Att lida skeppsbrott är att börja bygga upp på nytt

... så efter den föregående synnerligen ärliga och självutlämnande tiraden som faktiskt var alltigenom sann om än gravt obehaglig så ska jag försöka igen.

och eftersom man ska hänvisa till andra så snor jag Sarhas upplägg. Det kan vara skönt att bara börja om på nytt ibland.
1. Presentera dig själv.

Tjae... Man, heter markus Frisén, kristnades till Klas Markus Larsson en gång i tiden, bytte namn för att markera att jag fyllt 18 och gav mig sen ut i världen.
Allt jag kan kommer från Vara där jag är uppvuxen och allt jag inte kan kommer från Skövde där jag bor nu. Jag är gift, straight (vilket jag ibland tycker är lite tråkigt) och har tre barn med exakt två år mellan varje. Väldigt bra tycker jag som gillar regelbundna avstånd. Jag tänker alldeles för mycket på ovesäntliga saker som i bästa fall inte spelar nån roll och i sämsta fall gör mig ledsen.
mitt motto i livet har varierat, men i stort kan man sammanfatta det med "Jag vet inte vart jag vill eller vart jag är på väg men jag vet att jag vill dit!"
Tidsoptimist, spelar gitarr( favorittonart D), sax, bas, munspel, tvättbräda och piano. Kunskapsnivå i fallande ordning. Är i mina bästa stunder mycket spirituell, i mina sämsta stunder ungefär lika rolig som en halsinfektion.
Jag föddes naiv, positiv och med framtidstro. Jag var till och med kristen som liten. Jag förlorade allt och blev cyniker på heltid 1994, men jag har kvar mina smilgropar som en påminnelse om den tid som flytt.
Jag är bra på att börja prata eller skriva, men har svårt att sätta punkt. Och om jag inte kan komma på ett bra avslut kan man lika gärna bara bryta mitt