First line of the blues...

Del 2: Min första kärlek.

Vilken fråga... det har funnits tillfällen i livet när jag tvivlat på om jag kunnat känna kärlek överhuvud. Ja, sen ca åtta år tillbaka så, iofsg... "I'm in love for the first time, don't you know it's gonna last
It's a love that last forever, it's a love that has no past"
Bonuspoäng om ni tar den.

Men innan dess då? Det fanns ju Sofie. Vi var faktiskt ihop, på lågstadiet. Men om det var kärlek... nä, snarare lite mer bättre kompisar bara. Sen trodde jag nog jag var kär i många, men det fanns en förbannelse... så fort jag sa nåt till personen så försvann allt! Allt!

Sen var det Jenny. Mitt första försök att skriva en låt handlade om henne "Jag vill inte skriva en stor roman, jag vill bara vara ett blad... i jennys dagbok. Ett enda blad... i jennys dagbok". Fan vet om hon ens hade nån. Vi strulade lite i två veckor. Sen kom hon på att jag inte var nåt att ha.

Sen var det Tess. Som jag än idag inte vet om jag älskade eller bara fann otroligt fascinerande.

Sen var det Beatrice som på nåt sätt fortfarande har en bit av mitt hjärta kvar, men mest för att hon var så... ja.

Sen kom Anna, och sen dess har det varit vi. I lust och nöd, i regn och storm har det varit vi. Kanske är det så. Kanske min första kärlek var den som kom till mig i buss 200 mot skara. Den första sommaren ihop, fylld av enorma tvivel. Vill jag, kan jag, gör jag rätt mot mig, gör jag rätt mot henne? Men så en morgon på vägen till Scan, klockan kvart i räva så tänkte jag "Nu gäller det! Om jag i detta nu inte kan säga 'Jag älskar henne' och mena det så är det över" Men då var det som ett stort lugn föll över mig. Det var som att en solstråle råkade bryta igenom den i övrigt molniga himlen, och lyste på mig. Jag sa tyst för mig själv "Jag älskar henne." Och så en gång till "Jag älskar henne" och så, relativt högt "Tamejfan, jag älskar henne!"
Det hjälpte upp en i övrigt träig arbetsdag och det är en av få gånger jag kännt mig riktigt genuint lycklig.