within you without you

Min första tanke var att "ha! Det finns en dold koppling mellan titeln och bloggens innehåll!"... men så kom jag på att jag antagligen blandat ihop texterna. I alla fall har tre till mig bekanta männsikor gått och blivit singlar på sistone. Det har fått mig att tvivla lite på kärleken i världen. Jag sitter här och tycker att det är lite synd att man inte på nåt fint och bra sätt kan få dom att bli ihopna igen... med dom de var ihopna med förståss. Nå, egentligen kan man ju inte styra över sånt, det finns säkerligen fullt vettiga skäl, och det är ju inget som säger att det är odelat negativt. I grund och botten är det nog bara så att jag inte tycker om att se människor lida, och man vill ju göra något för dem. Men nog är det lite udda att JAG som egentligen inte har nåt med saken att göra, ska bli så engagerad.

Nu till nåt helt annat, jag har lagt vantarna på Let it be ... Naked. Alltså den "nya" varianten av The Beatles sista LP, utan Phil Spectors orkesterpålägg. Ja, för er som inte kan storyn så kan jag dra den lite kort. Beatles hade fått för sig att de skulle göra en skiva helt utan pålägg och produktionstricks. Resultatet blev att de blev så gravt osams att de bestämde sig för att sluta och att plattan blev skit. De hann göra ett album till men sen var de så illa tvungna att göra nåt. De micklade lite och så och på John Lennons order gick Phil Spector in och la bautaorkester på ett par låtar. Detta fick Paul McCartney att gå bananas och bli så sur att han offentliggjorde att gruppen lagt av. Och nu har Paul McCartney fixat en ny, mer ärlig Let it be.

Så hur dan är den då, tycker jag? Tja... Inte riktigt i linje med originaltanken som var ärligt och osminkat. Den digitala tekniken har gjort en del och allt mellansnack är väck.
Get Back låter exakt samma, men kortare.
Dig a pony känns snabbare men är antagligen oförändrad.
For you blue har lite mer snack och gitarr av George Harrisson men låter i stort samma.
The long and winding road är den som är mest ändrad, då all orkester är väck. Tydligen har man tagit en annan tagning också. Bättre? Jo, faktiskt. Känns mer äkta, men ett töntigare slut.
Two of us är faktiskt sämre. segare och dovare.
I've got a feeling slutar lite tvärt... Det är väl här som Lennon klagar över stela fingrar. Annars så...jodå.
The one after 909 är lite konstigt mixad, troligen rooftopvarianten. Lennons sång är väl låg och det tar ner det. Lite mer snack men ingen egentlig förbättring.
Don't let me down är ny, och faktiskt bra. Lite snabbare än singelversionen och väldigt passionerad Lennonsång. Faktiskt mer än på singeln.
i me mine är inspelad med en längd på enbart 1.42. Phil Spector förlängde låten genom att dubblera refräng och stick och det gör faktiskt låten bättre. Det saknas här. Istället är det mer gitarrfippel och det gör inte låten bättre.
Across the universe är väldigt nerstrippad. Endast Leadsång, kompgitarr och sitar verkar finnas med. Jag har hört de varianter som offentliggjorts och... tja... Jo, det är väl lite bättre... eller va fan... tja.
Let it be slutligen verkar de ha tagit en helt annan version på en vad som är på Lp:n solot låter riktigt B och George Martins rätt fina arr saknas helt. Pauls sång är ju okej förståss och kören är högre men jag får säga att det taffliga solot tar ner låten.

Slutresultatet: x x x 1 2 1 x 1 2 1 2
Fyra indifferenta, fyra förbättringar och tre direkta missar. Slutsats: köp den bara om du verkligen ska ha ALLT!

Och, ifall nån ytterligare beatlesnörd skulle läsa detta och säga "Men... det finns ju TVÅ solon på Let it be" så kan jag bara säga att det här inte är ett av dem. Det här är på sin höjd halvfärdigt.