Whohoo!

Nytt namn, nytt försök att skapa en mening med det här.
Alla bloggar ska ju ha en inrikting, och det enda jag är riktigt bra på (okej, det finns väl ett par saker som kvalar in men om man ska lyssna på maria så är det) att gå omkring och gnälla på saker.

Jag irriterar mig på otroligt mycket, och sånt är ju alltid kul att läsa om. Och för att fira dagen ska jag påpeka nåt som inte irriterar mig, nämligen det faktum att man får ett bättre liv av att få mail från Facebook. Jo, det är säkert! Jag får mail från facebook som vill meddela mig att nån skrivit till mig, eller att nån skrivit i en tråd som jag skrivit i, eller att nån vill utmana mig på nåt fånigt eller så. Det här är jättebra för ökad självkänsla. inboxen innehåller alltid minst 3 nya mail så jag kan alltid känna mig populär. Samtidigt är det inte alltid direkt riktat till mig och då slipper jag pressen med att komma på bra svar. Jag är både engagerad och inte. På en gång!

Här är en tanke om tv-serier. En karaktär börjar som tönt. Odiskutabelt. Konstiga kläder, ful frisyr, nördig hobby, lite försagd. Så helt plötsligt, utan förvarning oftast blir han snygg, får tjej och blir lite cool och farlig. Detta kallar jag för David Silver-effekten, eftersom han är ett tämligen allmänt känt exempel på en karaktär som genomgått detta. Andra är Jason Cook, Shawn Brady i Days of our lives eller Jonathan Togo som spelar Ryan wolfe i CSI Miami. En slamkrypare är Sean Murray i NCIS. Min fråga är vad det är som händer. Man går inte från Zero to hero bara sådär! Dessutom klär dom inte i det heller, oftast.

Det var allt för idag, här är Ulf Dageby med Whipped Cream.