att jag vill dit!"
Tidsoptimist, spelar gitarr( favorittonart D), sax, bas, munspel, tvättbräda och piano. Kunskapsnivå i fallande ordning. Är i mina bästa stunder mycket spirituell, i mina sämsta stunder ungefär lika rolig som en halsinfektion.
Jag föddes naiv, positiv och med framtidstro. Jag var till och med kristen som liten. Jag förlorade allt och blev cyniker på heltid 1994, men jag har kvar mina smilgropar som en påminnelse om den tid som flytt.
Jag är bra på att börja prata eller skriva, men har svårt att sätta punkt. Och om jag inte kan komma på ett bra avslut kan man lika gärna bara bryta mitt

Om man bara visste säkert...

Jag vet inte... men jag ska förhoppningsvis veta på onsdag.

Jag har varit deppig förut. Både över värre saker och mer seriöst. Men det här är den längsta perioden hittils, den startade i slutet av augusti och klumpen i magen har inte försvunnit. Den har gömt sig ibland, men den har alltid kommit tillbaka, av nya skäl och med nya förbättrade krafter.

Å jag är så trött på mig själv. Varför kan jag inte vara nöjd med det liv jag lever? Varför ska avundsjukan bita mig varje gång jag hör om andras framgång? Varför kan jag inte se att jag har kvaliteter utan genomgående racka ner på mig själv? Fem gånger nu har deppigheten kommit sen augusti och varje gång jag tror att allt är tillbaka på normala siffror sjunker jag ner till noll när jag minst anar det.

Jag har försökt döva rösterna i huvudet. Jag har pratat med vänner. Jag har rökt en otrolig mängd cigaretter. Jag har letat musik på spotify. Jag har gjort saker med familjen. Jag har spelat musik. Jag har skrivit dikter. Jag har haft mer sex. Jag har dränkt min lever i sprit. Jag har sökt nya jobb. Och för all del, allt hjälper. För stunden. Men snart nog är jag där igen, och nu räcker det. På onsdag ska jag prata med en läkare. För det här är inte friskt. Man ska inte må så här, man ska inte vara så här missunsam, man ska inte... En gång för alla ska jag få veta. är jag deprimerad eller bara nedstämd. Har jag problem eller inte? Åh,det vore så skönt att få veta. Att slippa allt tvivel...

Men allt är inte helt negativt. Jag har fått tillbaka min kreativitet. Jag har skrivit mer på de senaste dagarna än jag gjort på länge. En kärleksdikt till min älskade anna, för utan henne skulle jag inte gått upp ur sängen ens. Två låttexter till Anders, sprungna ur ångest och otillfredställelse, men rätt bra ändå. Och två dagsedlar, som jag spridit till världen under namnet SMS-poeten. Den ena ska ni få se, som en slags munter avslutning till en mastig och som vanligt gnällig blogg.

Efter en blöt kväll så tänker man ju klarare än vanligt. Juh. Alltså:
Till sist, jag ser allt klart
allting faller på plats
I vinet som jag drack så fann jag visdom!
Meningen med livet, i en kort och enkel sats:
"asha, kakrmpl russinkaka ichkoml!