When i'm 64

Enligt vuxenpoäng är jag 47.3 år. Jag vet inte riktigt om jag ska vara nöjd eller förolämpad.

Jag tror jag satsar på nöjd. Det är inget fel på att växa upp nån gång.

Wild honey pie

Jag hittade detta på Youtube häromdan. Jag fattade det som att Pentagon aldrig hade särskilt stor publik men "vad rakt hår du har...jaa!" brukar folk komma ihåg tydligen. kul.

Nu har insparken börjat, och SLA ignorerade TRASA helt i sitt reportage från VALHALL...

Only a northern song

Nu är det fanimej bekräftat. Jag har inget att säga, därför kommer jag dra ner mitt bloggande till det minimala. Jag antar att det låter töntigt, men jag har onekligen gått lite för långt när jag inser att jag, i mitt förra inlägg om stockholmsresan bara vill skriva "jag har varit i stockholm. Det var kul men jag gillar inte SL." men eftersom man ju vill göra sina läsare en tjänst så broderade jag ut det. VARFÖR DÅ? Varför går jag emot mig själv?

Jag har läst lite andra människors bloggar dessutom och slagits av min totala brist på substans. Och jag kan inte ens ta mig själv på sådant allvar att jag kan skriva om mitt liv med inlevelse utan att bekymra mig om folks intresse eller inte. Vad jag dock vet är tre saker. Jag har i två timmar försökt åka och handla. Hela tiden fastnar jag vid datorn eller har tusen ursäkter för att sitta vid tv:n. Är jag ensam hemma skiter jag i att städa. Jag sitter vid datorn. Jag är på väg att bli en fullvärdig grönsak.

Jag undrar om livet inte skulle bli bättre om jag och Robin bytte. Hon bloggar och jag bara... finns. Med tanke på vad som rör sig i den hjärnan (Okej, mest pippi och emil men va fan...) så kunde det bli intressant.

Nå, jag ska sluta nu i alla fall. Man ska inte utmana ödet och hoppas på mirakel. Men ett par saker vill jag ha sagt i alla fall.
1. Ronnie Sandahls "Vi som aldrig sa hora" är inte speciellt bra.
2. Björn Hellberg är gubbsjuk, läs inte hans deckare!
3. Jag hävdar bestämt att jag inte är manschauvinist, jag är bara jävligt lat! Hade jag varit lesbisk tjej hade jag vägrat städa då också och tvingat min flickvän att göra det!
4. Shoreline med Broder Daniel är en bra låt.
5. Lars Winnerbäck är tråkig.
6. Det måste finnas ett sätt att komma över drömmar och fantasier utan att bli bitter!

Så. Slut.

Penny Lane

Jag har besökt kungliga hufvudstaden tillsammans med min far. Jag ska vara kortfattad och bara ta highlightsen.

Fredagen bestod mest av öl och umgänge med en gammal kompis som råkade vara i stan. (Hej Therese, hur var kryssningen?) Men ett besök hos en serietidnignshökare hanns med så nu har jag utökat mitt Hellboy-bibliotek. Joråsåatte...

Lördagen var rätt mycket gång och mycket svärande över bussar. Vi gick på skogskyrkogården som visserligen var maffig men lite väl stor för att faktiskt kunna tas in helt utan guide. Och som sagt... bussar. Ersättningstrafik på tunnelbanan Farsta-Gullmarsplan. Segt. Ingen vettig buss från gullmarsplan till centrum. Snabb tunnelbana. Sen buss igen. Ingen bra som går. Buss till tegelbacken. Ingen buss som kommer eller stannar.En hel jävla timme som skulle tilbragts på nationalmuseum tillbringas svärandes över bussar. Efter att helt enkelt beslutat sig att ge högtidligt fan i Nationalmuseum tog vi oss ann Smörgåsbord med tillhörande skärgårdstur på M/S Stockholm. God mat har alltid positiv inverkan på mig så efter den måltiden hade jag kunnat ta alla stockholms busschaufförer i famn.

Så gröna lund utan att åka karusell och lite begloande på Sommarkrysset. Det var inte bättre Live än vad det är i TV. Gry Forsell hördes knappt och Agnes var skitsur. Grönan är småjävliga i sina försök att medelst lotterier klå folk på pengar. över hundra nummer på hjulen, 6 spänn för ett nummer eller 25 för fem. Man måste nästan satsa 25... och snart är 100 spänn väck. Jag försökte vinna en elgitarr. Sket sig. Så med färja till gamla stan för att gå spökvandring med mike the poet.
Detta var riktigt kul, inte särskilt läskigt men jävligt intressant, får ni chansen att ta del av något av det de gör så ta den!

Idag då... tja... vi fick vänta en timme på tåget till stan. Vi bodde i... vad finns mellan trosa och fittja? HANDEN!
Alltså 20 minuter med pendel varje gång vi skulle till stan. I alla fall. en timme, pga ett tåg som först inte kom och sen bara brände förbi. Sen en... BUSS! som inte riktigt ville komma. Men nu har far sett nationalmuseum och jag har köpt en DVD med spårvagnar. Så nu är vi båda lyckliga.

En klatchig avslutning hade varit på sin plats men jag är för lat för en sån.

girl

man känner sig inte direkt som världens mest lyckade pappa när stora tjejen knuffar en ifrån sig och vrålar så tårarna sprutar "JAG VILL TILL MAMMA!!!!"... samtidigt som mamma ligger inne och försöker natta lillan som naturligtvis också bara vill vara hos mamma... Och till och med när hon faktiskt får som hon vill och får boken som mamma ska läsa så vrålar hon. Det är en sak när man har gjort något fel men när det enda man gjort är att finnas till så är det jävligt kymigt. bara så ni vet.

something

Nu finns det en koppling mellan titel och text. Men den får ni hitta själva.

Jag kollar lite på youtube, gamla grejer med Broder Daniel. Mest för att det faktiskt är rätt kul att se Håkan Hellström som enbart basist och körsångare. Det faktum att han tydligen sjöng kör i Broder Daniel chockade mig lite, men Henrik Bergren gör ju inte de mest klockrena tonträffarna heller så....

Det talas en del om att deras gig på Sen Kväll med Luuk 2001 tydligen var bland deras bästa. Jag har sett det nu och det var faktiskt jävligt bra. Shoreline var gammal när den kom på singel, bestämt. Vilket inte hindrar låten från att vara urtvättad. Alltså klockren.

Men nu till det viktigaste: Hon kan gå! Lillan kan gå! Visserligen bara 3-7 steg åt gången men hon går! Helt själv! Inget nytt och inget världsrevolutionerande för fler än oss men ändå... HON GÅR!

within you without you

Min första tanke var att "ha! Det finns en dold koppling mellan titeln och bloggens innehåll!"... men så kom jag på att jag antagligen blandat ihop texterna. I alla fall har tre till mig bekanta männsikor gått och blivit singlar på sistone. Det har fått mig att tvivla lite på kärleken i världen. Jag sitter här och tycker att det är lite synd att man inte på nåt fint och bra sätt kan få dom att bli ihopna igen... med dom de var ihopna med förståss. Nå, egentligen kan man ju inte styra över sånt, det finns säkerligen fullt vettiga skäl, och det är ju inget som säger att det är odelat negativt. I grund och botten är det nog bara så att jag inte tycker om att se människor lida, och man vill ju göra något för dem. Men nog är det lite udda att JAG som egentligen inte har nåt med saken att göra, ska bli så engagerad.

Nu till nåt helt annat, jag har lagt vantarna på Let it be ... Naked. Alltså den "nya" varianten av The Beatles sista LP, utan Phil Spectors orkesterpålägg. Ja, för er som inte kan storyn så kan jag dra den lite kort. Beatles hade fått för sig att de skulle göra en skiva helt utan pålägg och produktionstricks. Resultatet blev att de blev så gravt osams att de bestämde sig för att sluta och att plattan blev skit. De hann göra ett album till men sen var de så illa tvungna att göra nåt. De micklade lite och så och på John Lennons order gick Phil Spector in och la bautaorkester på ett par låtar. Detta fick Paul McCartney att gå bananas och bli så sur att han offentliggjorde att gruppen lagt av. Och nu har Paul McCartney fixat en ny, mer ärlig Let it be.

Så hur dan är den då, tycker jag? Tja... Inte riktigt i linje med originaltanken som var ärligt och osminkat. Den digitala tekniken har gjort en del och allt mellansnack är väck.
Get Back låter exakt samma, men kortare.
Dig a pony känns snabbare men är antagligen oförändrad.
For you blue har lite mer snack och gitarr av George Harrisson men låter i stort samma.
The long and winding road är den som är mest ändrad, då all orkester är väck. Tydligen har man tagit en annan tagning också. Bättre? Jo, faktiskt. Känns mer äkta, men ett töntigare slut.
Two of us är faktiskt sämre. segare och dovare.
I've got a feeling slutar lite tvärt... Det är väl här som Lennon klagar över stela fingrar. Annars så...jodå.
The one after 909 är lite konstigt mixad, troligen rooftopvarianten. Lennons sång är väl låg och det tar ner det. Lite mer snack men ingen egentlig förbättring.
Don't let me down är ny, och faktiskt bra. Lite snabbare än singelversionen och väldigt passionerad Lennonsång. Faktiskt mer än på singeln.
i me mine är inspelad med en längd på enbart 1.42. Phil Spector förlängde låten genom att dubblera refräng och stick och det gör faktiskt låten bättre. Det saknas här. Istället är det mer gitarrfippel och det gör inte låten bättre.
Across the universe är väldigt nerstrippad. Endast Leadsång, kompgitarr och sitar verkar finnas med. Jag har hört de varianter som offentliggjorts och... tja... Jo, det är väl lite bättre... eller va fan... tja.
Let it be slutligen verkar de ha tagit en helt annan version på en vad som är på Lp:n solot låter riktigt B och George Martins rätt fina arr saknas helt. Pauls sång är ju okej förståss och kören är högre men jag får säga att det taffliga solot tar ner låten.

Slutresultatet: x x x 1 2 1 x 1 2 1 2
Fyra indifferenta, fyra förbättringar och tre direkta missar. Slutsats: köp den bara om du verkligen ska ha ALLT!

Och, ifall nån ytterligare beatlesnörd skulle läsa detta och säga "Men... det finns ju TVÅ solon på Let it be" så kan jag bara säga att det här inte är ett av dem. Det här är på sin höjd halvfärdigt.

Baby it's you

Jag drömde inatt. Jag tänkte ge er ett utsnitt av mina drömmar, helt enkelt för att de är så otroligt osammanhängande men ändå fullt logiska... enligt mig...när jag drömmer. Egentligen borde ni sätta er i trans men vi kör i alla fall, here goes.

Först var jag nybliven student i göteborg. Jag läste typ sociologi... Eller nåt, schemat såg ut precis som på gymnasiet. Jag funderade på om jag skulle hinna med att gå med i filosofspexet till hösten, chalmers vore kul men där läste jag tydligen inte. Men sen slog det mig hur i hela friden jag skulle kunna hinna med att vara sångansvarig i skövdespexet samtidigt som jag läste i göteborg? Ja ja, det fick väl lösa sig. Jag kunde dagpendla. Sen låg tydligen universitetet inne på Nordstan och jag lyckades nästan bli inlåst då nordstan stängde innan föreläsningen tog slut. Sen hade jag tre olika hattar. Två på huvudet och en i handen också, som jag tappade hela tiden. Sen sprang jag på en kompis som ville att jag skulle följa med till en gemensam kompis stuga och hämta en tavla. Det bodde visserligen ett spöke i tavlan så den fick inte flyttas eller tittas på men det sket väl vi i. I nästa sekund var vi i huset, som var ett litet standardhus med fyra rum på landet, strax utanför timmersdala. Där satt vi och skulle äta marshmallows. Jag hade sett öppna spisar som man kanske kunde tända i och grilla... men när jag tittade igen var alla spisar skåp. Så jag gick ut i köket. Där stod tavlan och vi tog upp den. Den var faktiskt ganska ful, det var en blå tygtavla som någon broderat en elefant med silvertråd på. Men så snart vi tagit upp den började huset skaka och böckerna trillade ner från en överlastad bokhylla. Så var det dag igen och folkförvandlades till människoätande zombies. Jag fick se en bli uppäten framför mina ögon men jag bestämde mig för att fly. Det var inte så svårt att låtsas, det var bara att hålla upp händerna, grymta högt och låtsas att man klöste folk. För nu såg jag, zombierna hade jättelånga vassa naglar som de drog över folks halsar med så det blev små sår. Det hade ju inte jag. Men så kom det en bil. Jag sprang mot bilen och kastade mig in. Jag lyckades inte stänga dörren för en zombie höll fast i den, men mannen började köra när jag bad honom. Han hade två spetsiga framtänder precis som greve Orlock i Nosferatu men han sa att han inte var vampyr utan kommunistisk socialantropolog som genomförde ett socialt experiment här. Men han var ju inte beredd på zombies sa han. Sen vaknade jag.