Löpning och alkohol

Ja, går det ihop? Tja. Kanske inte, men de har en gemensam nämnare. Har man ett moraliskt och etiskt dilemma kan man lösa det under influensen av antingen löpning eller alkohol. Och eventuellt håller lösningen också under dygnets ljusa timmar.

passa micken - från 2009

Det här känns lite aristotoles. Jag ska precis komma fram till poängen när jag lägger av. Jag vet inte ens vad som var mitt positiva exempel. Men jag står för det jag skrivit, så därför publicerar jag.

Vem är det som ger tillstånd till alla dessa deckarförfattare att skriva?
Ungefär hälften kan inte som Björn Hellberg, Tomas Bodström och Ann-Christine Bärnsten för att nämna några.

Andra lider av Sjövall/Wahlöö-syndromet, en stark socialisering som driver läsaren till känslan "det är kört... vårt samhälle är åt helvete... lika bra att gå och lägga sig igen", starkt driven av Mankell och Arne Dahl.

Resten har fått för sig att en bra historia inte kan berättas på under 500 sidor. Seriöst? Mörkrets hjärta - 121 sidor. På drift - 315 sidor. Tio små negerpojkar - 197 sidor. Den vedervärdige mannen från säffle - 175 sidor.
I motsats till exempel till... Stephen Kings det mörka tornet... del 4(!) - 728 sidor. Och då finns det 6 delar till.

Sen ska vi inte glömma den här fixeringen vid att det måste vara sjukt för att vara intressant, och det lider många av. Mankells mördare är domedagssekter, transvestitiska brevbärare, hämdlystna tågvärdar och störda tonåringar som är indianer. mons Kallentoft har mutat in genren "Jag blev behandlad som skt när jag var liten och nu mördar jag folk som en ritual för att må bättre". Bärnsten har en psykiskt sjuk som verkar mörda för att hon kan. 7 pers, för varje ton i skalan.

Så därför är det sådär extra kul när man läser en författare som inte faller för det där

författarjävlar -från 2009

De flesta inlägg som bara blivit utkast har ju blivit det av skäl. Oftast har jag tappat intresset eller så blev det Liite för privat. Jodå, jag kan också censurera mig. Men det fanns också en och annan intressant, om än kanske inte så. Den här är sån, halvfärdig, för att jag tyckte jag blev för anal. Men det är en så viktig varning att jag inte kan lämna er utan den.

Jag har i dagarna läst Gösta Unefäldst 14:e deckare om poliserna i strömstad. Förlaget har äran att meddela detta, det står med en stor röd stämpel på bokens framsida. Och... |här avbryter vi för att påpeka en sak. Naturligtvis är det så attman kan skita i att läsa en dålig bok hellre än att klaga på den, men annars hade det inte blivit någon blogg. så de så.| ... jag tycker väl att snarare än att det är bra kunde de väl skrivit "förhoppningsvis sista boken om poliserna i strömstad". Gösta Unefäldt debuterade som deckarförfattare 1979 med boken "Polisen som vägrade svara". Boken var en tät thriller om en gisslanssituation, där en väl avvägd känsla för spänning matchades mot bra personporträtt och en rejäl aning lokalpatriotisk men ändå levande lokalbeskrivning. Boken kan väl rekommenderas. Och det gäller i stort de böcker han skrev fram till ca 1992. Men sen gick det utför. Och varför? Jo, enligt min mening fick Unefäldt spel och misstog vad folk ville ha. Böckerna numera är nästan för detaljerade personporträtt och en lokalpatriotism så stark att den närmar sig fikabordsgnäll, fast på riksnivå. Dessutom har beskrivningarna av mat och personernas sexliv i båda fallen mer börjat närma sig porr.

fortsättning sommar - från 2008

Jag går igenom mitt arkiv för att se om det finns några gamla inlägg som aldrig blev klara och som kunde vara nåt. Det här är det första som aldrig blev klart. Det är inte klart nu heller, men nu får det hänga i luften och synas iaf. Det skulle vara ett sommarprat fast på webben.

Jag tänkte tala lite ofokuserat om kärlek. Jag hade det som en grej man kunde fylla i lite extra i Trasa gästbok ett tag "tror du på evig kärlek". Jag brukade skriva "ja" men mest bara för att retas. Evig kärlek, vad är det? Att man inte kan gifta om sig om man blivit änkling för att man kommer träffa sin gamla flamma igen i himlen? Nä, evig kärlek tror jag inte på, och ibland vete fan om kärleken finns överhuvudtaget. Men oftast är jag säker på mitt svar. Klart kärleken finns, och den är varken en neuros eller ett tillstånd av sinnesförvirring. Den är det ultimata lyckotillståndet, det största ruset och den största källan till förtvivlan. I likhet med hunger, förkylning och död drabbar den alla lika brutalt och skoningslöst utan att ta hänsyn till stadium i livet. Jag gillar den tanken att alla är lika inför kärleken och döden.
Jag är en hopplös romantiker men samtidigt fullständigt värdelös på romantik. och det har jag bevis på. Jag hade träffat en tjej för ett par år sen, och eftersom det var rätt udda frågade en kompis om jag kunde säga nåt om henne. Efter en stunds tvekan sa jag "tja... hon har väldigt stora ögon, blont hår och lite utstående tänder". Då blev det tyst och sen sa min kompis "Fan frisén, du är nog den mest oromantiska jävel jag känner.
Lars Winnerbäck skrev en gång frasen "Jag tror jag är mera kär i kärleken i sig än i dig". Det är nog sant och jag tycker det sammanfattar rätt mycket om varför vi söker så mycket efter den att vi kanske till och med är ihop med nån och inbillar oss att vi är kära. Nu tror ni kanske att jag talar av egen erfarenhet, och mitt svar är att jag nästan gör det. Mitt första riktiga strul var inte kärlek på allvar utan snarare en reaktion på att nån faktiskt var intresserad. Min riktiga kärlek har jag visserligen tvivlat på det är sant men jag har alltid kommit fram till att jag aldrig kommer hitta en mer fantastisk människa eller någon som passar mig bättre än min älskade hustru. Så anna, den här är till dig.

Caesars Palace - Only you

Del 5 efter många om och men

Min definition av kärlek.

Pfffew...
Kärlek kan vara att titta på glamour fast man hatar det.
Kärlek kan vara att släppa någon fri med vetskapen att hen alltid kommer tillbaka.
Kärlek kan vara att spara den sista bullen.
Kärlek kan vara att bara sitta bredvid.
Kärlek kan vara makaroner och köttbullar en onsdag.
Kärlek kan vara mellan 2-7 pers
Kärlek kan vara att ligga vaken på nätterna utan att sova och vrida sig i ångest.
Kärlek kan vara att låna ut en halsduk.
Kärlek kan vara det dummaste man gjort, men det är samtidigt alltid värt det.

i övrigt säger jag som Jill Johnson: Kärleken är.

samma gamla hjulspår

Avundsjuka och halvparanoida tvångsföreställningar är det en del av just nu. Inte speciellt roligt, men det är väl en del av processen antar jag. Förr eller senare vänder det. Jag vet att det kommer göra det. Men "jag är hellre glad nu än om 25 år".

Det här var en rätt tråkig och intetsägande blogg. Jag beklagar att du behövde läsa den. Det var bara något jag behövde få sagt till nån. Att det blev nätet... tja.

sockerfritt?

Äh, jag kan lika gärna försöka skriva om nåt roligare. Chansen är väl större att nån kommenterar det...;)

i alla fall så har jag och anna, under influensen av några vänner, beslutat oss för att dra ner på socker. Ingen läsk, godis, kakor, saft, vetebrö eller liknande under veckorna, och välja alternativen med minst socker i butiken.

Dock har vi inte valt bort lördagsgodis och fredagsmys. Visst, det är väl inte bra, men det är ändå bättre. Så på fredagskvällar och lördagar är det fritt fram för godis (1 hg/barn, 50 g/vuxen) saft (funlights jordgubb ska visst va okej), läsk (light, till min stora förtret...) och även socker i kaffet. Jag är inte helt glad för den utvecklingen, jag är nämligen lite sur för att det faktiskt går att dricka kaffe utan.... Jag har ju gett mig den på att vissa saker inte är värda att leva livet utan, och kaffe med socker är en av dem. Men vi får se, som vanligt.

Hur går det hittils? Ja, det är väl för tidigt att säga. Men det känns inspirerande! Och det är alltid en god sak.

Det som är grejen är att vi försöker kombinera GI med att inte köpa saker med tillsatt socker. Och hittils har jag till min stora glädje konstaterat att såväl pommes som fiskpinnar och ost inte innehåller socker.Där försvann en del ångest, för jag och anna är beroende av halvfabrikat. Ja, jobbar man hela dagarna... till sist försvinner orken att "laga" mat. Då är det bra att ta fram nåt ur frysen som faktiskt är ok. Fast har nån en annan åsikt så är jag intresserad!

Jag önskar att jag hade ork och lust att skriva om nåt annat än min deppression just nu, mest för min egen skull, men det är det enda som är, och ibland som det alltid ska vara det. Hitintills har jag till viss del kunnat hålla olusten stången med hjälp av vänner och bekanta. Men i senaste fasen blev vänner och bekanta en del av problemet...
Och jag menar, seriöst. Hur hanterar man att få känslor och anklagelser kastade i ansiktet på sig om man inte ens vet av att det funnits orsak till dem? Det är ju mitt problem. Jag gör stora tjädertuppar av en kycklingfjäder. Det här vet jag, men sen kommer mitt andra problem. Den obehagliga tanken att jag kanske hade rätt första gången...

Jag vill ta upp telefonen, ringa och prata ut. Men om vad? En sak som kanske inte ens hänt? Jag ringer andra, stup i kvarten. Alla säger samma sak. Spänn av, du gör för stora grejer av det. Jag vet jag vet JAG VET! Jag hatar mig själv. Jag vill inte jag vill inte jag vill inte men tankarna kommer ändå och de stannar kvar vad jag än gör. Gud...jag är så trött. Jag orkar inte tillbringa min vakna tid med att oroa mig och inte ta mig för nåt. Barnen blir lidande, pappa är bara slö och de får bara se på film.

Jag kan tänka mig att en och annan tänker "Dramaqueen..." och det är nog sant. Jag överdriver. Jag poserar. Jag eskalerar i min självömkan. Men hur arg jag än blir på mig själv, hur många sparkar i arshlet jag än får, så står jag ändå kvar och sparkar på samma punkt. Jag trodde för ett tag sen att jag kunde välja bort att må dåligt. Det är som att mitt undermedvetna sitter och skrattar, pekar finger och säger som Malificent "Så, ni trodde ni kunde lura MIG?"

Egentligen borde jag inte publicera det här. Lite för privat, lite för mycket information. Men jag gör det ändå. För jag vet att jag ångrar mig om jag gör det, men ännu mer skulle jag ångra om jag inte gjorde det...