Jag tänkte vi skulle tala om melodifestivalen. Men inte om musiken eller om Petra Mede eller allt annat som aftonbladet redan klarat av. Det är två punkter jag vill nämna.
Låt oss börja med kärleken. Sarha hävdar, med viss rätt, att kärleken är en neuros. Och större neuros än den äkta tonårskärleken kan inte finnas. Vet ni vad jag menar? Inte den där mogna känslan av attraktion och ömhet eller den rena åtrån. Nä, den där oskyldiga passionerade känslan av något man aldrig upplevt förr och som stänger ute allt annat. Den som är starkare än järn och bräckligare än glas. Den som gör att världen försvinner och att man föraktar alla de som inte inser att DETTA som man upplever är den största kärlek som funnits, finns och någonsin kommer att finnas.
Omogen, hetsig, skör och ganska vacker ändå, som två 16-åringar som hånglar i en busskur.
Exakt dessa känslor var det en artist som lyckades uttrycka i Melodifestivalen.
Hans namn är Darin och han sjöng "se på mig". Han fick en rätt så standard ballad att bli en anthem för alla hårt slående 15-åriga hjärtan därute och han fick en 29-årig cyniker att faktiskt inse att grabben fanimej är en verklig artist.
Den andra grejen var de som visade upp skylten "Vi plankade in" i TV.
Österrike
1 månad sedan
3 kommentarer:
Jag inser givetvis att erkänna att man gillar nåt med Darin kommer att ta all min cred. Fast ärligt talat, kan en cred ligga på mindre än noll? Nä, alltså står det som det står.
Hörru, jag la upp en länk till dej på min blogg, tänkte bara säga det så vet du.
Det gör mig inget.
Skicka en kommentar