Only a northern song

Nu är det fanimej bekräftat. Jag har inget att säga, därför kommer jag dra ner mitt bloggande till det minimala. Jag antar att det låter töntigt, men jag har onekligen gått lite för långt när jag inser att jag, i mitt förra inlägg om stockholmsresan bara vill skriva "jag har varit i stockholm. Det var kul men jag gillar inte SL." men eftersom man ju vill göra sina läsare en tjänst så broderade jag ut det. VARFÖR DÅ? Varför går jag emot mig själv?

Jag har läst lite andra människors bloggar dessutom och slagits av min totala brist på substans. Och jag kan inte ens ta mig själv på sådant allvar att jag kan skriva om mitt liv med inlevelse utan att bekymra mig om folks intresse eller inte. Vad jag dock vet är tre saker. Jag har i två timmar försökt åka och handla. Hela tiden fastnar jag vid datorn eller har tusen ursäkter för att sitta vid tv:n. Är jag ensam hemma skiter jag i att städa. Jag sitter vid datorn. Jag är på väg att bli en fullvärdig grönsak.

Jag undrar om livet inte skulle bli bättre om jag och Robin bytte. Hon bloggar och jag bara... finns. Med tanke på vad som rör sig i den hjärnan (Okej, mest pippi och emil men va fan...) så kunde det bli intressant.

Nå, jag ska sluta nu i alla fall. Man ska inte utmana ödet och hoppas på mirakel. Men ett par saker vill jag ha sagt i alla fall.
1. Ronnie Sandahls "Vi som aldrig sa hora" är inte speciellt bra.
2. Björn Hellberg är gubbsjuk, läs inte hans deckare!
3. Jag hävdar bestämt att jag inte är manschauvinist, jag är bara jävligt lat! Hade jag varit lesbisk tjej hade jag vägrat städa då också och tvingat min flickvän att göra det!
4. Shoreline med Broder Daniel är en bra låt.
5. Lars Winnerbäck är tråkig.
6. Det måste finnas ett sätt att komma över drömmar och fantasier utan att bli bitter!

Så. Slut.