5. Girl Lost.

5. Brainpool - Girl Lost

Brainpool och Oasis betydde allt för mig när jag var 16-17 och nästan 18. Nu tyckte jag väl inte Janne Kask var cool på samma sätt som Liam Gallagher, men det var väl det tonårsdesperata uttrycket i deras låtar och jannes sätt att sjunga, som på nåt sätt förebådar håkan hellström, som gjorde att vi föll som käglor. Min platta med dem var egentligen tvåan Painkiller och låtar som bandstarter eller we aim to please. Men den låt jag helst spelar nu är girl lost från första plattan Soda. Låten är verkligen inte märkvärdig, men den är dock en duett, med Kent Norberg från Sator, vilket gör den jävligt mycket bättre än om det varit kristoffer.. Eftersom vers 1 och refräng är samma, så säger de i princip hela låtens budskap.
"I lost my girl -And you never gonna find her
she was my world -So you should have been kinder
I must have forgotten her -well this is a reminder
she's hot my heart -And you never gonna find her"

Låten är som vanligt som jag känner att det är ibland, att jag har väldigt många bra vänner, men visar det aldrig, eller gör för mycket och helt enkelt stöter bort folk. En fånig låt, ja, men på sitt fåniga sätt känns den ändå som en dialog mellan mig och överjag. jag gillar tydligen att straffa mig själv.

Och därmed in på en lägesrapport. Jag är inte i fas idag. Jag kan inte längre skylla på deppression, jag har gått tillbaka till att bara vara mitt jobbiga vanliga jag igen. Och jag är trött. Jag känner ibland att jag saknar en vän, vilket är lite paradoxalt eftersom jag har flera vänner. Det är bara det att... det är snart tid att älta saker igen. Och jag vet inte vem jag ska vända ut och in på mig för. Det känns som att jag stör överallt. Eller så... är det bara inte så intressant att lyssna på.

(JAg vet att man inte ska ägna sin blogg åt sånt här gnäll, jag vill inte att du ska känna att jag söker kontakt eller bekräftelse. Se det snarare som att jag tänker högt inför publik. När jag väl bestämt mig kommer jag ringa någon. Frågan är vem.)

6. Beatles - Tomorrow never knows

Det var ett svårt val, men till sist fanns det bara en låt.
Jag älskar beatles, så är det bara. Jag har aldrig reflekterat över varför, men The Fabs är MINA. Punkt slut. Bästa skivan är Rubber Soul, men bästa låten är den här. För mig har den alltid skänkt tröst, fast den handlar om att knarka. Kanske är det det jag vill, glömma mig själv för en kort stund. Jag brukar avnjuta den i ett mörkt rum, liggandes på golvet. Väl suspekt kanske, men det är så jag gör. Det är nog helt enkelt så, när det blir för mycket så är det skönt att höra John Lennon mässa "turn of you mind, relax and float downstream; it is not dying, it is not dying. Lay down all thoughts, surrender to the void; it is shining, it is shining". När man behöver göra det, så finns den här låten alltid inom räckhåll. Och den sviker mig aldrig.

7. Ebba Grön - Häng gud
jag ville skriva om Oasis, men det är ett så komplext förhållande att jag väntar tills jag verkligen orkar med. Istället tar jag en låt där jag helt vet vad jag tycker. Jag älskar den. Dels det aviga och lite otajta arret, som ändå funkar genom en gigantisk energi och vilja. Dels texten, som vågar säga sånt som en feg halvrebell kanske tänker, men aldrig vågar säga. Vad som gjorde Ebba Grön så stora, och som en symbol för den svenska punken vet jag inte. Det är väl helt enkelt så, att en stor begåvning märks, oavsett från vilket sammanhang. Thåström SKULLE bli ikon. Inte för att Ebba Grön var ett dåligt BAND. De var en enhet på ett sätt som få band är. Men det som jag tror var avgörande att det än idag, när man lyssnar, hör att det är ALLVAR. Från alla tre, inte bara Thåström. Alla menar allvar, alla spelar allvar. De äkta känslorna i uttrycket, kombinerat med en begåvning och en jävla energi. Allt det där finns kvar än, och det hörs än.