Kungen av Sand del 1

Så här är det. I samband med Herr Ks bröllop för fyra år sen bestämde jag mig 
för att skriva en fantasyföljetong som present. 
Den skulle vara klar på ett år typ... och jag har ny efter fyra år 
skrivit sex kapitel... Yaj... så jag tänkte att om jag publicerar här 
kanske jag börjar bry mig om att skriva klart den... Läs och lid.

Kungen av Sand
Följetong i 15 delar av Markus Frisén.
Den ultimata presenten för en utlandsresa är ju en
följetong så man har något att
läsa på resan. Här får ni första delen, resten kommer efterhand.
 
Del 1 - Inledningen på en bra historia.
 
En tung träslev som hanteras av en van hand är ett tämligen gott
vapen, och är den dessutom insmord med het köttsaft är den ännu mer
obehaglig. Sagda träslev svingades just nu av kökschefen Fru Longoria
och den som träffades var Martens.
"Stå inte där och tönta dig, latpiga!" skrek hon. "du vet dina
uppgifter! Ååhhh... vad ska man med dig till! Man kunde fått bra
personal, man kunde till och med fått utbildad personal! Jag är
omgiven av idioter! Vi ska ha gästabud idag, om ni inte fattat det
pappskallar, och maten ska vara klar om tre timmar! Ingen såsar efter!
Spring och hämta grönsaker din dumma slyna!" Emedan det mesta var
riktat till alla i omgivningen var det sista riktat till Martens
specifikt. Martens var i denna dag 13 år och 4 månader. Martens var
föräldralös och hade tagits om hand av den gamla kökspigan Ingegärd.
Hon var, som det brukar sig, mycket god och snäll, men gammal och
skröplig. När Martens var 11 hade hon dött och Martens hade fått ta
över hennes plikter. Fru Longoria hade varit kökschef redan då och
gått från nedlåtande till rent satanisk nu. När Ingegärd levde hade
det funnits en varm famn och en axel att gråta mot, men inte nu
längre. Till en början hade Martens gråtit i alla fall men då hade
träsleven vint tills gråten försvunnit. Den läxan hade Martens lärt
och nu grät hon sig enbart till sömns ibland när det blev för mycket.
Nu lade hon istället känslorna åt sidan. Hon sprang och hämtade
grönsaker, sköljde sallad, skalade potatis och gjorde helt enkelt sina
plikter. Fru Longorias vrede drabbade i tur och ordning alla och
hennes raseriutbrott kom en gång i kvarten ungefär. Det gjorde att man
på ett bisarrt vis alltid visste vad klockan var och när vreden
drabbade en själv, då var den slagen. Det ska dock sägas att fru
Longoria hade en god egenskap. Hon hade ingen favorit, hon avskydde
alla i sin personal. Varför visste ingen, troligen inte Fru Longoria
heller. Fru förresten. Martens tänkte efter. Någon herr Longoria hade
hon aldrig sett och några barn hade hon inte heller hört talas om. Fru
Longoria bodde, levde och härskade i sitt kök och mer var det inte med
det. Men lite märkligt var det att någon så totalt kunde sakna alla
bra mänskliga egenskaper. Hon borde...
Kommen så långt i sina tankar slog en stenhård rotselleri i hennes
nacke. Fruns röst hördes igen.
"Sitt inte och dröm! Ingen tid för rast! Ta hit grönsakerna! Hmmpf.
För dåligt sköljda igen. Och dåligt skalat. Jag vill se bättring där,
pigslyna! Ut med dig i kryddträdgården! Två knippen salvia, och tre
knippen persilja! Och det snabbt!"
Martens nacke sved efter rotsellerin, men mer kunde det bli om hon
stod still, så hon sprang. Men väl ute i den friska luften och i den
aromrika kryddträdgården stannade hon upp. Luften och de goda aromerna
gjorde att hon för första gången på väldigt kände sig mänsklig igen.
Hon hade naturligtvis besökt kryddträdgården förut, men detta var
första gången hon var där ensam. Fri från skvallrande ögon och
tyranniska kökschefer, ensam med doftande kryddor och en underbar
sommarmorgon. Martens tog ett djupt andetag. Detta var annat än köket.
Men precis som man mår illa när man ätit för mycket efter en lång
fasta är för mycket känslor efter lång tids förträngning också
skadligt och efter den första dosen enorm lyckokänsla kom all
förtvivlan och ångest ramlande över henne och hon föll gråtande ihop
på stentrappan.
"Varför! Varför! Varför jag! Varför vi? Vem är jag? Var är min mor?
Vem är min far? Varför ska fru Longoria existera överhuvudtaget..."
Och så vidare. Den stackars flickan var förtvivlad, men det blir ju
lätt lite upprepande då som ni förstår så vi lämnar henne ensam med
sin sorg ett tag.
 
Kryddträdgården låg inhägnad på slottets vänstra sida. Slottet? Ja, sa
jag inte det? Nähä. Vi är på ett slott. Hertigen av Adalvardias slott.
Det heter Lindholmen, och det ligger som det heter. Det är ett mycket
vackert slott, beläget på en ö i ett sund mellan stora och lilla
lögnaren. Man kan tolka det hur man vill, slottet kallas i alla fall
lögnholmen av befolkningen, delvis anspelande på hertigen som är bra
på att slicka uppåt och sparka neråt. Men slottet är vackert i alla
fall, och kallas oftast den vackra lögnen. Slottet inleds av en yttre
mur med en mycket tråkig men effektiv vindbrygga. Här finns ett antal
vakttorn utposterade och här ligger soldaternas logement. Denna del
kallas logementstaden, och här finns tre typer av affärsverksamheter.
Krogar, bordeller och spelhålor. Hertigens män är svaga i tanken men
skickliga krigare och de måste underhållas på lämpligt sätt. Slottet
fortsätter med den inre ringmuren. Den har också ett par torn,
fängelsetornet, kyrktornet, vindtornet (det kallas så för att det inte
har någon funktion, det är bara dragigt och byggt för symmetrins
skull) och kökstornet. I denna mur är tjänarnas bostäder inrymda, och
här finns stall, smedja, bibliotek(!), kök förstås, kyrka och
järnvägsstation. Vadå? Äh, det tar vi sen. Innanför detta ligger
själva huvudslottet. Det är en mindre borg, det ursprungliga
Lindholmen, som är kompletterat med ett kärntorn och en snygg portal.
Där bor hertigen. Nu när Martens snyftat färdigt återvänder vi till
kryddträdgården, som som sagt ligger på västra sidan. Inre muren
ligger på en klippa, ca 30 meter ovanför logementstaden.
Kryddträdgården ligger utanför muren på en utskjutande klippa och har
en magnifik utsikt över sundet, bort mot de fjärran länderna. Det sägs
vara byggt så för att österländska slavar inte ska få hemlängtan, men
folk säger ju så mycket. Martens hade nu gråtit ur sig det värsta och
hon tog sina två knippen salvia och tre knippen persilja och gick
tillbaka in.
 
Så länge Martens bara var ett barn så var den omilda behandlingen
visserligen jobbig, men på något sätt naturlig, med barnets sätt att
se. Men nu var hon 13, på väg att bli kvinna och i en så känslig ålder
åker känslorna upp i öronen och man bara väntar på att något ska
hända. Något kommer att hända, det lovar jag. Det är värt att läsa den
här historien. Men vi är inte där än. Medans Martens går i gången mot
köket kan det vara värt att beskriva henne. Hon är lång för sin ålder,
ca 1.84. Hon har halvtonåringens kantiga kropp, och inte särskilt
utvecklad. Vad hon dock har är vackra gröna ögon och långt och
svallande mahognybrunt hår. Ja ja, manschauvinistisk författare, kom
inte och säg att ni är förvånade. Det här är fantasy för fan!  Hon är
dessutom fräknig och har en mycket uttrycksfull mun. För det mesta är
den stängd och håret uppflätat. Ögonen tittar ner i golvet. Men det
händer att de gör annat, och det finns allt pojkar som kastat sina
ögon åt henne. Joråsåatte... hon ska nog få sig en make bland
betjäntpojkarna vad det lider... SÅ, nu är hon tillbaka i köket. Och
nu händer det som ska förändra hennes liv. Hon ger kryddorna till fru
Longoria och vänder sig om för att fortsätta.
"Inte så fort unga flicka!" Martens stelnar till. Sådär lungt talar
frun bara när hon är riktigt förbannad. Vad har hon gjort nu? Hon
vänder sig om.
"Driver du med mig? Jag sa tydligt Två knippen persilja och tre
knippen salvia! Tror du det här är ett läge att skämta? Med för lite
kryddor blir soppan försenad! Men det förstår väl inte du! Dumma lilla
jävla ....!" Martens ser sig förstulet om kring. Ingen tittar hitåt
mer än förstulna ögonkast. Hon förstår vad som väntar och vad som
hänt. Alla vet att Fru Longoria sa precis tvärtom. Men hon har varit
uppe i bankettsalen och troligtvis fått bassning av hovmästaren. Och
nu ska någon få betala för det. Fru Longoria tar tag i Martens hals
med båda händerna och skakar om henne. Hon får inte fram ord, bara
vrål. En örfil, två örfilar, tre örfilar. Är det slut nu? Nej. Hon
griper hårt om hennes arm, vänder henne om, sliter av henne
huvudkluten och drar fram flätan. Så tar hon den stora kniven och skär
av hårflätan rakt av. Så släpper hon.
"DRA UPP KJOLEN! Och lägg dig framstupa över pallen där!"
Martens blundar och biter i förklädet. Hon försöker, men kan inte
stänga av. Hon vill att allt det onda ska försvinna. Smärtan av
köksslevens hårda slag går inte bort och nu kan
hon inte hejda tårarna. Misshandeln fortsätter ett tag, men så lugnar
frun ner sig.
"Dig har man ingen nytta av! Gå och lägg dig! Och försök se
presentabel ut till ikväll! Ni behövs allihop, varenda jävel ska
servera! Inga protester få då vet ni vad som händer. Far åt helvete
med dig nu!"
 
Martens kan knappt gå, men lyckas ändå ta sig in till sitt kvarter.
Smärtan är outhärdlig och hon faller ihop på sängen. En stund
senare kommer Lene in. Det finns inte mycket utrymme för vänskap i
detta kök, men Lene och Martens har ändå funnit varandra och tar hand
om varandra så gått det går. De säger inget, vad finns att säga? Lene
hjälper Martens att byta om. Och så tittar de på hennes hår. Allt det
vackra håret, som Lene alltid är så avundsjuk på är väck. Hon ser ut
som en betjäntpojke. En Page.
”Vad ska jag göra? Jag kan inte gå, jag kan knappt stå och jag ser ut
som ett åkerspöke! Får jag inte spö av Fru Longoria igen kommer säkert
hovmästaren att skälla på mig för att jag inte är söt.
"Det finns kanske en lösning… Om du ser ut som en page kanske vi ska
göra dig till page" säger Lene.
"Varför då?"
"Pager har det lättare. Vi behöver springa rappt mellan borden men en
page behöver bara stå med vin, och en vinbutelj blir snabbt lätt och
dessutom kan man luta sig mot väggen eller någon av pelarna.”
”Det låter ju gott och väl, men hur skulle det gå till? Och vad ska Frun säga?”
”Jag vet precis hur det går till. Och Fru Longoria väntar sig inte att
du kommer tillbaka, och för övrigt hon kan inte bli mer förbannad än
hon redan är så du skulle få stryk en gång till oavsett. Kom, vi kan
låna kläder av Peters."
Peters visar sig vara Lenes bror och chef för vinkällaren. Han är en
vänlig man som förstår Martens belägenhet och som gärna hjälper till.
Han gillar inte heller fru Longoria och förstår mycket väl att Martens
behöver hjälp att klara kvällen.
”Jag tar ansvaret om hon kommer på dig. Jag kan säga att jag misstog
dig för en pojke i mörkret och behövde en extra hjälp. Det är inte så
svårt förresten, du ser verkligen ut som en pojke. Särskilt om du tar
på det här.
Pagekläderna kommer på och Martens instrueras i hur man serverar.
"Aldrig fråga! Aldrig tilltala de högättade! Aldrig tilltala någon
annat än på direkt fråga. Hertigen och hans gäster lär knappast ens
titta på dig, men de högre officerarna kommer säkert att bli apfulla
och börja vråla otidigheter. Blir dom för närgångna så kommer jag
eller någon av mina drängar men försök undvik dem om du kan. Du är i
salen tills buteljen är helt tömd. Då tar du dig hit och får en ny. Du
häller alltid från vänster. Det är faktiskt inte så svårt, ja det
finns ju 37 regler, men de behöver du inte lära dig. Det är faktiskt
inte många som kan dem av mina pojkar heller..."
 
Festförberedelserna fortsätter. Martens är i vinkällaren hela dagen
och lär sig skilja matvin från dessertvin, snaps från avec och
matlagningsvin från svindricka. Lene dyker upp ibland och hämtar vin
till kycklinggrytan. Hon säger inget, så troligen har fru Longoria
lugnat sig.
"Peters... vem är det som ska komma på banketten? Så här stort brukar
vi inte ha. Är det kungen?"
"Nja... kungen och kungen... det är en kung i alla fall."
"En kung? Vilken kung?"
Peters är tyst ett tag. "Kung Arild.... Kungen av sand. Kungen av
ingenting alls."
"Man kan väl inte vara kung av ingenting alls?" Martens stelnar till.
Hon har låtit munnen gå! Frun kommer att... men så kommer hon på.
Peters är inte frun. Och han svarar vänligt.
"Nja, det där är lite knepigt. Någon förbannelse av något slag. Han
var kung östan om sol och västan om måne sägs det men så blev han av
med det. Han drar runt med sitt hov och letar. Men han är kung, det
ser man. Och rik som tusan också. Så han blir mottagen med all pompa
och ståt som är honom värdig. Och så ler man bakom hans rygg.
Stackare. Vill du se honom?”
”Kungen?”
”Ja, visst. Du kan få servera honom. Han dricker mycket lite, och det
finns en bra nisch bakom gästtronen som du kan vila dig i. Lene kan
visa dig sedan.”
Martens kan knappt tro vilken tur hon verkar ha idag. Bara ryggen får
vila ska hon nog överleva frun ett tag till. Och Peters verkar
hygglig. Men så börjar hon fundera på Kung Arild. En kung utan rike.
Hur i hela friden går det till tänker Martens.
 
Dagen går på. Av kungens följe ser Martens inget, vinkällaren ligger i
andra änden av slottet. Det är köket som har utsikt över borggården.
Men det börjar bli mer liv och rörelse. Ljuden av en festsal som
pyntas når ända ner till vinkällaren och till sist får även Martens
komma upp i bankettsalen och hjälpa till med förberedelserna. Hon är
van vid snabbt arbete och hon kör så mycket ryggen tillåter. Salen är
den största på slottet, nästan hundra meter lång och 75 meter bred.
Det stora honnörsbordet står vid ena kortväggen, och tre långbord
sträcker sig framför. Men mitt för honnörsbordet är en öppen plan, den
så kallade cirkeln. Där ska narrarna och trubadurerna stå. Och
slagsmålen, om det blir några. Det blir det tydligen alltid, enligt
vad Martens har hört. Vissa säger att det bara är soldaterna som
slåss, men de är aldrig bjudna och är för övrigt inte så dumma att de
riskerar att förlora sin inkomst och liv för sånt. Det är riddarna och
officerarna, samt vissa skrytsamma söner till hertigar, grevar, och
baroner som slåss om vem som egentligen har störst... Ja, i alla fall
är det det som är den huvudsakliga anledningen även om de säger nåt
helt annat. Redan innan folk anländer måste tjänarna stå på plats.
Martens placerar sig till vänster vid Honnörsbordet, bredvid Lene.
Lene bär en stor bricka med saltgurkssallad. Det är hertigens favorit,
och serveras alltid på banketter. Fru Longoria har fräst förbi ett par
gånger, men hon tittar inte åt pagerna och har inte känt igen Martens.
Nu fylls salen med folk. Riddare i skinande rustningar, väna jungfrur
i tunna och avslöjande klänningar. ett par av riddarna har inte egna
högdjurflickvänner, de har köpt sig ett par och det syns. Och hörs.
"Män guuuud vicken fin rum dä va här'lå! Å vicka viner... du får
rabbatt, dä säger jag dig så sant jag heter Inga som ..."
"Tänk å få tråda dansen häru... Jag kan nog visa di där nippertippera
lite å varje ja..."
"Vetu... såna här miljöer gör mig så... ska vi inte gå och..."
Etc.
 
 
Nu kommer hertigen med fru och två söner.  Frun heter Anna Jermola
Pederewski och sönerna heter Ulv och Alvar. De slår sig ner vid bordet
och hertigen äskar tystnad. Vakten vid gästdörren ställer sig i givakt
och ropar
"Hans kungliga höghet Kung Arild med följe!"
Och nu kommer de. Kung Arild går främst, tillsammans med sin
drottning. Han är en ståtlig man med hackskägg, mustasch, buskiga
ögonbryn och sorgsna ögon. Drottningen ser mild men bestämd och vis
ut, och ler uppmuntrande mot sin make. Efter dem går två kammartjänare
och efter dem kommer det egentliga hovet. En ståtlig riddare med långt
blont hår och en haka skuren i brons. En prästman och läkare i lång
svart rock. En kvinnlig hovdam... nä... kokerska är hon bestämt.  En
smed. En stalldräng. Och slutligen en narr.
Är det kung Arilds hov? Martens kan inte låta bli att fnissa. Ett hov
på bara tio personer? Och alla  får gå på bankett? Då måste kungen
vara djupt respekterad om han får släpa in vanligt folk på en bankett.
Hertigen tar till orda.
"Ers majestät! Det är oss en glädje att se er igen! Det är alltid en
glädje att se er gästa oss och vi hoppas att någon gång få gästa er så
ni äntligen kan bjuda igen, om ert rike någon gång skulle komma! Slå
er ner, njut av mat och dryck och underhållning! En skål!
"EN SKÅL!"
"kuken i örat" hörs en hög röst i falsett nere från riddarnas bort,
som avbryts tvärt av en hård klatsch.
Banketten tar sin början, och narrar och trubadurer och maträtter
avlöser varandra. En ballad, en kullerbytta, en pastej gjord på
lammlever, en lustig visa om flygande får, en fantastisk balansakt och
en kryddig oxsvanssoppa, en visa om frukosten, en eldsprutare och en
helstekt älg för att nämna något.
 
Martens klarar sig bra. Hon kan ta stöd mot väggen när det blir för
mycket. Lene och Hertigens privatpage har fullt upp. Hertigen bäljar i
sig vin, men Kung Arild dricker mycket måttligt precis som Peters sa.
Hon hör deras konversation, och förstår vad Peters menar med att le
bakom kungens rygg. Hertigens drypande sarkasmer går knappt att dölja,
men kung Arild reagerar inte.
"Det var ju tråkigt att det senaste sökandet inte gav något. Jag måste
säga att jag nog skulle ha svårt att tro på er historia om ni inte
sagt den själv. Vem vet, ni kanske skulle skriva ner den och göra er
lycka som författare"
"ja... det var ett villospår. Men jag söker ännu. Jag vet att det är sant."
"Ert vackra rika låter nästan som taget direkt ur fantasin måste jag
säga. Fantasier och drömmar är ni bra på verkar det.”
"Drömmar... ja… en dröm är flyktig som livet självt."
"Vem vet, det kanske är ni som är kungen av Atlantis? Det riket
försvann ju det med. Och det är det heller inte många som tror på."
"Nej... det är inte jag. Det är det inte…"
Konversationen var föga underhållande, men Martens fick höra att
Hertigens välstånd bestod delvis av de pengar Kung Arild betalade för
att få passera hertigens rike. Det var stora summor, större än hon
egentligen förstod. Men dyrt var det, det syntes på hertigens snikna
ansikte. Narrarna var roligare att titta på. Nu uppträdde kungens egen
narr. Det var en flicka i 25-årsåldern. Men som hon kunde uppträda!
Volter, danser, härmandes djur och människor. Alla kiknade av skratt
när hon uppträdde som en av riddarna och som hans köpta flicka. Och
hon gjorde en mycket bra pantomin av biskopen som hade fått sig för
mycket. Han tyckte inte illa vara, för han sov redan. Hon kunde sin
konst. Men när hon var klar hördes ett gruff på höger sida. Det var
hertigens yngsta son, Ulv. Ulv var en ganska brutal sälle, som lite sa
och lite förstod. Han var full som en tunna, det syntes lång väg, men
han gick på ostadiga ben fram till kung Arild och sluddrade
"Du... du... du schka inte komma hit din jävla tattarkung... ta dina
pengar och schtoppa dom i assslettt... Och ta din narrkona och dra!
Eller så schlänger jag ut dig själv".
Hertigen kanske höll med sin son, men han insåg det fatala och
försökte tysta honom. Kung Arild såg förvånad ut och drottningen vart
förgrymmad. Men innan någon han säga något reste sig Kungens Riddare.
"Du förolämpar min herre och kung." Sa han lugnt. "Hur önskar du dö?"
"Håll käft och sitt ner, ungjävel!" skrek Ulv. "Jag slåss inte med idioter".
"Nähä, men det gör jag." svarade riddaren. "Du har inte rang nog att
slåss med en kung, och du har inte mun nog att ens kunna prata omkull
en groda. Tag ditt svärd, eller så skär jag bort flinet från ditt
ansikte med en slö kökskniv."
Allt detta sade han lika lugnt. En normal människa hade sett hotet och
dragigt sig tillbaka. Men Ulv var inte normal, och förstod sig inte på
fint tal heller för den delen. Detta var för övrigt hertigens stora
sorg. Han ville ha två fina söner och fick en diktare och en grobian,
men det är en annan historia.
 
 Ulv drog fram sitt svärd och skrek nånting ohörbart och rusade mot
riddaren men Hertigens röst klöv salen.
"ULV! STOPP! Det är kungligt besök och gästabud. Om ni ska slåss eller
ej är inte din sak att avgöra utan min. Jag anser att vi nog kan
behöva ett gott slagsmål!" Allmänt jubel. "Men inte utan ordning och
reda. Du står till vänster, Riddar Eigil till höger. Vin till
kämparna, jag är domare! Du där!" Hertigen pekade på Martens. "Du
skänker dem vin. In i cirkeln. "Martens blev med ens väldigt nervös.
Nu skulle frun förståss se henne. Och dessutom fanns det inget i
cirkeln att stödja sig mot. Hon kände redan ryggen värka till, men att
vägra var inget alternativ. Hon klev in, och funderade på hur det
skulle sluta.
Hon slog upp två glas vin och ställde dem på en bricka. Brickan
placerade hon i handen och ställde sig i givakt. De båda riddarna tog
svärd och sköldar. De gick fram till Martens, tog varsitt glas,
skålade och tog varsin klunk. Ulv svalde inte, utan spottade ut det i
ansiktet på Eigil. Eigil svarade med att lungt ställa tillbaka sitt
glas samt sparka till Ulv i magen. Det gick snabbt, Ulv var inte
beredd, utan vek sig. Så var striden igång. Ulvs stil var aggresiv,
Eigils undfallande. Ulv gjorde en djärv attack. Eigil, flyttade sig
snabbt och lade krokben. Ulv kastade sig från en stol. Eigil hoppade
undan och skar av ulvs bälte. När Ulv så reste sig föll byxorna ner,
men då återfick Ulv något av sin självkontroll. Nu började en intensiv
närstrid. Svärdsklingorna möttes under ideliga smällar. Ulv var
fortfarande den aggressive, Eigil den undfallande, men något fick
martens att tro att Eigil inte slogs på allvar. Hans parader hade
något avmätt i sig. Men han såg djupt koncentrerad ut. Det kanske var
svårast att inte slåss på riktigt? Striden hade pågått ett tag och
folk började tröttna. Ulvs tjurvrålarstil var inte särskilt
publikfriande och Eigils totala ointresse gjorde inget för att väga
upp det. Folket, som från börjat hade skrikit och tjoat ramsor (och
erbjudit fria sexuella tjänster till vinnaren) hade så småningom
börjat bua och nu faktiskt satt sig ner. Det var ett dåligt betyg, det
visste Martens. Och det visste tydligen ulv också för han hade börjat
dansa. Ja just dansa. Ulv hade med stigande hetta noterat att han inte
kom nån vart med motståndaren. Han ville inte leka, för att ta det
kortfattat, och nu stod Ulvs anseende dubbelt på spel. Att inte komma
någon vart var i sig en fadäs, men var han dessutom inte underhållande
var det en dubbel fadäs. Så han började dansa. Ulv tog balettlektioner
för att i någon mån blidka sin far, som tyckte han gott kunde vara
lite kulturell. I övrigt var det få som visste det, men han var en
talang och efter en snabb Jeté som fick Eigil lite ur balans följde en
Bourré med en elegant piruett som avslutning. Snart höll han honom på
svärdslängdsavstånd, stående på pointée, men Eigil fann sig och snart
nog var de sammanflätade i en elegant Pas de deux. Publiken vaknade
till något, men balett utan bra musik är ganska tråkigt så intresset
falnade igen. Så stannade Eigil och frågade publiken
"ÄR NI NÖJDA ELLER SKA VI DANSA ETT VARV TILL?"
"SLUTA FÖR FAN" svarade publiken.
"Då så." sa Eigil. Snabb som en vessla tillfogade han Ulv ett sår i
bålen. Snabbare än, ett sår på vänster knä. Och nu var det som att se
en virvelvind leka med ett gammalt gistet träd. Ett snitt över bålen,
ett hugg i levern, ett snitt i halsen, ett slag i bakhuvudet och
slutligen två små snitt i handleden. Elegant och fagert. Ulv förlorade
snabbt blod och föll gurglande ner på golvet. Eigil gick fram till
honom och sa:
"Ja, du talade ju aldrig om hur du ville dö, så jag tog alla sätt. Jag
hoppas något kommer fölla dig i smaken." Eigil höjde sitt svärd över
Ulvs hjärterot och tittade på hertigen. Hertigen funderade ett slag
och gjorde tummen upp. För så fungerade det. På pappret var all strid
på liv och död, men i verkligheten hade Hertigen sista ordet om
förloraren skulle leva eller ej. Och även om hertigen ogillade Ulva
var han en son så han gjorde tummen upp. Eigil rände då svärdet
bredvid Ulvs kropp. Den gesten betydde att Ulvs liv numera tillhörde
Eigil och att han var obestridlig segrare. Nu tog hertigen till orda.
”Min käre Ulv kämpade tappert men unge riddar Eigil visade vem som
behärskade svärdet! Han är segraren och skall som sådan belönas. Men
heder åt den tappre motståndaren! AAAEEEYYHH!”
”AAAEEEYYHH!” svarade salen. Nu visste jublet inga gränser. Och nu var
det Martens tur. Vin till segraren! In till cirkeln. Men nu hade
hennes skada börjat ge sig till känna. Under striden hade hon glömt
den, men nu kände hon. Hon hade stått upp för länge. Hon linkade
försiktigt in mot cirkeln...  men ryggen kändes som den satt i ett
skruvstäd och benen darrade. Hon försökte röra sig men högerfoten
ville inte lyda och hon snavade. Brickan föll i golvet med en skräll
och vinkaraffen föll i tusen bitar. Tystnaden föll som en gråsten från
ett berg i lokalen. Så hördes hertigens röst.
"DU ELÄNDIGE PAGE! Du har brutit mot regel nummer 33 och förolämpat
segraren genom att besudla hans vin! Vilken skam att vi ska behöva se
detta en så skön kväll! Upp med dig!"
Martens reste sig sakta på värkande ben och rygg. Hon såg sig om och
fick syn på Peters, men han skakade ledset på huvudet. Tydligen kunde
han inget göra.
"Du slyngel... du har skymfat den tappre riddaren, hans kung, hela
hans hov, Min tappre ulvs prestation och mitt ansikte. Du ska... du
ska…"
Hertigen bleknade.
"En tredubbel skymf!  För detta ska du dö! Och det tvärt!"
Stämningen i lokalen hade nu stigit. Indignationen var hög, men
mobbstämningen var större. Det var en lynchning på gång, och sådana
var alltid roliga.
Folk stormade cirkeln, grep Martens och bar henne bort till andra
änden av salen där det hängde ett till synes onödigt placerat rep. I
själva verket gick repet till en dold hängsnara i taket. Hertigen var
trött på att slösa bort takkronor för sådana här tillfället och hade
byggt en liten improvicerad galge. Dit fördes nu Martens. Skräcken
hade gripit henne, vem fan skulle inte varit rädd nu? Ja, nog finns
det väl någon, men någon var inte där just då, så Martens fick vara
rädd i alla fall. Folkhopen skränade och nöp henne, de slog och stack
och en och annan jävel tafsade. Väl framme vid repet hölls hon fast
medans en av hovdamerna firade ner snaran. Någon annan drog fram en
pall, hon tvingades upp och snaran lades om halsen. Hopen framför
Martens skränade och hon vågade inte se på dem. En röst kunde hon
urskilja, det var frun som skrek. Hon hade till sist känt igen henne.
"Du ska vara tacksam att du får dö först Tösaslyna! Hade jag fått tag
på dig hade det inte funnit något kvar att hänga!"
Larmet steg, tills en mild röst skrek
"Stopp"! Hur en mild röst skriker vet jag inte, men det gjorde den,
och rösten tillhörde kung Arild.
"Redan har en väldig kämpe fallit och hans blod har redan smutsat
golvet. Det var illa nog och jag vill inte att ett ungt liv spills på
detta sätt. Jag benådar dig min pojke."
Martens vågade äntligen titta. Där stod den sorgsne kungen framför
henne. Bakom honom stod prästmannen och gestikulerade ivrigt. Ville
han avstyra det? Nej... han var tydligen den som övertalat kungen. Nu
viskade han i kungens öra och pekade menande på Martens. Kungen såg
tvekande på prästmannen men han nickade ivrigt och kungen fortsatte.
"Din skymf mot mig minns jag inte längre. Din skymf mot Ulv skall jag
betala genom att uppföra en vacker vård vid hans grav. Din skymf mot
hertigen blidkas säkert genom 300 silverpenningar och din skymf mot
Eigil får du betala genom att träda i hans tjänst. Härmed dubbar jag
dig...hmmm... vad heter du pojke?"
"Martens, milord"
"Martens alltså, till Page vid Arilds hov, kungen av sand, på livstid
med heder betraktad."
Pojke! Kungen trodde hon var en pojke. Frun kom sig inte för att
avslöja henne tydligen, och inen verkade ha hört henne. Ja… pojke
kunde man väl vara, om det var ens biljett ifrån detta liv.
Kungen tog hängsnaran av Martens hals och bar henne själv ut genom
gästdörren. Han vände sig om och sa
"Låt festligheterna fortsätta oss förutan! Ni har det säkert roligare
utan oss ändå. Se det som ett hyllningskalas till den väldigt kämpen
Ulvs ära!”
Och så gick hovet ut genom dörren och lämnade den snopna mobben bakom sig.