5. Girl Lost.

5. Brainpool - Girl Lost

Brainpool och Oasis betydde allt för mig när jag var 16-17 och nästan 18. Nu tyckte jag väl inte Janne Kask var cool på samma sätt som Liam Gallagher, men det var väl det tonårsdesperata uttrycket i deras låtar och jannes sätt att sjunga, som på nåt sätt förebådar håkan hellström, som gjorde att vi föll som käglor. Min platta med dem var egentligen tvåan Painkiller och låtar som bandstarter eller we aim to please. Men den låt jag helst spelar nu är girl lost från första plattan Soda. Låten är verkligen inte märkvärdig, men den är dock en duett, med Kent Norberg från Sator, vilket gör den jävligt mycket bättre än om det varit kristoffer.. Eftersom vers 1 och refräng är samma, så säger de i princip hela låtens budskap.
"I lost my girl -And you never gonna find her
she was my world -So you should have been kinder
I must have forgotten her -well this is a reminder
she's hot my heart -And you never gonna find her"

Låten är som vanligt som jag känner att det är ibland, att jag har väldigt många bra vänner, men visar det aldrig, eller gör för mycket och helt enkelt stöter bort folk. En fånig låt, ja, men på sitt fåniga sätt känns den ändå som en dialog mellan mig och överjag. jag gillar tydligen att straffa mig själv.

Och därmed in på en lägesrapport. Jag är inte i fas idag. Jag kan inte längre skylla på deppression, jag har gått tillbaka till att bara vara mitt jobbiga vanliga jag igen. Och jag är trött. Jag känner ibland att jag saknar en vän, vilket är lite paradoxalt eftersom jag har flera vänner. Det är bara det att... det är snart tid att älta saker igen. Och jag vet inte vem jag ska vända ut och in på mig för. Det känns som att jag stör överallt. Eller så... är det bara inte så intressant att lyssna på.

(JAg vet att man inte ska ägna sin blogg åt sånt här gnäll, jag vill inte att du ska känna att jag söker kontakt eller bekräftelse. Se det snarare som att jag tänker högt inför publik. När jag väl bestämt mig kommer jag ringa någon. Frågan är vem.)

6. Beatles - Tomorrow never knows

Det var ett svårt val, men till sist fanns det bara en låt.
Jag älskar beatles, så är det bara. Jag har aldrig reflekterat över varför, men The Fabs är MINA. Punkt slut. Bästa skivan är Rubber Soul, men bästa låten är den här. För mig har den alltid skänkt tröst, fast den handlar om att knarka. Kanske är det det jag vill, glömma mig själv för en kort stund. Jag brukar avnjuta den i ett mörkt rum, liggandes på golvet. Väl suspekt kanske, men det är så jag gör. Det är nog helt enkelt så, när det blir för mycket så är det skönt att höra John Lennon mässa "turn of you mind, relax and float downstream; it is not dying, it is not dying. Lay down all thoughts, surrender to the void; it is shining, it is shining". När man behöver göra det, så finns den här låten alltid inom räckhåll. Och den sviker mig aldrig.

7. Ebba Grön - Häng gud
jag ville skriva om Oasis, men det är ett så komplext förhållande att jag väntar tills jag verkligen orkar med. Istället tar jag en låt där jag helt vet vad jag tycker. Jag älskar den. Dels det aviga och lite otajta arret, som ändå funkar genom en gigantisk energi och vilja. Dels texten, som vågar säga sånt som en feg halvrebell kanske tänker, men aldrig vågar säga. Vad som gjorde Ebba Grön så stora, och som en symbol för den svenska punken vet jag inte. Det är väl helt enkelt så, att en stor begåvning märks, oavsett från vilket sammanhang. Thåström SKULLE bli ikon. Inte för att Ebba Grön var ett dåligt BAND. De var en enhet på ett sätt som få band är. Men det som jag tror var avgörande att det än idag, när man lyssnar, hör att det är ALLVAR. Från alla tre, inte bara Thåström. Alla menar allvar, alla spelar allvar. De äkta känslorna i uttrycket, kombinerat med en begåvning och en jävla energi. Allt det där finns kvar än, och det hörs än.

4 och lägesrapport

Innan vi går vidare vill jag bara säga att min karaktär slagit i botten denna vecka. Ätit för mycket och tappat kontroll. Och idag och igår har jag svullat som fan. Nå, på måndag börjar vi om. Det är ingen mening att vara drastisk och överträna. Mer sallad från måndag, bara.

4. Flower - Eels.

Eels första platta Beautiful Freak är en av få skivor jag verkligen kan lyssna på rakt igenom i princip varje gång, så bra tycker jag den är. Den handlar om att vara utanför, och också (fast den försöker dölja det) till viss del om att vilja vara utanför. Skivan är full av salta låtar, Novocaine for the soul, not ready yet, guest list, your lucky day in hell etc... men flower är min favorit. Den börjar med samplad kör och mandolin, och sen kommer väl i princip bas och trummor till, men det är nog allt. Texten är mycket lämpad för självömkan, i princip är det det den handlar om, och är en beskrivning av hur förlamande denna känsla är. "turn the ugly light of god, I want to feel the night, everyday it rains down on me, donät you think taht I know?". Samtidigt som låten verkligen är att vältra sig i sina egna spyor så finns där också en uppåtstigande rörelse, som om låten ändå kan hitta kraft och resa sig ur sin situation. Jag brukar i alla fall använda den så, och hittils har det funkat. Låten avnjutes bäst i ett mörkt rum, liggandes på golvet med slutna ögon och armarna korsade över bröstet.

3.

3. Touch me - Weeping Willows

Weeping willows gjorde grandios 60-talsinspirerad dramatisk doowop på sina två första plattor. Magnus Carlsson hade en röst som gjord för gråtmilda texter uppbackade av trånande melodier. Men på den tredje plattan plockade bandet fram sina 80-tals förebilder, the smiths och cure och dylikt. Och istället för stora gester i 60-talets anda handlade det mer om alienation och kalla känslor i ett postmodernistiskt samhälle. Och det visade sig funka P E R F E K T. Into the night är kanske bandets bästa platta. Magnus Carlssons röst lade sig perfekt bredvid syntharna och gitarrerna, men faktum är att bandet som helhet kom mer i centrum med denna platta. Framförallt Anders Hernestam, trummisen, märktes mer här. Skivan var också den som jag och Anna lyssnade på mycket under vår första tid ihop, och som avslutning ska jag bara säga att jag verkligen gillar hela skivan, men just Touch me är VÅRAN låt. Och det är fanimej inget dåligt skäl att hamna på en lista!

2...

2. Det är nu det börjar - Bob Hund

Ha. Jag hann innan dagen blev imorgon. Nå, till skillnad från gårdagens inlägg så är dagens låt inte upphov till lika många ord, men det hindrar inte från att den betyder mycket. Det är helt enkelt den låt som får mig på bäst humör snabbast. För det mesta är den en fråga om timing och känsla, när en låt får mig på gott humör, ibland ska det vara techno, ibland hårdrock, ibland 60-tal, men det här är den enda låt som alltid hjälper, och då menar jag alltid. Jag vet inte varför, men det är antagligen den rena glädjen som sprudlar ur musiken. Sången är inte direkt nån eufori, men Thomas Öberg sjunger med sån energi och allvar att man inte kan värja sig. Texten är närmast dylansk, eller snarare höglundsk. En blandning av totalt nonsens, anarki och nån slags samhällskritik. Antagligen är det just det att den är så allmängiltig, den går inte att knyta till nån direkt situation eller känsla, den passar helt enkelt in. Eller bara lägger sig ovanpå och gör att man glömmer bort allt annat. Och eftersom den alltid startar om mig emotionellt så blir ju testen sann. Det är faktiskt nu det börjar.

50 låtar på 50 dagar

jepp! Förhoppningsvis finns det så många.
Eftersom jag gnäller på att andra ska blogga men inte gör nåt själv för att visa att jag lever så ska jag göra en insats. ett nytt tema, 50 låtar som betytt mycket för mig, på lika många dagar. Tufft, men det borde gå. Ingen inbördes ordning eller betydelse, bara att jag kom på dom i den här ordningen.

1. Jakob Hellman - Avundsjuk på dig.

Som så många andra är Jakob Hellmans skiva ...och stora havet en favorit. Den är något av en symfoni över sena tonår, och den svåra "ehn mans wääg till Pigho", vilket kanske gör den som mer av en killplatta än något för alla, men de snygga texterna borde göra den till ett måste för alla singer/songwriters som överhuvud ska skriva på svenska, om inte annat för att distansera sig. Det finns förresten ett lite småkonstigt machoperspektiv i ett par låtar, mest i Allt jag vill ha, som nog bara en kille som är rätt osäker på sig själv men försöker ge sken av att han har koll kan fatta, men det finns det inte i den här låten.
Avundsjuk på dig är ungefär vad det låter som. Jaget i låten försöker förklara för vad som antagligen är en kvinnlig du att han inte alls är svartsjuk och avundsjuk, att han inte alls bryr sig om att hon inte vill ha honom, och "kolla på mig, jag är svår och litterär". Man kan dessutom ana att jaget inte har riktigt koll på vad det här med kärlek innebär. Låten är riktigt bra rent musikalist, men det som tilltalar mig är just att den träffade som en fet smäll i magen. Exakt såhär har delar av mitt liv sett ut. Precis så bitter och aggro i mina försök att verka märkvärdig har jag varit, och kanske är ibland... Till och med raden som antyder att jaget smygtittat på duet och en annan kille, troligen med mord i blicken kan jag stå för. Ingen som läser här bör oroa sig, men det har hänt. På det sättet borde låten inte vara en favorit, men den är det ändå, just för att den för mig är lite av ett memento. Glöm inte bort hur fånigt det är. Dessutom är det en sjukt bra melodi, som gör att man kan lyssna på den om och om igen, körsång av tityo, nämnde jag det?