en insändare

Det här är inte sommar, utan en insändare jag skrivit till SLA. Anlednignen förstår ni säkert, och jag publicerar det här mest för att jag inte ska glömma bort det. Jag begär inte medhåll, men jag tar inget annat än saklig kritik och jag blir gärna överbevisad, men inte med känslomässiga argument. Nu till saken.

Med anledning av gårdagens ledare om vårdnadsbidrag och det gemena påhopp som gjordes på socialismen så vill jag säga ett par saker. Jag är inte emot vårdnadsbidrag som princip, och att välja att prioritera sin familj är lovvärt. Men det är inte föräldRARNA som väljer att vara hemma. Det är föräldrarna som väljer att FöräldERN ska vara hemma. Två personer kan inte gå hemma med vårdnadsbidrag på den nivå som är satt i Skövde åtminstone. En måste arbeta, eftersom 3000:- i månaden inte förslår så långt. Sålunda måste men ställa sig frågan LÖNAR DET SIG först, innan man ser till något annat. Jag är ganska typisk låginkomsttagare och jag tjänar runt 14000:- efter skatt. Min hustru studerar med ett studielån på ca 7000:-. Om en måste avstå bör man välja den med lägst inkomst, i detta fall hustrun. Med ett vårdnadsbidrag blir vår summa att leva på 17000:- Om man då vänder på det och säger att min hustru arbetar som lärare med en lön på 17000 efter skatt så går givetvis jag hem. Då blir denna summa 20000 vilket endast är marginellt bättre. Naturligtvis kan man leva på det, men inte mycket mer än att överleva. Att spara, köpa kläder eller åka på semester är mycket svårt, särskilt med tanke på senaste tidens rapporter om höjda matpriser och bensinpriset. Och att kunna konsumera andra ting är viktigt, för annars gynnar hushållens konsumtion endast matbutikerna och övriga brancher kommer få det mycket knapert. Följdaktligen kan jag inte se vårdnadsbidraget som ett verkligt alternativ till att jag eller min hustru ska avstå från att arbeta. Hade någon utav oss tjänat runt 25-30000 hade saken givetvis kommit i ett annat läge, men då är vi där kritiken emellanåt hamnar, dvs att vårdnadsbidraget bara gynnar de som redan har det gott ställt.
Så hur ska man då lösa det, undrar ni säkert. Ja, eftersom omsorgen om ens barn trots allt är en heltidstjänst utan garanterad vilotid så måste ersättningen vara skälig och inte bara motsvara dagiskostnaden. Och för att nu inte vårdnadsbidraget ska bli en kvinnofälla och för att verkligen ge de som väljer att stanna hemma den uppskattning de är värda vill jag se ett vårdnadsbidrag på minst 10000:- per månad. Då skulle troligen många fler se det som ett alternativ. Som det är nu fodrar det en väldigt god ekonomi för att ta detta steg ut i ovissheten. Nu tänker säkerligen några utav er hur i hel jag har tänkt mig att detta ska finansieras. Nu är detta en insändare, en utopi. Jag säger bara vad som skulle krävas för att jag skulle välja och acceptera vårdnadsbidrag. Och om det inte är ekonomiskt möjligt att efterkomma dessa krav så kanske man inte ska införa vårdnadsbidraget överhuvudtaget.