passa micken - från 2009

Det här känns lite aristotoles. Jag ska precis komma fram till poängen när jag lägger av. Jag vet inte ens vad som var mitt positiva exempel. Men jag står för det jag skrivit, så därför publicerar jag.

Vem är det som ger tillstånd till alla dessa deckarförfattare att skriva?
Ungefär hälften kan inte som Björn Hellberg, Tomas Bodström och Ann-Christine Bärnsten för att nämna några.

Andra lider av Sjövall/Wahlöö-syndromet, en stark socialisering som driver läsaren till känslan "det är kört... vårt samhälle är åt helvete... lika bra att gå och lägga sig igen", starkt driven av Mankell och Arne Dahl.

Resten har fått för sig att en bra historia inte kan berättas på under 500 sidor. Seriöst? Mörkrets hjärta - 121 sidor. På drift - 315 sidor. Tio små negerpojkar - 197 sidor. Den vedervärdige mannen från säffle - 175 sidor.
I motsats till exempel till... Stephen Kings det mörka tornet... del 4(!) - 728 sidor. Och då finns det 6 delar till.

Sen ska vi inte glömma den här fixeringen vid att det måste vara sjukt för att vara intressant, och det lider många av. Mankells mördare är domedagssekter, transvestitiska brevbärare, hämdlystna tågvärdar och störda tonåringar som är indianer. mons Kallentoft har mutat in genren "Jag blev behandlad som skt när jag var liten och nu mördar jag folk som en ritual för att må bättre". Bärnsten har en psykiskt sjuk som verkar mörda för att hon kan. 7 pers, för varje ton i skalan.

Så därför är det sådär extra kul när man läser en författare som inte faller för det där