Jag önskar att jag hade ork och lust att skriva om nåt annat än min deppression just nu, mest för min egen skull, men det är det enda som är, och ibland som det alltid ska vara det. Hitintills har jag till viss del kunnat hålla olusten stången med hjälp av vänner och bekanta. Men i senaste fasen blev vänner och bekanta en del av problemet...
Och jag menar, seriöst. Hur hanterar man att få känslor och anklagelser kastade i ansiktet på sig om man inte ens vet av att det funnits orsak till dem? Det är ju mitt problem. Jag gör stora tjädertuppar av en kycklingfjäder. Det här vet jag, men sen kommer mitt andra problem. Den obehagliga tanken att jag kanske hade rätt första gången...

Jag vill ta upp telefonen, ringa och prata ut. Men om vad? En sak som kanske inte ens hänt? Jag ringer andra, stup i kvarten. Alla säger samma sak. Spänn av, du gör för stora grejer av det. Jag vet jag vet JAG VET! Jag hatar mig själv. Jag vill inte jag vill inte jag vill inte men tankarna kommer ändå och de stannar kvar vad jag än gör. Gud...jag är så trött. Jag orkar inte tillbringa min vakna tid med att oroa mig och inte ta mig för nåt. Barnen blir lidande, pappa är bara slö och de får bara se på film.

Jag kan tänka mig att en och annan tänker "Dramaqueen..." och det är nog sant. Jag överdriver. Jag poserar. Jag eskalerar i min självömkan. Men hur arg jag än blir på mig själv, hur många sparkar i arshlet jag än får, så står jag ändå kvar och sparkar på samma punkt. Jag trodde för ett tag sen att jag kunde välja bort att må dåligt. Det är som att mitt undermedvetna sitter och skrattar, pekar finger och säger som Malificent "Så, ni trodde ni kunde lura MIG?"

Egentligen borde jag inte publicera det här. Lite för privat, lite för mycket information. Men jag gör det ändå. För jag vet att jag ångrar mig om jag gör det, men ännu mer skulle jag ångra om jag inte gjorde det...