Yes!
Jag är åter, och helt utan substans. Istället ska jag göra mitt bästa för att beskriva en såndär känsla av att "man-måste-va-där-för-att-fatta".
Det var igår, på min färd genom landskapet med skolbarn. Jag var på väg till första hämtningen, och svängde in på en lite skogsväg. Och nu får ni vara med här:
En smal, slingrande skogsväg
En lummig lövskog, full av dimma
ingen sol som strilar ner, allt är bara stilla och mysigt
och så, i stereon: Livräddaren med Kent från tredje plattan ISOLA.
Just där, just då stannade världen. Och en del av mig är fortfarande kvar där, det var en plats i ZEN.
Förutom detta så känner jag mig på väg att acceptera kent igen. Efter nåt slags sidospår så är tillbaka till samtiden ett album för mig. Kram på er.
OstronskivlingHus
1 vecka sedan
1 kommentar:
Oj, acceptera Kent. Då har det gått långt.
Skicka en kommentar