Kungen av sand del 3

Del 3 – Förklädd Gud

De närmaste dagarna blev arbetsamma för Martens, men för första gången upplevde hon en glädje med sitt arbete. Men det var inte tu tal om saken att det var fler än en som undrade varför hon överhuvudtaget tillhörde sällskapet. En väpnare som inte kunde nånting om vare sig vapenvård, eller hästskötsel, eller kortspel för den delen, alltså… visst är man ny NÅN gång men Martens var trots allt 13. Och en 13-årig pojke som aldrig lekt med vapen? Det finns ju inte. Många var det som knorrade, en del högljutt, andra mer mumlande. Völund muttrade ”Förpinkade klenhyvel” varje gång Martens gick förbi. En gång hade Martens faktiskt stannat och frågat vad han sa och fått svaret ”Maah päääh… Ehju krarrt, esäintemotölund meh vafaisa medete… näruäråe förpinkad klenhyvel! Otatärdeös ! Tiattutomoppeva!”* Martens hade stirrat på völund och smugit vidare. En annan sak som nog var lite störande var Drottning Mayas väldigt speciella stridsträning av henne. Eller ja, att det var det det rörde sig om förstod hon först efter ett tag. En gång stod hon gömd i höglunds vagn och smög sig på henne med en dolk när hon nästan somnat, en annan gång kom hon springande med draget svärd, vrålandes ”DÖÖÖÖÖÖ DIN MARKSTEINSKA GRIIISS!”, en tredje gång hade hon lagt sig i bakhåll i soppan och när Martens skulle ta mat flög hon upp och tog stryptag. Den gången hade dock Olivia blivit upprörd hon också. Att förstöra fullständigt ätbar kålsoppa var onödigt, även om man var drottning, så på en vecka blev det inga efterrätter.

*Vad völund faktiskt sa var följande: Maah päääh… Det är ju klart, en säger ju inte emot höglund men vad fan ska vi med dig till? Nä du är då en förpinkad klenhyvel! Totalt värdelös till allt utom soppslevar!”

 Varje attack hade gjort Martens mer och mer nervös. Först trodde hon drottningen avskydde henne, men att det var träning förstod hon först den dagen då drottningen gick in till Eigils tält där hon satt och vaxade sköldar och började peta på henne med en videkvist. Ni som haft ett yngre syskon som under en längre resa suttit och petat en i sidan med fingret för att retas, ni kan tänka er vad drottningen gjorde. Detta höll hon på med i en timme, tills hon slutligen sa ”Nej, nu är det skärpning här Martens! Jag har attackerat, arrangerat bakhåll, och nu slutligen irriterat och ingen reaktion! Slå mig! Sparka mig! Gör nånting! Hoppa på mig! Visa att du är redo pojk!” och sen gick hon. Då började det gå upp en talgdank för Martens och när hon nästa gång oförhappandes råkade möta drottningen vid ett hörn så gav hon henne en rak höger så hon stöp i marken. Martens var kanske inte så stark, men slaget kom som en total överraskning för drottningen som kom ur balans och föll. Men reaktionen var inte den väntade. ”Vad gör du pojk! Ska du slå din drottning? En sån fräckhet, ett sådant tilltag, jag blir stum, jag saknar ord, du ska… du ska… du ska DÖ!” och så drog drottningen sitt svärd. Martens blev helt överrumplad men fick på något sätt upp sitt lilla svärd och började så gott hon kunde värja sig. Efter en stund slutade striden plötsligt. ”Det tar sig, Martens! Visserligen kom det där slaget 3 timmar försent, men du har helt klart lärt dig vara på din vakt mot galna fruntimmer! Det får vara med träning för idag. Du har gjort dig förtjänt av vila.” Och så gick hon. Det var då hon frågade Eigil vad drottningens träning egentligen går ut på. ”Att alltid vara beredd! Att sova som på nålar, att vila maximalt och alltid vara redo att utvilad gå till angrepp! Drottningen är visserligen överspänd, hennes tidigare tjänst gjorde att hon aldrig vågade slappna av helt, men hon har en poäng. Jetlaggas anhängare kan kasta sig på oss när som helst! Fast sen är det ju stigmän och sådant. Det är ju nackdelen med att vara ett hov utan slott. Vi skulle väl haft oss ett par murar att bära med oss, men det hade kanske blivit lite tungt för hästarna.”

Så förflöt dagarna. Eigil lärde henne Vapenvård och hästar och kortspel. Pastor Höglund lärde henne läsa och skriva och Drottningen lärde henne att man kan vara hypernervös och lugn och behärskad samtidigt. Mer och mer fann hon sin plats i hovet, och belackarna tystnade och kom med uppmuntrande tillrop istället.  Bara völund fortsatte muttra ”klenhyvel” efter henne. I en av pastorns böcker hittade hon förövrigt vad det var. En klenhyvel var en liten rubank som användes vid väldigt fina träarbeten. Den ansågs som en överflödig lyxvara som bara användes vid extremt udda jobb men för den som verkligen kunde sitt yrke var den både nyttig och användbar. Så stod det i boken, skyll inte mig för att det inte håller ihop.

Faktum är att vi kan gott lämna dem där de är ett tag, käre läsare. Lägg ner boken, och gå och ta en sväng ute i den verkliga världen ett tag. Själv ska jag dricka Te.

Sådär, det satt fint. Nu finner vi Martens och hovet en god bit från Hertigens palats. Faktiskt så långt bort att de reste genom ödemark. De hade inte sett hus eller gårdar på flera dagar, och de började nästan tvivla på att de någonsin skulle se människor igen. De färdades på igenvuxna vägar som knappt förtjänade att kallas stigar, de vadade över floder som aldrig tvättat människohänder och de klättrade i träd som aldrig blivit klättrade i förut. Sånt händer förvisso ganska ofta, särskilt i Latveria, men där är vi inte nu. Istället är vi överaskade av en kraftig regnstorm. Den vätte ner hela sällskapet, till och med de tygtäckta vagnarna började bli genomvåta och den allmänna känslan var desperation.
”Vi måste nog söka oss in under tak är jag rädd” sa herr Marecek. ”Hästarna är rädda, och jag måste erkänna att jag heller inte tror att det är en vanlig storm.”
”Wery Well” Sa kungen. ”Om det är den allmänna meningen, och jag själv har inget att invända, så bör vi söka oss till ett skyddat boende. Men jag finner inte omgivningen som särskilt gynnsam, med tanke på att vi inte sett varken hus eller hydda på tre dagar.”
”Någon gång fka det fäl fända” Sa Gregg. ”Jag känner förfisso inte till trakten, men jag känner männiforna. Deffa ftåtliga träd ferkar fara av god kvalitet, och jag fkulle vilja fe den man eller för den del den kfinna fom inte fkulle ta chanfen att fkaffa fig rikedom på detta präktiga timmer.”
”Jag kan nog visa dig en och annan” sa herr Marecek. ”de hästar som skulle dra timmer längs dessa vägar skulle jag vilja se. Nej, här går folk sällan, och fä ännu mer sällan. Detta är hem för älg och hjort och räv, men inte människor.”
”En gång i tiden har här ändock varit människor” sade Pastorn och reste sig. ”Denna sten är en milsten, från Karl den oskönes tid. Här har dragit en väg fram, det är säkert. Även om få bor här nu, så har många gjort det förr.” I det samma lystes himlen upp av en blixt, och då såg de den. Det var en borg.

Den låg på en tämligen hög klippa, uppskattningsvis trekvarts vandring åt nordväst. Den var gammal och såg obebodd och förfallen ut, men inte ihoprasad, och föreföll kunna ge shelter för natten. Martens fick helt plötsligt en tanke i huvudet, hon förstod att den var omöjlig, men den ville ut och utan att kunna hejda sig sa hon:
”Är det… skulle det kunna… är det ert slott… ers majestät?”  Martens ångrade sitt tilltag genast, Völund snodde runt och betraktade henne ogillande.  Herr Marecek såg olycklig ut och Gregg verkade direkt vred. Alla såg på henne med allt från ilska till överseende. Hon förstod mycket väl varför. Antagligen hade de alla många gånger tänkt samma tanke och varje gång funnit sin kung bli besviken över misstaget. Nu ville de inte oroa honom mera och Martens replik kunde ha förstört kungens humör. Martens skulle just be om ursäkt när kungen hov upp sin röst och sade:
”Hör på det oskyldiga och hoppfulla barnet! Ingen vågar längre tro, men vår nya medlem ger oss den hoppets kraft vi så väl behöver. Nej, Martens” Han böjde sig ner och satte sig bredvid henne. ”Detta är inte mitt slott. Lång väg har vi kvar, är jag rädd. Men behåll ditt hopp, och din oskyldiga blick så länge du kan. Den kommer vara oss till gagn under vårt uppdrag. I afton, vid kvällsvarden ska jag dricka din skål! Men dit är det långt, och vi må skynda. ”

Den allmänna förstämningen hade inte helt brutits, men de flesta var glada att kungen var glad, även om de inte kunde dela hans hoppfullhet, och vad han och höglund såg som var så särskilt med Martens vete mårran. Det bekymrade Martens föga, nu när lugnet var återställt. Martens var egentligen inte orolig för völund eller Gregg. Det var Eigil och Pastorns åsikter som hon värderade högst. Pastorn fick hon tag i först, och frågade rakt ut vad han tyckte.
”Kungen är en vis man.” sa pastorn. ”Han har blicken för människor och han vet att värdera dem rätt.”
”Men gjorde jag fel? Ska jag tiga i fortsättningen?”
Pastorn betraktade henne länge.
”Ibland Martens, gör du mig så besviken. Du kan säga de rätta sakerna så lätt som ingenting, och ändå tvivlar du ibland. Det passar dig inte alls. Du, om någon, ska absolut inte tiga! Du ska tvärtom… Du ska tvärtom… du ska säga vad din känsla är. Du har förmågan att värdera en situation snabbt, och du har oskuldens blick som ser igenom allt falskt.”
Han tystnade ett tag, och så fortsatte han ”Om du är orolig för kungen, så kan jag säga att din fråga var precis vad han behövde. Alla tror att man inte ska hoppas för att inte oroa honom, men vad de inte vet är att han behöver hoppet, mer än de alla tillsammans. Du gav honom styrkan att leda oss vidare, och det kunde ingen annan än du göra.” Och så tillade han ”Men jag förstår att du är osäker.  Du är ung, din skolning är långt ifrån klar. Omdömet skuggas så lätt av stiliga män, särskilt i din ålder.”
”Ja, kansk... ehm...Förlåt, pastorn, men Män är väl inte…”
”Eh… nä… kanske inte.  Men det skadar inte att vara öppensinnad.”

De färdades vidare längs den usla vägen. Åskan lyste då och då upp borgen som en retsam påminnelse om att de snart kanske hade tak över huvudet… men inte än! Skogen var tät omkring dem, och här och där till och med så tät att man inte kunde se himlen.
”Man kunde nästan trott att vi var under tak” Sa Anna, eller om det var Penne. ”Men det regnar så man lika gärna kunde tro att vi var under havsytan” sa Penne, eller om det var Anna. Så plötsligt hördes Riddar Eigil skrika ”HALT!”. Eigil pekade på en mur, och en stor rostig grind. ”Jag tror vi ska in här, men vänta medans jag undersöker.” Men Eigil kom inte speciellt långt. Faktum är att Eigil inte ens red in. För med ens fick de se ett svagt ljus inne i dunklet bakom grinden. Det svaga ljuset kom närmare, och det gungade svagt. Alla stod som paralyserade och stirrade på ljuset, inte ens pastor höglund kom sig för att göra något. Martens kastade en blick på honom och tänkte att ”Ja… till och med pastorn ser löjlig ut när han fånstirrar”. Nu kom ljuset ut genom grinden. Det visade sig komma från en liten lykta, och lyktan hölls upp av en arm, och armen satt på en liten gumma. Gumman tittade misstänksamt på hovet, och särskilt länge såg hon på Eigil. ”Vilka är ni? Och vad gör ni här ute om jag får fråga? Hit kommer ingen som inte har ont i sinnet.” Kung Arild var den som svarade.
”Jag är Arild, kung av sand, och detta är mitt hov. Vi blev överraskade av regnet och önskar försöka finna tak över huvudet i den gamla borgruinen. Vem är ni själv?”
”Kung Arild? Det namnet har jag inte hört. Det vet jag inte om jag vill släppa in er direkt. En kung som stryker kring på vägarna har jag aldrig hört talas om.”
Eigil höll på att dra sitt svärd, men kungen höll honom tillbaka. ”Min fru, jag försäkrar att vi är helt grannlaga, om än att vi inte är vad man väntat sig. Jag förstår att ni ser efter borgen.”
”Kanske jag gör, kanske jag inte gör. Låt mig se på er en stund.”
Gumman gick runt i hovet, tittade noga på alla och såg ut som om hon försökte se rakt igenom dem. Slutligen såg hon på Martens.
”Nåväl, ni kan få komma in. Men inte den där!”
Hon pekade på Martens. ”Den där för bara olycka med sig, det känner jag på mig. ”
”Min bästa fru” sa kung Arild. ”Jag går i god för hela mitt hov, och jag fogar mig inte i särbehandling. Vi är trötta vandrare, men vi saknar inte heder, och går inte Pagen in, går ingen in.”
Gumman funderade en god stund. Sedan tog hon fram ett halsband och gav till Martens.
”Nå, tar han på sig det här, så må det vara hänt. MEN TA INTE AV DET! Annars kommer mitt blod över ert huvud, det garanterar jag.  Låt mig nu visa er upp till borgen. Det är inte helt lätt, och vägen är mycket dålig.”

Gumman gick före dem alla. Vägen var mycket riktigt dålig, men det fanns tecken som tydde på att den en gång i tiden varit belagt med stenplattor och att en praktfull rosenhäck. Av detta fanns bara törnbuskar och vassa stenblock uppstickande ur vägen kvar. Vägen blev också smalare, och den slingrade sig längs med klippan som borgen vilade på. Nedanför fanns enbart ett stup, visserligen ner i en skog men ett stup är alltid ett stup. Sällskapet drog en lättnadens suck när de slutligen kommit innanför portarna och in på borggården. Gumman tog nu till orda. ”slottskyrkan och gamla stallet är de ställen som är torrast tror jag.” Efter en snabb genomsökning av slottet konstaterades det att det var som gumman sagt, men att även ett par mindre förrådsutrymmen kunde anses som lämpliga. Kungen och drottningen fick ett eget utrymme, medans övriga fick placera sig efter behag. Martens och Pastor Höglund fick även de ett eget gemak.  ”Jag föredrar att vara för mig själv, om det passar.” sa Pastorn. ”Men jag är ju här också” sa Martens.  ”Ja…jo… men du… gör liksom inget, om du förstår.” Martens gick att ta borgen i betittning. Hon förstod ärligt talat inte vad Pastor Höglund menat så hon tyckte att det var lika bra att hålla sig ur vägen ett tag. Dessutom var hon nyfiken, och det finns trots allt alltid något lockande i gamla borgruiner för de flesta unga pojkar. De flesta unga flickor med för den delen, men antingen får de inte för sina föräldrar eller så låtsas dom få ett stark brinnande intresse för kläder. Lika dumt båda två, och Martens var i vilket fall inte bunden av det. De flesta öppna rum var emellertid så fuktiga att Martens ganska snart gick till stallet. Dessutom blev hon lite illa till mods av borgen och föredrog att inte vara ensam. I stallet var det trångt och en fuktig värme spred sig ut. Det verkade som om alla hade valt att stanna där. Martens fick syn på Eigil och gick fram och sa
”Hej!” och sen något mer värdigt ”Milord, behöver ni mina tjänster idag?”
”Hej Martens! Näe… det tror jag väl inte… Nä, jag tänkte att jag och Nessie ska ha lite kvalitetetstid idag. Det var länge sen hon fick sig en ordentlig rengöring, så du är fri att gå. Men du får gärna stanna och prata lite.” Det gjorde Martens också. Vapenvård, kryddning av stuvning och var man ska sticka för att träffa levern och få fienden att förblöda inifrån var några av ämnena som de lätt och ledigt konverserade över. Men så frågade Martens
”Hur kommer det sig att alla sover här? Det verkar ju lite trångt, är det inte större i kyrkan?”
”Jo, men… det kändes inte bra där. Gamla slottskyrkor är oftast rätt kalla, men det var en allmän känsla. Marecek tyckte det kändes som att det redan var någon där. Eller nåt åt det hållet. Det vete förresten mårran om det var Zorg som dyrkats där inne. Det satt ett hiskeligt beläte vid altartavlan, och det var då ett som jag aldrig sett förut.”
”Kan jag inte få se det?”
”Njae… det är nog ingenting att se… det kanske ger dig mardrömar.” Martens fick med ens tanken att det inte fanns något viktigare i världen än att få se belätet ifråga. Och hon visste också hur hon skulle lägga orden för att få sin vilja fram.
”Ska jag ha en chans att bli man så ska jag väl härdas? Vi tar med Pastorn, så får han också se.”
”Ja, jo, det ska du ju men… Nå, om du envisas. Låt oss hämta pastorn då.”

Men Pastorn ville inte följa med. Han satt på sitt rum och mediterade.
”Det finns krafter här i borgen som jag inte kan identifiera. Jag måste söka långt och länge inåt för att hitta något och jag kan inte lämna detta rum innan jag har säkrat platsen. Jag börjar ångra att vi gick hit, Eigil. Nog för att här är torrt, men det vilar något ont här, är jag rädd. Och den där gumman… hon förbryllar mig. Jag försökte läsa henne, men hon var som en spegel. Kungen borde frågat ut henne mer. Varför bor hon här? Vad gör hon? Vad hade hon med slottet att göra? Nej, ni får gå själva och titta på avgudabilder. Jag ska söka Zorg och finna ljus. God natt Martens. Jag har bäddat din säng. ”

Eigil och Martens gick in i kyrkan. Den var märkligt välbehållen, nästan välstädad till och med. Men det var kallt, och det var tydligt att här inte varit någon verksamhet på länge. Predikstolen var halvt nedrasad, dopkaret  var fullt med jord och några bänkar fanns inte. Altartavlan var dock märkligt välhållen, trät såg nymålat ut och Zorgs heliga tecken nästan glänste i halvdunklet från Eigils lykta. Men på tecknet hängde inte, som brukligt var, El-Araha, Zorgs människoson, det var rätt kropp, men fel huvud. Det påminde om huvudet på ett vildsvin, men med betar och vassa långa tänder. Det såg groteskt ut, som om någon bara bytt ut huvudet, men när Martens tittade närmare såg hon att allt var utfört i ett enda trästycke. ”En skicklig snickare som utfört det där arbete, hur det än ser ut” sa Eigil. ”Men du kanske har sett nog, jag går gärna tillbaka” ”Kan jag få låna lyktan, jag vill se lite till” Martens fick låna lyktan. Hon stannade kvar i kyrkan en stund till. Återigen kom tanken fram att det var viktigt det hon såg, att det var viktigt att hon undersökte och att det var något viktigt hon behövde förstå och veta. Nånting om belätets hals. Men tankarna grumlades varje gång hon försökte. Det fanns frågor som trängde fram. De hade med gumman att göra, och kyrkan, och slottet. Men de fick inte form, allt blev dimma när hon försökte fånga dem. Jag är nog bara trött, tänkte hon.  Hon gick tillbaka till rummet, där pastorn nu hade fallit i trans, han snarkade högt och satt med öppen mun, i samma ställning som innan. Martens var van vid oljudet och somnade snart nog.

Kung Arild sov inte. Han gick runt inne i det rum som avdelats som kungligt gemak. Han var orolig för vart de hade hamnat. Man blir inte kung helt utan anledning, och Kung Arild var mycket känslig för obalanserad ondska. Han hade helst velat rådgöra med Höglund innan han lett sitt hov in i borgen, men tiden hade inte funnits. Men en sak var klar, höglund var oroad. Såväl kände kungen sin själasörjare att han snabbt kunde avgöra hans sinnesstämning. Och han hade stängt in sig för att meditera och till och med missa kvällsvarden. Löksoppa, tyvärr. Höglund hade kanske gjort det med flit? Nej, knappast. Inte efter en så hård resa. Kungen beslöt sig på stående fot att ett resonemang med Höglund inte längre kunde vänta. 

Drottningen sov räv. Hon tillät sig själv ett par minuter… ja, microsömn säger vi ju nuförtiden, hade drottningen vetat om vad det hetat så hade hon gjort det. Nu gjorde hon det i alla fall, och slumrade då och då. Men mest låg hon vaken och gav akt på sin make. Han var orolig, och hade varit det en tid. Han visste det inte än, men snart skulle det bli en kris om det inte kom ett genombrott i sökandet efter kungariket. Först skulle han falla i tvivel, sedan resten av hovet. Och även om hon visste att såväl Pastorn som drottningen var respekterade så hängde mycket av hovets tilltro till kungen. Det var hans vision, hans mission. Som löven på hösten, först faller en och sen falleralla. I morgon skulle hon tala med Pastorn om saken. Hon tänkte på vad Martens sagt. Märklig pojke, att kunna säga det rätta bara sådär. Man kanske skulle kunna sätta bo här, i alla fall ett tag? Ja, man kanske inte skulle kunna göra anspråk på landet, men man skulle gott kunna ha det som central i sökandet. Det fodrades ju jobb, men de hade Völund. Och med völund, tre starke män och brännvin skulle det kunna byggas en hiss till hel. Fast det räckte med en bättre väg till borgen. Hon tystade sina tankar ett tag och lyssnade på sin makes oroliga steg.

Riddar Eigil hade en obehaglig natt. Sova gick bara inte ikväll. Ikväll var en kväll då hemligheten tittade fram i medvetandet, en hemlighet som Eigil gjorde sitt bästa för att hålla tillbaka. Eigil hörde röster av människor från förr och ansikten dansade i  rummets mörker. Inte ens Völunds massiva snarkningar lyckades ta bort fantasin och ersätta den med irritation. Dessutom hade ett nytt ansikte sällat sig till de gamla välkända. Ett ungt ansikte, fullt av oskuld och lockelse. Eigil reste sig tvärt. Nej så på riddarhedern, detta gick sannerligen inte an! Så trängde sig ett annat behov på. Eigil behövde lätta sitt vatten. Ah, här var något konkret att sysselsätta sig med, att förflytta tankarna till rörelse, till lämpliga platser att göra sitt tarv på. Eigil gick i blindo, men ljuden runt omkring var välkända och Eigil trampade inte på någon sovande. Inte ens Mareceks knappt hörbara andning undgicks och Eigil gjorde en skicklig parad åt vänster, precis undvikande den senares skrev. Äntligen ute i det fria. Regnet hade slutat, och marken var märkvärdigt torr, men luften var tjock och kall. Åskan skulle nog komma tillbaka. Nej, det var inget vanligt med den stormen. Men kylan drev bort hemliga tankar och kändes renande. Skönt. Eigil lät sitt vatten och kände att, en kort stund, kunde allt vara som det skulle. Men så kom de flygande, alla de hemliga tankarna tillsammans med skam och en enorm rädsla för upptäckt. Eigil vände sig hastigt. Det fanns ingen att se, men Eigil kände det som det fanns bevakande ögon överallt. Fördömande ögon, ogillande ögon. Enda tanken som fanns i huvudet var att fly. Paniken spreds i kroppen, alla rationella tankar ersattes med en enda. På andra sidan borggården stod en dörr på glänt. Dit tog Eigil sin tillflykt och i hast stängde han dörren bakom sig. Eigil hörde en besvärad harkling bakom sig, vände sig om… och det som fanns där fick alla känslor och tankar att försvinna. Allt som fanns kvar var skam. Skam och Rädsla.

Drottningen lyssnade bekymrat på sin makes steg, fram och åter, tungt och värdigt. Att det var oroliga steg hördes ju förstås inte bara sådär, men drottningen visste hur kung Arild gick på nätterna. Gick han med stadiga steg ut skulle han skita, eller ta något att äta. Smög han sakta skulle han pinka, och smög han snabbt så visste hon att han snart skulle stå vid hennes säng och med tung andning fråga om hon vill ha sällskap. I dagens litteratur står det ju oftast en hel del om det här med folks sexliv, men detta inte svensk damtidning. De var lyckliga med varandra, och det tycker jag säger allt. Att det bara hade blivit ETT barn var drottningens stora sorg. Hon hade velat ha minst fem. Lilla Stella hade varit efterlängtad när hon kom, och ett mer älskat barn fick man leta efter. Sådär brukar det ju skrivas ibland, faktum är att det faktiskt fanns åtminstone 4 barn som kunde göra anspråk på den titeln i världen just då, men det är egentligen inte viktigt för historien.

Mäster Mechanicus Völund Blodörn sov den oskyldiges sömn. Trots hans ålder, erfarenhet, språkbruk och dryckesvanor somnade han varje kväll utan åthävor och han drömde lyckliga drömmar om mekanik och blomsterängar. Kanske en udda kombination, men Völund kan få ha det i fred i alla fall för mig. Völund sover. Han hör inte Eigil som stiger upp. Han hör inte kungens skrik ute på borggården. Han hör inte drottningen. Han hör inte de andras stigande jämmer. Han drömmer. Han drömmer att han står på en gårdsplan till en stor verkstad. Det är hans verkstad, den han ska upprätta när kung Arild återtar sin makt. Völund hör till kungens trognaste supporters och förvarar honom till och med aggresivare än Eigil, det var antagligen därför han inte fick vara med på festen hos hertigen. Men det tänker inte völund på. Han står och ser på en ångkran som han just har konstruerat. Vem fan gör det bättre, tänker Völund. Han ser sig omkring på gården. Överallt maskiner och uppfinningar, allt av hans hand. Det är en vacker dag, som gjord för att göra klart den automatiska utkastaren som Kung Arild beställt till sitt slott (Vi låter völund sova vidare i förhoppningen att kungen skulle vilja ha en sån. Det skulle han inte faktiskt) och han griper sina verktyg för att ta itu med arbetet. Men så börjar molnen torna upp sig i fjärran. Varför gör de det? Det ska väl inte bli regn. Nu stannar en vagn utanför gården. Tre svartklädda män kommer in. ”Völund blodörn?” Säger de.
”Hram” svara völund.
”Mäster Mechanicus Völund Blodörn?” Säger de.
”Hroll Heamme” svarar völund.
”Vi har fått rapporter om att era maskiner inte är driftsäkra, och vi är här för att ge er yrkesförbud.”
”Meh ehanniinteemanaåståttåttånt?”
”Så så, jag förstår att ni är upprörd, men det handlar om arbetsmiljö här. Era maskiner har löpt amok. Så kan vi inte ha det i riket förstår ni väl. ”
”Vasulleevaaföåttå?”
”Ja, det rörde sig om en bro som börjar spinna runt sig själv, en mekanisk älg som blivit köttätare, en kvarn som börjat mala baklänges…ja, det kanske inte var farligt… men i alla fall improduktivt….med mera med mera.”
”Deäenögn! Baapovaenåessaåsaiåse!”
”Ni vill försöka motbevisa oss? Gärna. Vi ska prova allting här. Den här ångkranen? Låt mig se… det här bör vara regulatorn ja.”
Völund mös i sömnen. Nu skulle de få se att allt de sagt var ren lögn och bedrägeri från början till slut. Han gladde sig åt visningen.

Mötet med Höglund fick inte vänta. Gumman hade förbryllat kung Arild. Så undvikande hon svarat på hans frågor. Vem var hon? Gammal grindtjänare. Varför bodde hon kvar? Hon hade fått stugan som pension och lovat se efter slottet. Åt vem då? Dess förre ägare, hade hon lite kryptiskt svarat. Men dess förre ägare? Nog kan väl borgen ha varit ägd av någon även en god tid efter att den blivit ruin men nu… det här stället hade förfallit under många år. Ägaren hade behövt vara över 150 om det skulle stämt. Nä, här fick inte dröjas. Något var fel, och något skulle göras. Kungen drog på sitt svärd och gick ut. Tre rum bort var Höglunds. Kungen gick med stadiga steg, men det var mörkt, och svårt att se vart man gick. Så gick månen upp. Nu såg kungen att han inte alls gick mot höglunds rum. Han var på väg åt andra hållet, till kyrkan.  Det här var ju inte klokt. Han vände och gick tillbaka. Månen hade gått i moln igen, men så lyste den till. Nu stod han än närmare kyrkporten. Vad i hela friden var det här?

Pastor Höglund befann sig i trans. Att han snarkade medan han var i trans var en olycklig bieffekt, men det kunde inte hjälpas. Självhypnos, eller Transendental Meditation är inte okomplicerat eller för den del ofarligt. Man går in i sig själv, och man riskerar faktiskt att fastna, om transen bryts för tidigt. Man har ingen annan än sig själv som övervakar processen och kan kalla tillbaka en om det spårar ur. Men Pastor Höglund hade lång och trägen träning bakom sig och placerade sig först i en insomningsfas. Om man sover och blir väckt kan det visserligen ta ett tag innan man är helt närvarande, men förnuftet kommer trots allt tillbaka efter ett tag, och genom att utgå från detta tillstånd skapar man sig en nödutgång som inte avskärmar förnuftet. Efter insomningsfasen påbörjas hypnosen. Den måste ske utan visuella och taktila medel och består företrädesvis av långa mantror som utåt sett verkar innehållslösa men som lite kodad försätter medvetandet på standby. Slutligen återstod själva resan i det inre landskapet tills man kom dit man skulle. Det var den svåra biten, det gällde att vara helt lugn och avspänd så man kunde manövrera sin kropp. Detta tillstånd påminner lite om att drömma, och alla som försökt kontrollera en dröm vet hur lätt det är. Pastor höglund hade ett knep. Han såg då och då på sina händer. Varför det fungerade visste han inte, men det gav honom kontroll. Han hade nu vandrat långt och länge men till sist var han framme. Han såg ett hus, han steg in i detta hus och in en enorm hall. Längst in på en tron satt Zorg. Pastorn tittade inte på honom, ty man skådar inte Zorg rätt i ansiktet, men han visste att det var han. Han gick fram till tronen, knäböjde, och började tala.
”Höge Zorg, den allvise och barmhärtige, vars vilja råder över havets vågor, fågelns flykt och världens väl och ve, tag emot din tjänare och ge honom visdom”
”Min vän och tjänare” Sade Zorg ”Du är som alltid välkommen. Vad kan jag göra för dig? Jag ser att ditt hjärta är fyllt av tvivel. Vad tvivlar du på?”
”Mästare, jag tvivlar på mig själv, på mina sinnen och på mina händers känsla. Endast genom dig kan människan se det som faktiskt är, genom det som icke är.”
Detta var en ritual som alltid följdes, och nu kunde pastorn försiktigt närma sig frågorna.
”Jag tvekar på mitt omdöme om den plats vi nu är på. Den är ond, men jag kan inte se varför.”
”Jag känner väl till denna plats.” Sade Zorg ”Här hade en av mina fiender sin boning. Den fasansfulle walfarr, skuggdemonen. Här tog hans ande kropp och här styrde han sitt skogsrike tillsammans med sitt hov av tillbedjare. Men krafter i de omkringliggande kungarikena beslutade att krossa honom. ”

Martens vaknade tvärt. Hon led fortfarande av att vakna kökspigetid ibland, men det här kändes annorlunda. Istället för att le över sin ovana och somna om kände hon en oro som inte varit där innan. Sömnen hade varit lugn, och drömmen vacker, så det kunde väl inte vara mardrömmar som väckt henne? Martens gick upp, och såg ut genom fönstret. Regnet hade upphört, men åskan mullrade fortfarande i bergen runtomkring. Tiden var svårbestämd, men månen skymtade fram mellan molnen. Ännu var det natt, och hur långt det var till gryning kunde hon inte säga. Oron ökade när månen dök fram, och oron drog nu henne upp ur sängen. Hon gick ut ur rummet och ner i korridoren.

Han hade ju vänt, det visste han! Kung Arild var inte en man som tvivlade på sina sinnen, men nu började han bli betänksam. Men nu stod han still. Helt stilla, inte en rörelse. Han skulle inte gå tillbaka förrän månen lyste igen. Så var det! Så steg månen fram emellan molnen. Kungen vände och började gå, i tydlig riktning mot höglunds dörr. Men så, tre steg från dörren gick månen i moln, och kungen stannade. Han hörde de svaga ljuden av ett sovande hov, och blev lugn. Han behövde inte oroa sig för andra säkerhet. Nu kom månen igen. Kungen tog de sista stegen, och lade handen på dörrhandtaget. Men vad nu. Det här var ju…kyrkporten! Inte höglunds rum. Kungen fick nu panik och började springa åt andra hållet. Men nu brakade åskvädret löst! Allt lystes upp av blixtar. Runt sig hörde han nu jämmer från sitt hov. Det regnade in, någon hade brutit ett ben, andra var hungriga, och alla undrade vart i hela friden de skulle gå. Kungen blev rädd. Hans tvivel på sitt uppdrag kom då och då, men kunde alltid tystas av drottningen eller höglund. Men med ingen av dem närvarande blev tvivlet snart nog ren skräck. Han sprang runt borgården i panik, mot sovgemaket och den visa drottning Maya. Men väl vid dörren såg han att han åter var vid kyrkan. Han skrek till och sprang på nytt, nu mot höglunds dörr. Men när hans hand lades på handtaget var det åter kyrkporten som höll på att öppnas. Han gav till ett än högre tjut, och sprang till stallet. Där skulle han ha skydd, där skulle det finnas värme och vänner. Han kastade sig på dörren och stängde den bakom sig, upptäckande försent att han slutligen gått i fällan. Kyrkporten slog tungt igen framför honom, och bakom sig hörde han ett elakt väsande.

Långa korridorer, eviga trappor. Hon ville inte, hon kände att något ont väntade vid slutet, men fötterna gick utan att hon tänkte på det. Hon hörde röster. Ibland avlägsna, ibland helt nära. Hon hörde fasansfulla skrik, viskande böner om nåd, och ljud som inte ens verkade komma från människor. Hon såg syner framför sig. Människor som vred sig i plågor, som skrek utan ord, som stapplade fram förblindade av skräck. Men varje bild, varje ljud, försvann lika plötsligt som de kommit och förbyttes i en tryckt tystnad. Kontrasten var så stor att Martens började tvivla på sitt eget förstånd. Vissa av synerna var så verkliga, att hon försökte sträcka fram armarna till hjälp åt de nödställda men handen greppade alltid i tomma intet. Andra bilder var mer spöklika, mer surrealistiska, där kroppar flöt i och ur varandra som i en kokande gryta. Martens började också själv förändras. Hon började ta aktiv del i sina syner nu. Hon var en varg som slet upp en strupe, hon var en kung som lät sätt en kvinna i spiktunna, hon var en flod som dränkte barn, hon var ett tåg som exploderade, hon var en drake som lustfyllt åt upp en riddare. Men hela tiden rörde sig hennes fötter framåt, hela tiden återkom tystnaden och den långa ödsliga korridoren. Då och då såg hon hovet i sina syner. Alla utsatta för samma faror som i de andra synerna. Långt om länge gick hon. Hon försökte få fatt i sitt försvinnande förstånd, men varje gång kom en ny syn och förtog sammanhangen. Allt hängde ihop men ändå inte, allt flöt ihop men var ändå åtskiljt. En gång hörde hon sig själv vråla ”SLUTA”. Rakt ut i luften, och tystnaden runt henne var magnifik, och den åt upp alla ljud.

Drottningen slumrade till en stund igen. När hon vaknade hade stegen tystnat. När han gick korta snabba steg runt i rummet visste hon att han var orolig, men nu var det tyst. Hade han lagt sig? Hon vände sig försiktigt om. Nej, rummet var tomt. Hon satte sig genast upp. Ingen mening att vänta, vad som helst kunde ha hänt. Hon drog på några plagg och gick mot dörren. Då hördes skriket. Hon slet upp dörren och såg kungen svagt skymta borta vid kyrkporten. Han skrek igen, nästan vrålade, och så gick han in i kyrkan. Hon störtade efter, när hon kände en hand på sin axel, och en välkänd röst som sa ”Vad var det jag sa! Nu ser du själv att du gift dig med en fullständig tok.” Hon vände sig om och stod öga mot öga med sin mor, Drottning Ewolyn av Thains Gulder.

”Kriget om skuggornas borg krävde många liv, men mäktiga präster hade hans fiender och den natt han trodde sig närmast seger krossades hans makt, och hans rike föll. Men även med honom ur vägen var denna trakt ansedd som ond och här bodde ingen, utom några få ännu trogna.”
”Varför såg jag inte detta!” utbrast Pastorn. ”Hans skugga var så enorm att ingen kunde undgå att känna hans kraft.”
”Hans kraft låg också i att locka och förvilla, att vända syn och skymma hjärtats innersta tankar. Hans kraft är svagare nu, men hans vilja ligger kvar över platsen.”
”Så… kungen…”
”Han ser var Walfarr vill att han ser”
”Eigil?”
”Eigil kastade ju sig in utan att tveka eller hur?”
”Drottningen?”
”Den visa drottning Maya har sina svaga punkter, och Walfarr kunde utnyttja hennes oro för kungen”
”Den unga martens då? Han borde sett…”
”Martens skulle kunnat se, men Walfarr har snärjt honom med magi. Amuletten han bär grumlar hans syn och han ser bara det som icke är.”
”Amuletten han fick av gumman! Då måste hon vara…”
”I Walfarrs sold ja. Hon är hans enda trogna numer, och hon vårdar hans helgedom”
”Kyrkan! Alla sa att den var så välbehållen. Då sköter hon den, då tillbeder hon…”
”Hon är en avatar, precis som du Pastor Höglund. Hon tillber inte, mer än vad konventionen kräver. Hon samtalar, planerar, hon… hon Är på sitt sätt Walfarr.”
”Men mästare! Varför såg inte jag? Varför kunde inte jag se amulettens faror? Är jag också…”
”Inte än… Men din syn har vänts av honom. Han håller på att snärja dig, och du bör ta dig i akt”
”Mästare, ni talar som om han fortfarande lever. Hans rike var ju krossat sa ni”
”Förvisso var det krossat, men jag har inte sagt att jag inte lever!”
Pastorn såg upp. Hade han varit inne i kyrkan hade han känt igen varelsen framför honom i belätet som satt i kyrkan.  Detta hade han nu inte gjort, men han förstod väl att detta inte var Zorg, att det var Walfarr han talat med de sista dagarnas meditationer, att Walfarr tagit sig in i hans sinne och att han nu var fångad.

Slutligen kom hon fram till en dörr. Martens tvärstannade. Den här dörren var det enda som låg emellan henne och ett totalt sammanbrott och hon tänkte inte öppna. Hon skulle gå tillbaka dit hon var förut, och allt skulle bli bra, och det skulle bli morgon igen, och de skulle dra vidare. Men hon kunde inte vända. Och dörren öppnades av sig själv. Det lyste ett obehagligt ljus där inne, och hon hörde en röst. ”Jasså, är det dags att komma nu, pigslyna! Tror du man kan ligga och lata sig hela dan på det här stället! Kom hit ungjävel så ska du få stryk så inte ens palsternackorna vill vara med dig.” Den rösten kunde bara tillhöra en människa i världen. Fru Longoria.

Ensamhet är grunden för allt skapande

Nja... men det är lättare att uppdatera en blogg och hålla den igång om man bara har sig själv att ta hand om. Jag har varit på resande fot en vecka, och på relativt stillastående fot en vecka. Det har inte blivit så mycket bloggande, för korta statusar kan man skriva på feijjan, och nåt längre djupt har jag inte kommit på. Men det är sant, att emedan det funkar ganska bra att, under en lekstund med barnen eller en myskväll med polare eller vad man nu gör socialt, slänga upp mobilen och göra en snabb mailkoll och kanske uppdatera facebook, så är det lite mera marigt att dra fram bloggen och skriva ett... ja, så här långt inlägg. Enid Blyton lär ju ha låst in sina barn i en garderob när hon skrev sina käcka ungdomsböcker, jag däremot kanske skulle låsa in mig och datorn i en skrubb så jag hinner skriva...

Följetongen går sakta framåt i alla fall, del sex ska väl låta sig skrivas... och jag gör som stephen king och sovjet, jag reviderar min ursprungliga historia. Del tre ska komma så småningom. Måndagar är följetongsdag, lördag är möhippedag.

Resan ja... jo, resan! Jag har alltid uppfattat mig själv som en man som älskar att vara på resande fot, men efter den veckan får jag nog erkänna mig ha blivit liite för gammal för att flänga. Från Tranås till stockholm till mariehamn till stockholm till göteborg till skövde... tåg till båt till tunnelbana till buss, till tunnelbana till buss, till spårvagn till spårvagn till tåg till flyg till buss till båt till hotell. Okej, men vila emellan vissa delar då. Alltså, det var jätteroligt! Men att bara vara på hotellrummet hade betydligt större charm nu än det brukar ha.t.ex pratade vi en del om att göra något i Stockholm. Skansens, grönan, junibacken. Det vi orkade med var att åka upp till skybaren på 17e våning och titta på utsikten... Den var i och för sig grym. Men det var jävligt skönt att inte göra något, bara vara och vara! Bra insikt.

Imorgon ska jag elda för första gången. Spännande, det har jag inte gjort på ett tag. Jag har bara KÖRT tåg... ;)

Nä, nu får det räcka med det här. Jag ska ut och packa. jag och barnen ska till vara och... ta det lungt... är överskattat. Ha det!

Kungen av sand del 2

Del 2 - En kung av sand

Avfärden från Lindholmen blev för Martens lugnare än vad man kan ha trott. Fru Longoria frågade inte efter henne, och någon som identifierade henne dök inte heller upp. Hon fick reda på efteråt att Peters tydligen lyckats övertyga henne och alla andra att Martens var en ung pojke som endast några dagar varit i hans tjänst. Att han hade samma namn som en kökspiga var inget han kände till, eller brydde sig om heller, hade han sagt till Frun. Höll inte hon reda på sina pigor själv? Frun hade förvisso blivit förnärmad men hade inte givit upp riktigt än. Hon tyckte det var märkligt med både en kroppslig likhet såväl som namnet men Peters hade svarat att om man skulle gå på kroppar så var det fler karlar som såg ut som fruntimmer än det fanns fruntimmer i slottet. Då gav sig frun, men Martens fick aldrig veta om hon letade länge efter det. Hertigen hade tydligen också pratat med Peters om han skulle klara sig en man kort, men på det hade Peters svarat att det skulle inte Hertigen oroa sig för. Det fanns gott om villiga pojkar i bygden, men det var synd på ett sätt för det var en snabblärd pojk som nog skulle finna sig till rätta i vilken miljö som helst. Han hade nog blivit hovmästare en dag om han hade stannat. Men nu var det som det var.

Dessutom hade det inte funnits så mycket tid till eftertankar. Knappt hade festligheterna (som efter kungens avtåg urartat till en svårbeskrivbar orgie där inte ens Hertigen kunnat stävja lugnet) avslutats förrän hovet fann sig i rörelse. Det kanske låter hastigt men festen hade varat i två dygn och det sades att det till och med en vecka efter hovets avfärd skulle finnas några adlingar kvar i ett torn som trodde att festen fortsatt en vecka till och druckit till dess. Det var landets värsta spritsvampar det rörde sig om som en gång satt personligt rekord i 36 timmars oavbrutet supande. Enligt hävderna ska det ha varit frågan om att försöka avgöra frågan om en kvinnas gunst tillhörde den eller den. Den som stöp först förlorade sa de. Den som vann höll sig vaken exakt 7 sekunder länge än den andre, tillräckligt länge för att sluddra ”Magdalena… nu kommer jag” och trillat i golvet.

 Martens hade funnit sig klädd i nya kläder, tio pund på fickan och ett pass med Kung Arilds vapen och porträtt. Men någon nytta hade hon inte gjort, och även om vila var skönt tar det ju några dagar för en stressad och normalt uppstirrad piga att inse att det faktiskt är okej att ligga och sova klockan sju på morgonen. Martens placerades i en täckt vagn och där fick hon ligga. Den morgon som vi befinner oss vid nu hade Martens vaknat sent, och dagen hade fyllts av bokstudier och samtal. Pastor Höglund var en mycket märklig man. Han var läkare, själasörjare, informator och vetenskapsman i ett. Eftersom Martens låg i hans vagn så fick hon se mycket av hans experiment och läsa i hans böcker. Martens kunde läsa, det hade Ingegärd sett till, med hjälp av en gammal bibel och två tågtidtabeller. Det fick till följd att Martens länge tyckte att sagan om expresståget 11.49 mot Markstein var den mest spännande historien som fanns. I alla fall var hon svältfödd på läsning tidigare så blev hon fullproppad nu. Bok på bok, fjorton dagar och 7 nätter. Martens uppskattade mest sagor men även faktaböcker om världen, atlaser, böcker om musik och religion samt ett antal monografier om piprökning och konjaksdrickande som Pastorn skrivit själv. Pastor Kjell Höglund, som var hans fullständiga namn, undervisade henne inte, men han svarade glatt på alla hennes frågor, utom den viktigaste. Vad i hela friden gjorde hon här? Han undvek den, låtsades svara på något annat eller bara molteg när hon väl frågade. De hade under dagen talat en del om pageyrket och hovtjänst så nu tyckte Martens att tillfället var väl valt, men i det samma öppnades tältduken som täckte vagnen, och kung Arild tittade in. Han bar en dräkt av vitt linne, med inslag av grönt. Hans ögon var sorgsna men ändå välvilligt plirande och hans skägg såg vist och välvårdat ut.

"Hur är det med vår nya page, Pastorn? Repar han sig så att han kan delta i hovlivet?"

"Han är redo för kvällsvarden redan idag, ers majestät!"

"Gott! Eigil väntar på att pröva honom. Och i afton blir det för övrigt rödbetssoppa med oxkött. Det var tal om löksoppa, men det lyckades jag avstyra med hänsyn till vår nya page. Så det var en enorm tur att han repat sig, annars hade Olivia varit sur i flera dagar. Kom nu med båda två. Martens, du måste ju träffa ditt nya sällskap! Jag hoppas du ska trivas."

Martens funderade på om det skulle bli svårt att låtsas vara pojke, men det skulle väl tiden utvisa. För aftonen gällde det rödbetssoppa, och det skulle säkerligen inte bli någon utmaning. Hon yttrade några tacksägelser till kungen och Pastorn, och hoppade ur vagnen, till den väntande kvällsvarden.

Den enda som hittils besökt henne (bortsett från Pastorn som ju vakade över henne mestdelen av tiden) var kungen själv ett par gånger för att hälsa henne välkommen och titta undrande på henne (senare skulle hon erfara att så tittade kungen lite undrande på alla, det var hans sätt, men nog kändes det märkligt) Detta gjorde att Martens var mycket nyfiken på vilka som var med i hovet egentligen. Den första hon fick syn på utanför tältduken var drottning Maya som hälsade henne välkommen och undrade om hon kunde slåss eller väva, eller helst båda två. Martens kunde väva men inte slåss.

"Då får vi lösa det." Sa drottningen. "För här behöver vi alla kunna slåss. Svärd, yxa eller pilbåge är de vapen vi har. Jag tror du kunde bli en skicklig bågskytt, jag tycker mig se det på dina händer." Sade hon och gick. Jaha. Tänkte Martens.

Strax bortanför Pastorns vagn stod Riddar Eigil och ryktade sin häst. Eftersom det var Eigil som skulle stå för övervägande delen av Martens bildning så stod de och talade en  god stund. Eigil var en vänlig och lärd man som man snarare väntat sig finna i en kateder, indängandes kunskap i unga scholares snarare än indängandes svärd i folk, men där motsades man av hans styrka, hans imponerande teknik och hans fina figur. Martens var ju inte mer än kvinna, eller ja, det var hon ju nu, när hon var båda sakerna samtidigt, men... Äh. Jag menar att hon inte kunde låta bli att glo på honom. Eigil var verkligen snygg, alltså det säger jag bara. Mycket välvårdat långt hår, lite lockigt sådär men ändå inte fjolligt. Faktum är att man inte kan beskriva Eigil utan att det antingen låter som en äktenskapsannons eller en beskrivning av ett fullblod, så jag ger upp. Eigil var snygg och Martens lät allt ögonen vila på Eigil rätt mycket. Men han var åtminstone 30, och det var allt lite gammalt tyckte Martens så någon stöt skulle hon varken våga sig på eller vilja göra. Och någon chans att Eigil skulle uppvakta henne fanns inte heller. Martens var ju dessutom utstyrd till pojke, och i vilket fall saknade hon än så länge avslöjande kvinnliga former, så varför skulle en riddare kasta trånande blickar efter en page? Nä, precis. Alltså fick det vara, men de saknade inte samtalsämnen. Förutom de rent yrkesmässiga så visade det sig Eigil fuskade lite med matlagning och de fann sig snart diskuterandes både kryddning, vikten av salt i gröt och hur ett bra kaffe ska lagas. Så klang en klocka och folk samlades kring matvagnen för att sätta sig vid det uppdukade bordet, och Martens fick en god överblick över hela hovet. Martens noterade att trots att Kung Arild och hans drottning föreföll goda och vänliga så höll de på sin rang, och bredvid de två tronstolarna, visserligen enkla men ändå fanns två stycken nästan löjligt ranka stolar där kammartjänarna satt. De fick hela tiden sitta på helspänn för att inte stolarna skulle ramla ihop och de åt med andan i halsen. Det hela verkade olustigt, och en grovt byggd man som satt mitt emot den kastade då och då flinande blickar mot dem. Till sist såg kung Arild detta och sa ”Völund, sluta med det där flinandet! I morgon är det du som får sitta på stridspallen så skratta inte åt andras elände!”

Martens lutade sig mot pastorn. ”Stridspallen, vad menar han?”

”Vi löper ju alltid risk att drabbas av stråtrövare. De där pallarna är tidsbegränsade, och när de faller ihop gäller det att snabbt dra sitt vapen och anfalla! Vi måste alltid öva oss på att vara på alerten!  Det finns skäl till att vi alla behöver slåss. Han som skrattar är Völund Blodörn. Vår smed, och vårt tekniska universalgeni. Han är inte boklärd, och kan knappt prata men han kan maskiner som ingen annan. Men han är lite långsam, och missar man pallen så får man vakttjänst och lök till mat, och Völund har missat sju gånger nu..”

”Vilka är det mer som är vid bordet? Eigil känner jag, och kungen och drottningen, och kammartjänarna. Men vem är han i den malvafärgade dräkten?”

”Det är skräddaren, Herr Spann. Han älskar såna kläder. Lite ytlig, men skicklig. Men om han kommer och frågar dig om din favoritfärg, så säg den för guds skull inte. Du kommer hata den inom en månad.”

”Hurså?”

”Han syr alla kläder åt dig i just den färgen. Snart är lindblomsgrönt det enda du har att bära, och jag lovar att en lindblomsgrön mässdräkt tar udden av vilken ceremoni som helst.”

”Så du svarade…”

”Ja. Och sen dess tål jag inte grönt. Men det var förstås mitt eget fel, jag trodde han bara frågade för att ha nåt att prata om.”

”Vem är han i brunt läder? Smedens assistent?”

”Nej, det är hästkarlen. Herr Marecek. Skicklig, men tyst. Völunds dryckesbroder. Han är hygglig, men kritisera inte Lipizanerhästar när han hör. Senast nån gjorde det låg den personen död i ett dike. När vi frågade svarade Marecek att han förolämpat hans mor. Fler detaljer ville ingen ha, och jag förstår dem.”

Martens kunde gått tänka sig de bägge herrarna i sällskap. ”Vem är hon, den bleka och allvarliga?”

”Åh, det är vår narr. För övrigt är hon inte allvarlig, hon tänker nog bara på något annat. Kände du inte igen henne? Nä, det förstås… du är inte van att se henne utan smink och narrkläder. Jag tror inte hon gör några konster idag, hon spanar antagligen på fjärilar. I morgon ska du nog få se, ikväll tror jag hon nöjer sig med att sjunga. Hon sjunger mycket vackert men vemodigt.”

”Damen som serverar, är det Olivia?”

”Olivia DeBurgh ja. Kokerskan. Mycket skicklig i det mesta. Men nu min käre page är det dags att låta maten tysta mun och lyssna på Sofia.

Efter kvällsvarden drog sig alla tillbaka till sitt. Martens var omtumlad av alla nya intryck, men samtidigt hade alla dessa möten gjort henne än mer angelägen att få veta historien bakom alltsammans. Dessutom hade Sofias sång gjort henne märkligt berörd. Hon hade lyssnat utan att riktigt förstå allt, men det verkade som hon sjöng om kungen. Om en häxa och om en prinsessa. Särskilt när hon sjöng om prinsessan hade en tår skymt hennes panna. Martens hade inte vågat prata med Sofia men Pastor Höglund kanske skulle veta. Hon beslöt sig för att fråga, det kunde ju inte bli mer än den vanliga behandlingen.

"Jo, ursäkta pastorn men..."

"Säg Kjell du."

"Nä, jag föredrar pastorn. Det låter pampigare och lite roligare att säga"

"Nå, det må väl vara så då. men dagen ska komma då du ska säga Kjell, men där är vi väl inte än. Nä, det är vi minsann inte... långt är det dit... men närmare har vi aldrig varit, unge vän! Närmare har vi ALDRIG TIDIGARE varigt!"

"Förlåt, vad menar pastorn? Jag ville... fråga om hovet, vad som är Kung Arilds problem och vad jag gör här?"

"Min unge vän… då blir det inget sovande i natt för allt det där är långa historier. Men jag tänkte faktiskt berättat det för dig endera dan, och det verkar bli vackert månsken så varför inte! Låt mig berätta en saga. Den handlar om en... vill du höra en saga?"

"Ja det är klart pastorn"

"Ja, man vet ju aldrig... Du kanske inte är redo...Men visst. En kung handlar den om. En god kung. Han hade sitt rike långt långt bort härifrån. Det var inte det största, men kanske det lyckligaste kungariket. Han hade en god och kärleksfull drottning, goda och insiktsfulla rådgivare och ett flitigt och lyckligt folk. Tycker du sagan är tråkig?"

"Nej."

"Märkligt. Jag tycker själv det är ganska trist att läsa om folk som bara är lyckliga hela tiden. Det händer ju inget då! Men jag ska gå vidare i storyn, det blir bättre. Eller sämre... vilket som. Ja... SÅ en dag välsignades dom även med ett barn. En flicka var det, och Stella skulle hon heta, efter stjärnorna som glittrade i hennes ögon. Ja fy fan... Men nu blir det bättre! Det var så att en dag så kom det en häxa till kungariket. Fast hon kom in kognito så ingen visste vem hon var. Hon kallade sig Irrka och påstod sig driva handel med får. Hon bad att få slå sig ner borta vid åbrinken, och det fick hon också till sist efter lite tjafs. Men men, snart nog började olyckorna. Folk blev sjuka och dog, kreatur blev sjuka och dog och det sades att allt elände drabbade de som hamnat i bråk med kärringen vid åbrinken och att det nog var så att onda krafter var där då och då. Vad tror du var orsaken?"

"Ja, du sa ju att hon var en häxa så det var väl hon då."

"Sa jag det? Jaha... vad dumt, då blev det ju ingen överraskning. Jo, som sagt. Kärringen Irrka var i själva verket en tvättäkta häxa. Jetlagga hette hon, och hon var inte vidare trevlig. Hon hade enbart slagit sig ner i detta kungarike för att det var alldeles för bra för att vara sant. Hon hade egentligen bara tänkt att föra ner kungariket på en mer trovärdig nivå faktiskt. Men så började det tasslas och tisslas och snart var kunskapare där för att snoka, och snart nog kom kungen med en massa soldater och ville driva bort henne. För folket och skördens skull. Men kvinnan vart arg och vägrade flytta på sig. Då gick soldaterna till anfall, men kvinnan riktade sin stav mot dem och raskt var de förvandlade till paddor! Alla soldater flydde i panik utom en. En ung riddare riktade oavvänt sitt svärd mot henne, och bredvid honom stod kungen. Inte heller han var rädd. Eller ja, rädd var han kanske. Men han vägrade låta trollkvinnan regera honom. Kvinnan sade 'Jag är den mäktiga Jetlagga! Fly inför min åsyn eller finn dig död!' Med dessa ord förvandlade hon sig till en stor drake som sprutade etter och eld runt sig och förvandlade åbrinken till ett öde land. Men kungen stod kvar. Och riddaren också. Han sade 'Lika lite som vi rår på dig med vapenmakt, lika lite skrämmer du mig med trolldom. Låt oss låta spelet och den barmhärtige och allvise avgöra saken'. Så den onda kvinnan förvandlade sig tillbaka. Hon tittade djupt in i Kung Arilds ögon och såg där en beslutsamhet som inte lät sig rubbas med våld. Du kanske tänker 'Men varför inte bara döda honom'? Men då missar du poängen. Trollkvinnan ville inte ondska på det sättet, hon ville hitta någon som stod emot henne lite sådär lagom länge så hon fick nåt att göra ett tag. Du anar inte vad det är trist med dödsfiender. För hur lite man än vill erkänna det så är livet oftast ganska tomt när man inte har någon att slåss med. Precis som... äh... var var jag?"

Martens log lite grand. Hon hade fattat sympati för den ovanlige prästmannen och även om hans historia inte direkt var rak så var hans röst behaglig att höra.

"Pastorn var vid spelet"

"Ja, visst ja... spelet. Spelet var gåtgissning. Ja, det kanske inte låter så märkligt, men gåtor är faktiskt ett klassiskt sätt att göra upp. Man bestämde tre gåtor var. Den som gissade flest rätt vann."

"men om det blev oavgjort?"

"Vae?"

"Oavgjort? Om båda gissade rätt?"

"Jaha... jaaa... vad gjorde man då... Jo, då blev det duell."

"Så man började slåss i alla fall?"

"NEJ! Gåtduell förståss!"

"Och det var det inte först?"

"NEJ! Lyssna nu här så du lär dig något. Först berättar A en gåta. Då har B på sig en bestämd tidsrymd att lösa den och när den tiden är ute ska B ge svaret. Kan B svaret får han ställa en gåta, Kan B inte svaret får han ställa en gåta ändå, men måste hoppas desto mer på att A inte kan den."

"Jaha."

"Jaha... Är det allt du har att säga? Bra förresten, man ska inte prata så mycket. Var var jag? Gåtorna ja! Kung Arild fick börja. 'Vad är det tyngsta?' sa han. Trollkvinnan fick en vecka på sig, och en vecka senare var hon där. 'Sömnen' var hennes svar, och det var rätt. Trollkvinnans gåta var 'växer nedifrån och upp, ser sol och måne men aldrig sommar'. Även kungen fick en vecka på sig. Han kom en vecka senare med svaret. 'Istappen' och det var rätt. 'Vad är det svartaste' sporde han. En vecka senare kom svaret. 'Sorgen'. Vilket också var rätt. '14 kärringar står bakom dasset. Lyfter du på deras kjolar bränner dom dina händer'. "

"Den kan jag också! Brännässlorna!"

"Helt korrekt. Det sa kungen också. Hans sista gåta var 'vad är det fetaste'. En vecka senare kom svaret 'Jorden'. Trollkvinnans sista chans var nu att ta en gåta som han aldrig skulle gissa.'Finns jag i början kan jag finna vatten. Finns jag i slutet kan jag klia. Ensam kan jag stå och slå. Jag kan också vara ensam av mitt. Vem är jag?'"

"Den var knepig"

"Jepp, och dessutom krävde trollkvinnan en betänktetid på endast en timme. Det var oschysst, men det är faktiskt så att man har rätt att ändra väntetid. 'Men' sa trollkvinnan 'Om du löser det inom denna korta tid så ger jag dig segern. Men om du förlorar så dör du!'"

"Dör? Jag tyckte Pastorn sa att..."

"Ja, men trollkvinnan hade naturligtvis fått sitt tävlingssinne väckt av den jämna kampen och nu ville hon väl slå på stort. Trots allt stod ett kungadöme på spel, med kungen ur vägen kunde hon ju grunda ett eget magiskt rike. Tanken hade inte slagit henne, men nu såg hon sin chans och ville ta den. Nåväl, de grunnade och grunnade och trollkvinnan stod hela tiden och log försmädligt och hånade dem. Till sist fick den annars så lugne riddaren nog och gick fram till henne.... Och löste gåtan! Vet du hur?"

"Näe..."

"Han slog ner henne! Och det var svaret."

"Stryk?"

"Nej! SLAG! SLAGruta, utSLAG, ett SLAG står, man slår ett SLAG och man kan vara ensam av sitt SLAG. Trots allt hade hon fått svaret."

"Så kungen vann?"

"Jepp! Och nu borde ju allt vara frid och fröjd men trollkvinnan var givetvis en dålig förlorare. Kungen och hans återkallade trupp började nu ge sig på Trollkvinnans män med liv och lust, men när de gav sig på trollkvinnan och trängde in henne i ett hörn uttalade hon en förbannelse!"

"En förbannelse? Men gud… Och han hade ju vunnit ärligt."

"Jo, jag vet. Det var onekligen rätt taskigt gjort men så är det nu en gång med trollkvinnor. De är rätt lömska att ha att göra med. Nå, förbannelsen var att Kung Arild inte skulle ha någon glädje av sitt rike. Hans folk och fä och skogar och land skulle förvandlas till sand, och hans hov skulle skingras med vinden tills de var långt hemifrån och inte visste vilka de var. Kungen själv skulle få släpa sig fram i armod. 'En kung av sand ska du bli! En kung av ingenting alls ska du vara tills tidens ände'. I och med detta skapade hon en magisk storm som svepte med sig allt i kungariket och slungade sanden och hovet åt alla håll. Men trollkvinnan visste inte att kungen hade en skicklig magiker vid sitt hov. Han skyndade nu fram med en amulett, slog den i huvudet på trollkvinnan och sade 'Snabb och lömsk är ondskans trolldom, starkare och mäktigare är den goda. I denna amulett binder jag dig och din själ och din förbannelse! Din trolldom ska slå in, men när kung Arild återfunnit denna, och sitt hov ska han återfå sitt kungarike. och du kan inget göra, för dit amuletten far, dit far också du!' Och med detta kastade han amuletterna in i stormen och den delades upp i vardera sju delar. Trollkvinnan gav till ett vrål och gick upp i rök, och snart var det kav lungt igen. Men då stod kungen ensam."

Martens satt tyst, helt tagen av pastorns ord, men så kom hon sig.

"Oj... var han kvar i sitt kungarike?"

"Nej. Han stod mitt på en öde slätt. Han kände inte igen sig varken åt öster eller väster. Så han började gå. Han var kanske tillintetgjord, men han visste att han hade en chans att återfå sitt rike. Så han började en lång mödosam vandring för att återfå sitt hov. Kan du kanske gissa vem kungen var?"

"Kung Arild."

"Va? Hur kunde du gissa det?"

"Ja, du sa det förut."

"Gjorde jag det? Tusan också... och jag som hoppades på effekten. Ja ja, strunt samma. Kung Arild var det, som för 14 år sedan misste sitt rike och sitt hov på detta sätt. Han drog omkring överallt och sökte. Han hade dock tur, för hans trollkarl hade sitt minne kvar och sökte han också. De hittade varandra efter ett års irrande och sedan började de spåra upp och återfinna."

"Ett helt hov… det måste vara många att söka efter.”

"Njae inte så farligt ändå. Endast de som just då befunnit sig i slottet drogs med av stormen, så det var inte så förfärligt många trots allt. Men de hade flugit långt, och för det mesta glömt sitt gamla rike, så det fodrades mycket övertalning och magi för att få allt att gå tillbaka. Ja, oftast gick det ju bra, bara de kände igen kungen så kom minnet över dem, men så var det inte med alla. Först var det drottningen förståss. Drottning Maya, den sköna, visa och jakttokiga. Henne fann de efter två år som skogvaktarfru i norra Livskogarna. Sen var det var riddar Eigil, den tappre och mildsinnade. Honom fann de efter ett halvårs sökande som lärare vid skolan för högre pannor i Markstein. Så var det Kammartjänarna Anne och Penne. De ägde tillsammans en syaffär i det inre av Latveria. Så var det var kokerskan Olivia, henne fann de som kock på järnvägslinjen mellan Markstein och Latveria. Av en ren slump faktiskt, de reste en kort tid med tåget och råkade testa löksoppan. Den fick Kungen att minnas, för den smakade lika vidrigt i hans rike. Löksoppa är hon verkligen inte bra på att laga, men allting annat hon tillagar är delikat! Hon har en olycklig kärlek till lök den kvinnan. I alla fall. Sen var det Narren. Sofia Brahe. Av adlig börd men bättre på att göra volter än vara adlig. Ja, du såg henne ju förresten. Mycket skicklig narr. Hon arbetade som arkivarie på sjukhemmet för lytta riddare i staden vid det dimmiga bergets fot. Och så var det den sista"

"Pastor Höglund?"

"Ja, vad var det?"

"Nej alltså... det var väl du som var den sista?"

"Nej jag var ju... sa jag inte det? Nej det gjorde jag inte nä... Jag var den förste! Jag var kungens trollkarl, präst, och tekniker. Kalla mig magikrat! Nej förresten, kalla mig Kjell! Nej, just det, det ville du inte... kalla mig pastorn!"

"Så du är magiker?"

"Jepp! Och ganska bra också. Kolla här!"

Pastor Höglund tog i tur och ordning en daler ut Marterns öra, fick de målade hästarna i en bok att springa ur bild, förvandlade ett bröd till en fisk och slutligen tog loss sitt eget huvud, bet sig i stortån och satte tillbaks det. Martens skrattade så hon nästan grät åt pastorns konster.

"Jodå. Men det där är bara småpotatis. Jag fixade ju amuletten. Problemet är bara att jag har lite svårt med styrkan, och den där amuletten flög iväg väl långt... Det värsta är för övrigt att trollkvinnans själ var stark nog att visserligen skingra delarna för vinden, men de hamnade var och en bit hos en av hennes barn."

"Har trollkvinnor barn?"

"Ja visst. De gillar också sex, men de är inte så bra på barnuppfostran. Hon har sju barn, men de är vilda och ouppfostrade och kommer inte alls överens. Så även om de är hårt vaktade så kommer de aldrig att återförenas. Så kung Arilds uppgift är både svår och lätt. Vi vet ungefär var bitarna finns, men det kommer bli svårt att återta dem."

"Oj... Och hovet reser runt för att finna dem?"

"Dem och stranden. Den strand där sandkornen som är hans folk och rike finns. Det finns tecken i sanden där amuletten ska placeras för att allt ska återgå, men än har vi inget funnit."

"Men du är ju magiker, du borde hitta dem lätt som en plätt"

"Njae... som sagt var har jag lite svårt med styrkan. Min trolldom var lite för stark och jag lyckades trolla så bra att jag inte ens vet själv vart stranden är... Det är fördolt även för mig. Trollkvinnan vet ju... så kan vi återfå amuletten kan vi fråga henne, men det är som sagt lite kluvet det där..."

"vem är den sista i hovet då? Du har räknat upp sju, men det var ju åtminstone 15 vid middagsbordet."

"Ja, vissa har vi fått samla på oss allt eftersom. Rätt många blev tydligen sandkorn istället så därför har vi tagit till oss några stycken som vi behövde men som väl inte hör till egentligen."

"Var det alla som var med vid kvällsvarden?"

”Ja. Få se, smeden, skräddaren, hästmannen,Barnsköterskan…”

”Förlåt men… barnsköterskan?’”

”Ja, det var mitt misstag. Prinsessan hade ju en barnsköterska, så jag tyckte det skulle vara en bra idé. Men sen kom jag på att hon ju måste vara i de nedre tonåren nuförtiden. Så hon gör inte så mycket nytta inom sitt skrå, men hon är bra på att ordna mina böcker. Jag tror jag ska göra henne till min assistent. Ja, och sen är det informatorn. Det ska prinsessan ha en, det var också min idé dumt nog… Men han är bra att ha för som kungens och min sekreterare. Undrar baske mig om jag inte ska göra honom till det… med kungens tillstånd förståss. Jo, och sen har vi stalldrängen nils. Han har ju heller inte så mycket att göra. Han ska mocka efter hästarna är det tänkt. Han försökte först, men vi fick ju stanna och vänta på honom hela tiden så nu för tiden hjälper han hästkarlen. Ja, det är väl alla det, sen behöver vi ingen mer.”

"ja, och så jag då."

"DU?”

"Ja, jag! En k... Page sa du inget om att det fanns vid hovet. Så det måste ju vara min roll."

"Ja... ja! Ja just det! En page behöver vi ju... ja...Förlåt jag glömde där… Vi letar ju efter en till, och jag… Ja… vi längtar ju alla efter henne där… Och jag fastnade i tankarna på henne…”¨

Här fick Pastor höglund något mycket sorgset och längtande i blicken.

"Prinsessan. Prinsessan Stella. Kung Arilds högt älskade dotter. Hon var rikets lilla solstråle. Hon älskade mina trollkonster, hon skrattade alltid högst av alla åt dem. Och hon och Narren var självsfränder. Där sofia var, där var stella. Henne söker vi med allt vår kraft. Och hon är svårast att finna, för ingen vet vad som kan ha blivit av en tvååring."

"Nej... föräldralösa barn finns det gott om, det vet jag om ingen annan. Kan hon ha dött?"

"nej, död är hon inte, det garanterar jag. Du ser ljusen på bordet där? Jag tänder dem varje kväll, och så länge alla tänds och brinner stadigt så lever alla i hovet. Det där som är så stort är prinsessans. Hennes lyser starkast av dem alla, för hennes livsvilja är stor, och det är tur."

"varför då?"

"för att ibland drabbas kung Arild av tvivel på att han någonsin kommer klara av detta. Det är ansträngande att dra land och riken runt. Vi försöker alla trösta honom, men det är oftast så att endast vetskapen att hans dotter ännu lever gör att han klarar en dag till."

Pastorn och Martens talade lite till, men snart lämnade han henne att göra sig i ordning för natten. Och när hon låg i sängen låg hon länge och funderade. Stackars kung Arild. Och stackars prinsessan. Arma barn, att kanske växa upp i fattigdom och elände utan att veta att man är prinsessa. Men hon blev kanske omhändertagen av en snäll Hertig utan barn. Ja, så kanske det var. Och med de trösterika tankarna somnade Martens.

Natten var lugn där Kung Arilds hov hade sitt läger. Men vi ska förflytta oss längre bort, till en plats där en kall vind alltid blåser mot öst. Faleriket kallas det bördiga och kulliga landet som ligger direkt söder om Latveria. Här finns gott om små men höga skogrika berg som är fulla av källor med friskt vatten, vilket alltid borgar för en god skörd. Falerikets huvudstad är Staden vid det dimmiga bergets fot. Strax söder om staden ligger en plats som är väl känd men som få besöker. Den gamla kyrkogården i Skarke. Här fanns fordom en vacker och välanvänd katedral, skogskatedralen kallad. Men här finns ny bara ruinkapellet kvar, som är byggt i resterna. Och kyrkogården användes endast som begravningsplats för de fattigaste, de sjukaste och de mest förhärdade brottslingarna. På platsen råder ständigt halvskymning och kall är vinden, även en het sommardag. Hit går mest fattigvårdsnämnden för att begrava någon, eller någon av de fiskaler som sköter om lag och rätt för att lägga ner någon. Men ingen kommer för att lägga blommor. I denna natt är här blåsigare än vanligt. Ingen är här, ingen människa i alla fall. Men väl älg, hjort, räv, hare och kråkor. De är de enda vittnena till det som ska ske i natt. Jorden mullrar under hovarna på hjorten där den går över kyrkogården för att söka lä vid ruinen. Så sträcks en arm upp ur jorden! Den famlar ett tag, men får så tag i hjortens ben, som gör att hjorten springer iväg. Handen släpper sitt grepp, men den knyter sig ilsket i riktning mot hjorten. Så följer en arm till, och nu kommer huvudet, och kroppen. En lång, senig, mansgestalt. Nog är han blek och jordig, men livets kraft brinner i ögonen. Och även om ingen människa är närvarande som skulle kunna säga hans namn, så flyr djuren i panik, ty till och med de vet vem han är. Liven, den fruktade inbrottsjuven och dråparen, som inget lås eller rigel eller galler kan håla ute, och som inte ens döden själv kan hålla i sitt grepp, har än en gång rest sig ur sin vindpinade grav. Han ser upp mot himlen, därvinden gjort en reva i molntäcket. Han ser månen, skrattar ett ihåligt rått skratt, sluter sin rock tätare om sig, och med snabba språng har han lämnat kyrkogården och givit sig ut i skogen. Snart vågar sig djuren fram igen, men av hålet som blev efter liven, finns inte längre ett spår.

• Och så slutar kapitel två. I kapitel tre betitlat FÖRKLÄDD GUD får du veta mer om äventyren i det förhäxade slottet och hur den första amulettbiten hittas.