att låta naglarna växa

Jag har vaknat tidigt, beroende på en tappad napp och en rap på tvären. Inte för att det är så särskilt intressant, men det är normalt och jag tycker inte ni ska tro nåt annat. Jag inser mer än väl att jag utgör ett ganska gott argument för mina runtknullande singelpolare inte borde stadga sig och skaffa barn, och det är ju klart att man kan ljuga ihop ett mer spännande liv men det är väl inte riktigt min kopp te. Mytomani har aldrig legat för mig, jag må ha en god fantasi men jag föredrar att hålla den för mig själv.

Men jag har faktiskt lite ångest så här i daggryningen, jag har ångest för att jag inget gör med mitt liv. Den kommer ibland och tyvärr alltid helt utan förvarning. Och den förlamar en hel dag, jag börjar nämligen sura över att ingenting kul händer mig och att jag omedelbart borde bli hämtad i limo nånstans. Men det dagliga livet tränger sig på, men vem vill städa när man vill vara popstjärna?

Nå, nu vet jag ju att jag är en pest när jag mår så här, och därför brukade jag likt varulven stänga in mig tills månen gått ner och jag åter är kontaktbar. Fast det går inte att stänga ute barn och familj, och dessutom har jag faktiskt roliga saker att se fram emot idag så jag tänker inte låta detta tynga mig så mycket längre. Och med tanke på att vi pratade om det här i lördags så är det så här: Jag vill egentligen inte att ni frågar hur det är, jag vill bara bli bjuden på te.