Kungen av sand del 3

Del 3 – Förklädd Gud

De närmaste dagarna blev arbetsamma för Martens, men för första gången upplevde hon en glädje med sitt arbete. Men det var inte tu tal om saken att det var fler än en som undrade varför hon överhuvudtaget tillhörde sällskapet. En väpnare som inte kunde nånting om vare sig vapenvård, eller hästskötsel, eller kortspel för den delen, alltså… visst är man ny NÅN gång men Martens var trots allt 13. Och en 13-årig pojke som aldrig lekt med vapen? Det finns ju inte. Många var det som knorrade, en del högljutt, andra mer mumlande. Völund muttrade ”Förpinkade klenhyvel” varje gång Martens gick förbi. En gång hade Martens faktiskt stannat och frågat vad han sa och fått svaret ”Maah päääh… Ehju krarrt, esäintemotölund meh vafaisa medete… näruäråe förpinkad klenhyvel! Otatärdeös ! Tiattutomoppeva!”* Martens hade stirrat på völund och smugit vidare. En annan sak som nog var lite störande var Drottning Mayas väldigt speciella stridsträning av henne. Eller ja, att det var det det rörde sig om förstod hon först efter ett tag. En gång stod hon gömd i höglunds vagn och smög sig på henne med en dolk när hon nästan somnat, en annan gång kom hon springande med draget svärd, vrålandes ”DÖÖÖÖÖÖ DIN MARKSTEINSKA GRIIISS!”, en tredje gång hade hon lagt sig i bakhåll i soppan och när Martens skulle ta mat flög hon upp och tog stryptag. Den gången hade dock Olivia blivit upprörd hon också. Att förstöra fullständigt ätbar kålsoppa var onödigt, även om man var drottning, så på en vecka blev det inga efterrätter.

*Vad völund faktiskt sa var följande: Maah päääh… Det är ju klart, en säger ju inte emot höglund men vad fan ska vi med dig till? Nä du är då en förpinkad klenhyvel! Totalt värdelös till allt utom soppslevar!”

 Varje attack hade gjort Martens mer och mer nervös. Först trodde hon drottningen avskydde henne, men att det var träning förstod hon först den dagen då drottningen gick in till Eigils tält där hon satt och vaxade sköldar och började peta på henne med en videkvist. Ni som haft ett yngre syskon som under en längre resa suttit och petat en i sidan med fingret för att retas, ni kan tänka er vad drottningen gjorde. Detta höll hon på med i en timme, tills hon slutligen sa ”Nej, nu är det skärpning här Martens! Jag har attackerat, arrangerat bakhåll, och nu slutligen irriterat och ingen reaktion! Slå mig! Sparka mig! Gör nånting! Hoppa på mig! Visa att du är redo pojk!” och sen gick hon. Då började det gå upp en talgdank för Martens och när hon nästa gång oförhappandes råkade möta drottningen vid ett hörn så gav hon henne en rak höger så hon stöp i marken. Martens var kanske inte så stark, men slaget kom som en total överraskning för drottningen som kom ur balans och föll. Men reaktionen var inte den väntade. ”Vad gör du pojk! Ska du slå din drottning? En sån fräckhet, ett sådant tilltag, jag blir stum, jag saknar ord, du ska… du ska… du ska DÖ!” och så drog drottningen sitt svärd. Martens blev helt överrumplad men fick på något sätt upp sitt lilla svärd och började så gott hon kunde värja sig. Efter en stund slutade striden plötsligt. ”Det tar sig, Martens! Visserligen kom det där slaget 3 timmar försent, men du har helt klart lärt dig vara på din vakt mot galna fruntimmer! Det får vara med träning för idag. Du har gjort dig förtjänt av vila.” Och så gick hon. Det var då hon frågade Eigil vad drottningens träning egentligen går ut på. ”Att alltid vara beredd! Att sova som på nålar, att vila maximalt och alltid vara redo att utvilad gå till angrepp! Drottningen är visserligen överspänd, hennes tidigare tjänst gjorde att hon aldrig vågade slappna av helt, men hon har en poäng. Jetlaggas anhängare kan kasta sig på oss när som helst! Fast sen är det ju stigmän och sådant. Det är ju nackdelen med att vara ett hov utan slott. Vi skulle väl haft oss ett par murar att bära med oss, men det hade kanske blivit lite tungt för hästarna.”

Så förflöt dagarna. Eigil lärde henne Vapenvård och hästar och kortspel. Pastor Höglund lärde henne läsa och skriva och Drottningen lärde henne att man kan vara hypernervös och lugn och behärskad samtidigt. Mer och mer fann hon sin plats i hovet, och belackarna tystnade och kom med uppmuntrande tillrop istället.  Bara völund fortsatte muttra ”klenhyvel” efter henne. I en av pastorns böcker hittade hon förövrigt vad det var. En klenhyvel var en liten rubank som användes vid väldigt fina träarbeten. Den ansågs som en överflödig lyxvara som bara användes vid extremt udda jobb men för den som verkligen kunde sitt yrke var den både nyttig och användbar. Så stod det i boken, skyll inte mig för att det inte håller ihop.

Faktum är att vi kan gott lämna dem där de är ett tag, käre läsare. Lägg ner boken, och gå och ta en sväng ute i den verkliga världen ett tag. Själv ska jag dricka Te.

Sådär, det satt fint. Nu finner vi Martens och hovet en god bit från Hertigens palats. Faktiskt så långt bort att de reste genom ödemark. De hade inte sett hus eller gårdar på flera dagar, och de började nästan tvivla på att de någonsin skulle se människor igen. De färdades på igenvuxna vägar som knappt förtjänade att kallas stigar, de vadade över floder som aldrig tvättat människohänder och de klättrade i träd som aldrig blivit klättrade i förut. Sånt händer förvisso ganska ofta, särskilt i Latveria, men där är vi inte nu. Istället är vi överaskade av en kraftig regnstorm. Den vätte ner hela sällskapet, till och med de tygtäckta vagnarna började bli genomvåta och den allmänna känslan var desperation.
”Vi måste nog söka oss in under tak är jag rädd” sa herr Marecek. ”Hästarna är rädda, och jag måste erkänna att jag heller inte tror att det är en vanlig storm.”
”Wery Well” Sa kungen. ”Om det är den allmänna meningen, och jag själv har inget att invända, så bör vi söka oss till ett skyddat boende. Men jag finner inte omgivningen som särskilt gynnsam, med tanke på att vi inte sett varken hus eller hydda på tre dagar.”
”Någon gång fka det fäl fända” Sa Gregg. ”Jag känner förfisso inte till trakten, men jag känner männiforna. Deffa ftåtliga träd ferkar fara av god kvalitet, och jag fkulle vilja fe den man eller för den del den kfinna fom inte fkulle ta chanfen att fkaffa fig rikedom på detta präktiga timmer.”
”Jag kan nog visa dig en och annan” sa herr Marecek. ”de hästar som skulle dra timmer längs dessa vägar skulle jag vilja se. Nej, här går folk sällan, och fä ännu mer sällan. Detta är hem för älg och hjort och räv, men inte människor.”
”En gång i tiden har här ändock varit människor” sade Pastorn och reste sig. ”Denna sten är en milsten, från Karl den oskönes tid. Här har dragit en väg fram, det är säkert. Även om få bor här nu, så har många gjort det förr.” I det samma lystes himlen upp av en blixt, och då såg de den. Det var en borg.

Den låg på en tämligen hög klippa, uppskattningsvis trekvarts vandring åt nordväst. Den var gammal och såg obebodd och förfallen ut, men inte ihoprasad, och föreföll kunna ge shelter för natten. Martens fick helt plötsligt en tanke i huvudet, hon förstod att den var omöjlig, men den ville ut och utan att kunna hejda sig sa hon:
”Är det… skulle det kunna… är det ert slott… ers majestät?”  Martens ångrade sitt tilltag genast, Völund snodde runt och betraktade henne ogillande.  Herr Marecek såg olycklig ut och Gregg verkade direkt vred. Alla såg på henne med allt från ilska till överseende. Hon förstod mycket väl varför. Antagligen hade de alla många gånger tänkt samma tanke och varje gång funnit sin kung bli besviken över misstaget. Nu ville de inte oroa honom mera och Martens replik kunde ha förstört kungens humör. Martens skulle just be om ursäkt när kungen hov upp sin röst och sade:
”Hör på det oskyldiga och hoppfulla barnet! Ingen vågar längre tro, men vår nya medlem ger oss den hoppets kraft vi så väl behöver. Nej, Martens” Han böjde sig ner och satte sig bredvid henne. ”Detta är inte mitt slott. Lång väg har vi kvar, är jag rädd. Men behåll ditt hopp, och din oskyldiga blick så länge du kan. Den kommer vara oss till gagn under vårt uppdrag. I afton, vid kvällsvarden ska jag dricka din skål! Men dit är det långt, och vi må skynda. ”

Den allmänna förstämningen hade inte helt brutits, men de flesta var glada att kungen var glad, även om de inte kunde dela hans hoppfullhet, och vad han och höglund såg som var så särskilt med Martens vete mårran. Det bekymrade Martens föga, nu när lugnet var återställt. Martens var egentligen inte orolig för völund eller Gregg. Det var Eigil och Pastorns åsikter som hon värderade högst. Pastorn fick hon tag i först, och frågade rakt ut vad han tyckte.
”Kungen är en vis man.” sa pastorn. ”Han har blicken för människor och han vet att värdera dem rätt.”
”Men gjorde jag fel? Ska jag tiga i fortsättningen?”
Pastorn betraktade henne länge.
”Ibland Martens, gör du mig så besviken. Du kan säga de rätta sakerna så lätt som ingenting, och ändå tvivlar du ibland. Det passar dig inte alls. Du, om någon, ska absolut inte tiga! Du ska tvärtom… Du ska tvärtom… du ska säga vad din känsla är. Du har förmågan att värdera en situation snabbt, och du har oskuldens blick som ser igenom allt falskt.”
Han tystnade ett tag, och så fortsatte han ”Om du är orolig för kungen, så kan jag säga att din fråga var precis vad han behövde. Alla tror att man inte ska hoppas för att inte oroa honom, men vad de inte vet är att han behöver hoppet, mer än de alla tillsammans. Du gav honom styrkan att leda oss vidare, och det kunde ingen annan än du göra.” Och så tillade han ”Men jag förstår att du är osäker.  Du är ung, din skolning är långt ifrån klar. Omdömet skuggas så lätt av stiliga män, särskilt i din ålder.”
”Ja, kansk... ehm...Förlåt, pastorn, men Män är väl inte…”
”Eh… nä… kanske inte.  Men det skadar inte att vara öppensinnad.”

De färdades vidare längs den usla vägen. Åskan lyste då och då upp borgen som en retsam påminnelse om att de snart kanske hade tak över huvudet… men inte än! Skogen var tät omkring dem, och här och där till och med så tät att man inte kunde se himlen.
”Man kunde nästan trott att vi var under tak” Sa Anna, eller om det var Penne. ”Men det regnar så man lika gärna kunde tro att vi var under havsytan” sa Penne, eller om det var Anna. Så plötsligt hördes Riddar Eigil skrika ”HALT!”. Eigil pekade på en mur, och en stor rostig grind. ”Jag tror vi ska in här, men vänta medans jag undersöker.” Men Eigil kom inte speciellt långt. Faktum är att Eigil inte ens red in. För med ens fick de se ett svagt ljus inne i dunklet bakom grinden. Det svaga ljuset kom närmare, och det gungade svagt. Alla stod som paralyserade och stirrade på ljuset, inte ens pastor höglund kom sig för att göra något. Martens kastade en blick på honom och tänkte att ”Ja… till och med pastorn ser löjlig ut när han fånstirrar”. Nu kom ljuset ut genom grinden. Det visade sig komma från en liten lykta, och lyktan hölls upp av en arm, och armen satt på en liten gumma. Gumman tittade misstänksamt på hovet, och särskilt länge såg hon på Eigil. ”Vilka är ni? Och vad gör ni här ute om jag får fråga? Hit kommer ingen som inte har ont i sinnet.” Kung Arild var den som svarade.
”Jag är Arild, kung av sand, och detta är mitt hov. Vi blev överraskade av regnet och önskar försöka finna tak över huvudet i den gamla borgruinen. Vem är ni själv?”
”Kung Arild? Det namnet har jag inte hört. Det vet jag inte om jag vill släppa in er direkt. En kung som stryker kring på vägarna har jag aldrig hört talas om.”
Eigil höll på att dra sitt svärd, men kungen höll honom tillbaka. ”Min fru, jag försäkrar att vi är helt grannlaga, om än att vi inte är vad man väntat sig. Jag förstår att ni ser efter borgen.”
”Kanske jag gör, kanske jag inte gör. Låt mig se på er en stund.”
Gumman gick runt i hovet, tittade noga på alla och såg ut som om hon försökte se rakt igenom dem. Slutligen såg hon på Martens.
”Nåväl, ni kan få komma in. Men inte den där!”
Hon pekade på Martens. ”Den där för bara olycka med sig, det känner jag på mig. ”
”Min bästa fru” sa kung Arild. ”Jag går i god för hela mitt hov, och jag fogar mig inte i särbehandling. Vi är trötta vandrare, men vi saknar inte heder, och går inte Pagen in, går ingen in.”
Gumman funderade en god stund. Sedan tog hon fram ett halsband och gav till Martens.
”Nå, tar han på sig det här, så må det vara hänt. MEN TA INTE AV DET! Annars kommer mitt blod över ert huvud, det garanterar jag.  Låt mig nu visa er upp till borgen. Det är inte helt lätt, och vägen är mycket dålig.”

Gumman gick före dem alla. Vägen var mycket riktigt dålig, men det fanns tecken som tydde på att den en gång i tiden varit belagt med stenplattor och att en praktfull rosenhäck. Av detta fanns bara törnbuskar och vassa stenblock uppstickande ur vägen kvar. Vägen blev också smalare, och den slingrade sig längs med klippan som borgen vilade på. Nedanför fanns enbart ett stup, visserligen ner i en skog men ett stup är alltid ett stup. Sällskapet drog en lättnadens suck när de slutligen kommit innanför portarna och in på borggården. Gumman tog nu till orda. ”slottskyrkan och gamla stallet är de ställen som är torrast tror jag.” Efter en snabb genomsökning av slottet konstaterades det att det var som gumman sagt, men att även ett par mindre förrådsutrymmen kunde anses som lämpliga. Kungen och drottningen fick ett eget utrymme, medans övriga fick placera sig efter behag. Martens och Pastor Höglund fick även de ett eget gemak.  ”Jag föredrar att vara för mig själv, om det passar.” sa Pastorn. ”Men jag är ju här också” sa Martens.  ”Ja…jo… men du… gör liksom inget, om du förstår.” Martens gick att ta borgen i betittning. Hon förstod ärligt talat inte vad Pastor Höglund menat så hon tyckte att det var lika bra att hålla sig ur vägen ett tag. Dessutom var hon nyfiken, och det finns trots allt alltid något lockande i gamla borgruiner för de flesta unga pojkar. De flesta unga flickor med för den delen, men antingen får de inte för sina föräldrar eller så låtsas dom få ett stark brinnande intresse för kläder. Lika dumt båda två, och Martens var i vilket fall inte bunden av det. De flesta öppna rum var emellertid så fuktiga att Martens ganska snart gick till stallet. Dessutom blev hon lite illa till mods av borgen och föredrog att inte vara ensam. I stallet var det trångt och en fuktig värme spred sig ut. Det verkade som om alla hade valt att stanna där. Martens fick syn på Eigil och gick fram och sa
”Hej!” och sen något mer värdigt ”Milord, behöver ni mina tjänster idag?”
”Hej Martens! Näe… det tror jag väl inte… Nä, jag tänkte att jag och Nessie ska ha lite kvalitetetstid idag. Det var länge sen hon fick sig en ordentlig rengöring, så du är fri att gå. Men du får gärna stanna och prata lite.” Det gjorde Martens också. Vapenvård, kryddning av stuvning och var man ska sticka för att träffa levern och få fienden att förblöda inifrån var några av ämnena som de lätt och ledigt konverserade över. Men så frågade Martens
”Hur kommer det sig att alla sover här? Det verkar ju lite trångt, är det inte större i kyrkan?”
”Jo, men… det kändes inte bra där. Gamla slottskyrkor är oftast rätt kalla, men det var en allmän känsla. Marecek tyckte det kändes som att det redan var någon där. Eller nåt åt det hållet. Det vete förresten mårran om det var Zorg som dyrkats där inne. Det satt ett hiskeligt beläte vid altartavlan, och det var då ett som jag aldrig sett förut.”
”Kan jag inte få se det?”
”Njae… det är nog ingenting att se… det kanske ger dig mardrömar.” Martens fick med ens tanken att det inte fanns något viktigare i världen än att få se belätet ifråga. Och hon visste också hur hon skulle lägga orden för att få sin vilja fram.
”Ska jag ha en chans att bli man så ska jag väl härdas? Vi tar med Pastorn, så får han också se.”
”Ja, jo, det ska du ju men… Nå, om du envisas. Låt oss hämta pastorn då.”

Men Pastorn ville inte följa med. Han satt på sitt rum och mediterade.
”Det finns krafter här i borgen som jag inte kan identifiera. Jag måste söka långt och länge inåt för att hitta något och jag kan inte lämna detta rum innan jag har säkrat platsen. Jag börjar ångra att vi gick hit, Eigil. Nog för att här är torrt, men det vilar något ont här, är jag rädd. Och den där gumman… hon förbryllar mig. Jag försökte läsa henne, men hon var som en spegel. Kungen borde frågat ut henne mer. Varför bor hon här? Vad gör hon? Vad hade hon med slottet att göra? Nej, ni får gå själva och titta på avgudabilder. Jag ska söka Zorg och finna ljus. God natt Martens. Jag har bäddat din säng. ”

Eigil och Martens gick in i kyrkan. Den var märkligt välbehållen, nästan välstädad till och med. Men det var kallt, och det var tydligt att här inte varit någon verksamhet på länge. Predikstolen var halvt nedrasad, dopkaret  var fullt med jord och några bänkar fanns inte. Altartavlan var dock märkligt välhållen, trät såg nymålat ut och Zorgs heliga tecken nästan glänste i halvdunklet från Eigils lykta. Men på tecknet hängde inte, som brukligt var, El-Araha, Zorgs människoson, det var rätt kropp, men fel huvud. Det påminde om huvudet på ett vildsvin, men med betar och vassa långa tänder. Det såg groteskt ut, som om någon bara bytt ut huvudet, men när Martens tittade närmare såg hon att allt var utfört i ett enda trästycke. ”En skicklig snickare som utfört det där arbete, hur det än ser ut” sa Eigil. ”Men du kanske har sett nog, jag går gärna tillbaka” ”Kan jag få låna lyktan, jag vill se lite till” Martens fick låna lyktan. Hon stannade kvar i kyrkan en stund till. Återigen kom tanken fram att det var viktigt det hon såg, att det var viktigt att hon undersökte och att det var något viktigt hon behövde förstå och veta. Nånting om belätets hals. Men tankarna grumlades varje gång hon försökte. Det fanns frågor som trängde fram. De hade med gumman att göra, och kyrkan, och slottet. Men de fick inte form, allt blev dimma när hon försökte fånga dem. Jag är nog bara trött, tänkte hon.  Hon gick tillbaka till rummet, där pastorn nu hade fallit i trans, han snarkade högt och satt med öppen mun, i samma ställning som innan. Martens var van vid oljudet och somnade snart nog.

Kung Arild sov inte. Han gick runt inne i det rum som avdelats som kungligt gemak. Han var orolig för vart de hade hamnat. Man blir inte kung helt utan anledning, och Kung Arild var mycket känslig för obalanserad ondska. Han hade helst velat rådgöra med Höglund innan han lett sitt hov in i borgen, men tiden hade inte funnits. Men en sak var klar, höglund var oroad. Såväl kände kungen sin själasörjare att han snabbt kunde avgöra hans sinnesstämning. Och han hade stängt in sig för att meditera och till och med missa kvällsvarden. Löksoppa, tyvärr. Höglund hade kanske gjort det med flit? Nej, knappast. Inte efter en så hård resa. Kungen beslöt sig på stående fot att ett resonemang med Höglund inte längre kunde vänta. 

Drottningen sov räv. Hon tillät sig själv ett par minuter… ja, microsömn säger vi ju nuförtiden, hade drottningen vetat om vad det hetat så hade hon gjort det. Nu gjorde hon det i alla fall, och slumrade då och då. Men mest låg hon vaken och gav akt på sin make. Han var orolig, och hade varit det en tid. Han visste det inte än, men snart skulle det bli en kris om det inte kom ett genombrott i sökandet efter kungariket. Först skulle han falla i tvivel, sedan resten av hovet. Och även om hon visste att såväl Pastorn som drottningen var respekterade så hängde mycket av hovets tilltro till kungen. Det var hans vision, hans mission. Som löven på hösten, först faller en och sen falleralla. I morgon skulle hon tala med Pastorn om saken. Hon tänkte på vad Martens sagt. Märklig pojke, att kunna säga det rätta bara sådär. Man kanske skulle kunna sätta bo här, i alla fall ett tag? Ja, man kanske inte skulle kunna göra anspråk på landet, men man skulle gott kunna ha det som central i sökandet. Det fodrades ju jobb, men de hade Völund. Och med völund, tre starke män och brännvin skulle det kunna byggas en hiss till hel. Fast det räckte med en bättre väg till borgen. Hon tystade sina tankar ett tag och lyssnade på sin makes oroliga steg.

Riddar Eigil hade en obehaglig natt. Sova gick bara inte ikväll. Ikväll var en kväll då hemligheten tittade fram i medvetandet, en hemlighet som Eigil gjorde sitt bästa för att hålla tillbaka. Eigil hörde röster av människor från förr och ansikten dansade i  rummets mörker. Inte ens Völunds massiva snarkningar lyckades ta bort fantasin och ersätta den med irritation. Dessutom hade ett nytt ansikte sällat sig till de gamla välkända. Ett ungt ansikte, fullt av oskuld och lockelse. Eigil reste sig tvärt. Nej så på riddarhedern, detta gick sannerligen inte an! Så trängde sig ett annat behov på. Eigil behövde lätta sitt vatten. Ah, här var något konkret att sysselsätta sig med, att förflytta tankarna till rörelse, till lämpliga platser att göra sitt tarv på. Eigil gick i blindo, men ljuden runt omkring var välkända och Eigil trampade inte på någon sovande. Inte ens Mareceks knappt hörbara andning undgicks och Eigil gjorde en skicklig parad åt vänster, precis undvikande den senares skrev. Äntligen ute i det fria. Regnet hade slutat, och marken var märkvärdigt torr, men luften var tjock och kall. Åskan skulle nog komma tillbaka. Nej, det var inget vanligt med den stormen. Men kylan drev bort hemliga tankar och kändes renande. Skönt. Eigil lät sitt vatten och kände att, en kort stund, kunde allt vara som det skulle. Men så kom de flygande, alla de hemliga tankarna tillsammans med skam och en enorm rädsla för upptäckt. Eigil vände sig hastigt. Det fanns ingen att se, men Eigil kände det som det fanns bevakande ögon överallt. Fördömande ögon, ogillande ögon. Enda tanken som fanns i huvudet var att fly. Paniken spreds i kroppen, alla rationella tankar ersattes med en enda. På andra sidan borggården stod en dörr på glänt. Dit tog Eigil sin tillflykt och i hast stängde han dörren bakom sig. Eigil hörde en besvärad harkling bakom sig, vände sig om… och det som fanns där fick alla känslor och tankar att försvinna. Allt som fanns kvar var skam. Skam och Rädsla.

Drottningen lyssnade bekymrat på sin makes steg, fram och åter, tungt och värdigt. Att det var oroliga steg hördes ju förstås inte bara sådär, men drottningen visste hur kung Arild gick på nätterna. Gick han med stadiga steg ut skulle han skita, eller ta något att äta. Smög han sakta skulle han pinka, och smög han snabbt så visste hon att han snart skulle stå vid hennes säng och med tung andning fråga om hon vill ha sällskap. I dagens litteratur står det ju oftast en hel del om det här med folks sexliv, men detta inte svensk damtidning. De var lyckliga med varandra, och det tycker jag säger allt. Att det bara hade blivit ETT barn var drottningens stora sorg. Hon hade velat ha minst fem. Lilla Stella hade varit efterlängtad när hon kom, och ett mer älskat barn fick man leta efter. Sådär brukar det ju skrivas ibland, faktum är att det faktiskt fanns åtminstone 4 barn som kunde göra anspråk på den titeln i världen just då, men det är egentligen inte viktigt för historien.

Mäster Mechanicus Völund Blodörn sov den oskyldiges sömn. Trots hans ålder, erfarenhet, språkbruk och dryckesvanor somnade han varje kväll utan åthävor och han drömde lyckliga drömmar om mekanik och blomsterängar. Kanske en udda kombination, men Völund kan få ha det i fred i alla fall för mig. Völund sover. Han hör inte Eigil som stiger upp. Han hör inte kungens skrik ute på borggården. Han hör inte drottningen. Han hör inte de andras stigande jämmer. Han drömmer. Han drömmer att han står på en gårdsplan till en stor verkstad. Det är hans verkstad, den han ska upprätta när kung Arild återtar sin makt. Völund hör till kungens trognaste supporters och förvarar honom till och med aggresivare än Eigil, det var antagligen därför han inte fick vara med på festen hos hertigen. Men det tänker inte völund på. Han står och ser på en ångkran som han just har konstruerat. Vem fan gör det bättre, tänker Völund. Han ser sig omkring på gården. Överallt maskiner och uppfinningar, allt av hans hand. Det är en vacker dag, som gjord för att göra klart den automatiska utkastaren som Kung Arild beställt till sitt slott (Vi låter völund sova vidare i förhoppningen att kungen skulle vilja ha en sån. Det skulle han inte faktiskt) och han griper sina verktyg för att ta itu med arbetet. Men så börjar molnen torna upp sig i fjärran. Varför gör de det? Det ska väl inte bli regn. Nu stannar en vagn utanför gården. Tre svartklädda män kommer in. ”Völund blodörn?” Säger de.
”Hram” svara völund.
”Mäster Mechanicus Völund Blodörn?” Säger de.
”Hroll Heamme” svarar völund.
”Vi har fått rapporter om att era maskiner inte är driftsäkra, och vi är här för att ge er yrkesförbud.”
”Meh ehanniinteemanaåståttåttånt?”
”Så så, jag förstår att ni är upprörd, men det handlar om arbetsmiljö här. Era maskiner har löpt amok. Så kan vi inte ha det i riket förstår ni väl. ”
”Vasulleevaaföåttå?”
”Ja, det rörde sig om en bro som börjar spinna runt sig själv, en mekanisk älg som blivit köttätare, en kvarn som börjat mala baklänges…ja, det kanske inte var farligt… men i alla fall improduktivt….med mera med mera.”
”Deäenögn! Baapovaenåessaåsaiåse!”
”Ni vill försöka motbevisa oss? Gärna. Vi ska prova allting här. Den här ångkranen? Låt mig se… det här bör vara regulatorn ja.”
Völund mös i sömnen. Nu skulle de få se att allt de sagt var ren lögn och bedrägeri från början till slut. Han gladde sig åt visningen.

Mötet med Höglund fick inte vänta. Gumman hade förbryllat kung Arild. Så undvikande hon svarat på hans frågor. Vem var hon? Gammal grindtjänare. Varför bodde hon kvar? Hon hade fått stugan som pension och lovat se efter slottet. Åt vem då? Dess förre ägare, hade hon lite kryptiskt svarat. Men dess förre ägare? Nog kan väl borgen ha varit ägd av någon även en god tid efter att den blivit ruin men nu… det här stället hade förfallit under många år. Ägaren hade behövt vara över 150 om det skulle stämt. Nä, här fick inte dröjas. Något var fel, och något skulle göras. Kungen drog på sitt svärd och gick ut. Tre rum bort var Höglunds. Kungen gick med stadiga steg, men det var mörkt, och svårt att se vart man gick. Så gick månen upp. Nu såg kungen att han inte alls gick mot höglunds rum. Han var på väg åt andra hållet, till kyrkan.  Det här var ju inte klokt. Han vände och gick tillbaka. Månen hade gått i moln igen, men så lyste den till. Nu stod han än närmare kyrkporten. Vad i hela friden var det här?

Pastor Höglund befann sig i trans. Att han snarkade medan han var i trans var en olycklig bieffekt, men det kunde inte hjälpas. Självhypnos, eller Transendental Meditation är inte okomplicerat eller för den del ofarligt. Man går in i sig själv, och man riskerar faktiskt att fastna, om transen bryts för tidigt. Man har ingen annan än sig själv som övervakar processen och kan kalla tillbaka en om det spårar ur. Men Pastor Höglund hade lång och trägen träning bakom sig och placerade sig först i en insomningsfas. Om man sover och blir väckt kan det visserligen ta ett tag innan man är helt närvarande, men förnuftet kommer trots allt tillbaka efter ett tag, och genom att utgå från detta tillstånd skapar man sig en nödutgång som inte avskärmar förnuftet. Efter insomningsfasen påbörjas hypnosen. Den måste ske utan visuella och taktila medel och består företrädesvis av långa mantror som utåt sett verkar innehållslösa men som lite kodad försätter medvetandet på standby. Slutligen återstod själva resan i det inre landskapet tills man kom dit man skulle. Det var den svåra biten, det gällde att vara helt lugn och avspänd så man kunde manövrera sin kropp. Detta tillstånd påminner lite om att drömma, och alla som försökt kontrollera en dröm vet hur lätt det är. Pastor höglund hade ett knep. Han såg då och då på sina händer. Varför det fungerade visste han inte, men det gav honom kontroll. Han hade nu vandrat långt och länge men till sist var han framme. Han såg ett hus, han steg in i detta hus och in en enorm hall. Längst in på en tron satt Zorg. Pastorn tittade inte på honom, ty man skådar inte Zorg rätt i ansiktet, men han visste att det var han. Han gick fram till tronen, knäböjde, och började tala.
”Höge Zorg, den allvise och barmhärtige, vars vilja råder över havets vågor, fågelns flykt och världens väl och ve, tag emot din tjänare och ge honom visdom”
”Min vän och tjänare” Sade Zorg ”Du är som alltid välkommen. Vad kan jag göra för dig? Jag ser att ditt hjärta är fyllt av tvivel. Vad tvivlar du på?”
”Mästare, jag tvivlar på mig själv, på mina sinnen och på mina händers känsla. Endast genom dig kan människan se det som faktiskt är, genom det som icke är.”
Detta var en ritual som alltid följdes, och nu kunde pastorn försiktigt närma sig frågorna.
”Jag tvekar på mitt omdöme om den plats vi nu är på. Den är ond, men jag kan inte se varför.”
”Jag känner väl till denna plats.” Sade Zorg ”Här hade en av mina fiender sin boning. Den fasansfulle walfarr, skuggdemonen. Här tog hans ande kropp och här styrde han sitt skogsrike tillsammans med sitt hov av tillbedjare. Men krafter i de omkringliggande kungarikena beslutade att krossa honom. ”

Martens vaknade tvärt. Hon led fortfarande av att vakna kökspigetid ibland, men det här kändes annorlunda. Istället för att le över sin ovana och somna om kände hon en oro som inte varit där innan. Sömnen hade varit lugn, och drömmen vacker, så det kunde väl inte vara mardrömmar som väckt henne? Martens gick upp, och såg ut genom fönstret. Regnet hade upphört, men åskan mullrade fortfarande i bergen runtomkring. Tiden var svårbestämd, men månen skymtade fram mellan molnen. Ännu var det natt, och hur långt det var till gryning kunde hon inte säga. Oron ökade när månen dök fram, och oron drog nu henne upp ur sängen. Hon gick ut ur rummet och ner i korridoren.

Han hade ju vänt, det visste han! Kung Arild var inte en man som tvivlade på sina sinnen, men nu började han bli betänksam. Men nu stod han still. Helt stilla, inte en rörelse. Han skulle inte gå tillbaka förrän månen lyste igen. Så var det! Så steg månen fram emellan molnen. Kungen vände och började gå, i tydlig riktning mot höglunds dörr. Men så, tre steg från dörren gick månen i moln, och kungen stannade. Han hörde de svaga ljuden av ett sovande hov, och blev lugn. Han behövde inte oroa sig för andra säkerhet. Nu kom månen igen. Kungen tog de sista stegen, och lade handen på dörrhandtaget. Men vad nu. Det här var ju…kyrkporten! Inte höglunds rum. Kungen fick nu panik och började springa åt andra hållet. Men nu brakade åskvädret löst! Allt lystes upp av blixtar. Runt sig hörde han nu jämmer från sitt hov. Det regnade in, någon hade brutit ett ben, andra var hungriga, och alla undrade vart i hela friden de skulle gå. Kungen blev rädd. Hans tvivel på sitt uppdrag kom då och då, men kunde alltid tystas av drottningen eller höglund. Men med ingen av dem närvarande blev tvivlet snart nog ren skräck. Han sprang runt borgården i panik, mot sovgemaket och den visa drottning Maya. Men väl vid dörren såg han att han åter var vid kyrkan. Han skrek till och sprang på nytt, nu mot höglunds dörr. Men när hans hand lades på handtaget var det åter kyrkporten som höll på att öppnas. Han gav till ett än högre tjut, och sprang till stallet. Där skulle han ha skydd, där skulle det finnas värme och vänner. Han kastade sig på dörren och stängde den bakom sig, upptäckande försent att han slutligen gått i fällan. Kyrkporten slog tungt igen framför honom, och bakom sig hörde han ett elakt väsande.

Långa korridorer, eviga trappor. Hon ville inte, hon kände att något ont väntade vid slutet, men fötterna gick utan att hon tänkte på det. Hon hörde röster. Ibland avlägsna, ibland helt nära. Hon hörde fasansfulla skrik, viskande böner om nåd, och ljud som inte ens verkade komma från människor. Hon såg syner framför sig. Människor som vred sig i plågor, som skrek utan ord, som stapplade fram förblindade av skräck. Men varje bild, varje ljud, försvann lika plötsligt som de kommit och förbyttes i en tryckt tystnad. Kontrasten var så stor att Martens började tvivla på sitt eget förstånd. Vissa av synerna var så verkliga, att hon försökte sträcka fram armarna till hjälp åt de nödställda men handen greppade alltid i tomma intet. Andra bilder var mer spöklika, mer surrealistiska, där kroppar flöt i och ur varandra som i en kokande gryta. Martens började också själv förändras. Hon började ta aktiv del i sina syner nu. Hon var en varg som slet upp en strupe, hon var en kung som lät sätt en kvinna i spiktunna, hon var en flod som dränkte barn, hon var ett tåg som exploderade, hon var en drake som lustfyllt åt upp en riddare. Men hela tiden rörde sig hennes fötter framåt, hela tiden återkom tystnaden och den långa ödsliga korridoren. Då och då såg hon hovet i sina syner. Alla utsatta för samma faror som i de andra synerna. Långt om länge gick hon. Hon försökte få fatt i sitt försvinnande förstånd, men varje gång kom en ny syn och förtog sammanhangen. Allt hängde ihop men ändå inte, allt flöt ihop men var ändå åtskiljt. En gång hörde hon sig själv vråla ”SLUTA”. Rakt ut i luften, och tystnaden runt henne var magnifik, och den åt upp alla ljud.

Drottningen slumrade till en stund igen. När hon vaknade hade stegen tystnat. När han gick korta snabba steg runt i rummet visste hon att han var orolig, men nu var det tyst. Hade han lagt sig? Hon vände sig försiktigt om. Nej, rummet var tomt. Hon satte sig genast upp. Ingen mening att vänta, vad som helst kunde ha hänt. Hon drog på några plagg och gick mot dörren. Då hördes skriket. Hon slet upp dörren och såg kungen svagt skymta borta vid kyrkporten. Han skrek igen, nästan vrålade, och så gick han in i kyrkan. Hon störtade efter, när hon kände en hand på sin axel, och en välkänd röst som sa ”Vad var det jag sa! Nu ser du själv att du gift dig med en fullständig tok.” Hon vände sig om och stod öga mot öga med sin mor, Drottning Ewolyn av Thains Gulder.

”Kriget om skuggornas borg krävde många liv, men mäktiga präster hade hans fiender och den natt han trodde sig närmast seger krossades hans makt, och hans rike föll. Men även med honom ur vägen var denna trakt ansedd som ond och här bodde ingen, utom några få ännu trogna.”
”Varför såg jag inte detta!” utbrast Pastorn. ”Hans skugga var så enorm att ingen kunde undgå att känna hans kraft.”
”Hans kraft låg också i att locka och förvilla, att vända syn och skymma hjärtats innersta tankar. Hans kraft är svagare nu, men hans vilja ligger kvar över platsen.”
”Så… kungen…”
”Han ser var Walfarr vill att han ser”
”Eigil?”
”Eigil kastade ju sig in utan att tveka eller hur?”
”Drottningen?”
”Den visa drottning Maya har sina svaga punkter, och Walfarr kunde utnyttja hennes oro för kungen”
”Den unga martens då? Han borde sett…”
”Martens skulle kunnat se, men Walfarr har snärjt honom med magi. Amuletten han bär grumlar hans syn och han ser bara det som icke är.”
”Amuletten han fick av gumman! Då måste hon vara…”
”I Walfarrs sold ja. Hon är hans enda trogna numer, och hon vårdar hans helgedom”
”Kyrkan! Alla sa att den var så välbehållen. Då sköter hon den, då tillbeder hon…”
”Hon är en avatar, precis som du Pastor Höglund. Hon tillber inte, mer än vad konventionen kräver. Hon samtalar, planerar, hon… hon Är på sitt sätt Walfarr.”
”Men mästare! Varför såg inte jag? Varför kunde inte jag se amulettens faror? Är jag också…”
”Inte än… Men din syn har vänts av honom. Han håller på att snärja dig, och du bör ta dig i akt”
”Mästare, ni talar som om han fortfarande lever. Hans rike var ju krossat sa ni”
”Förvisso var det krossat, men jag har inte sagt att jag inte lever!”
Pastorn såg upp. Hade han varit inne i kyrkan hade han känt igen varelsen framför honom i belätet som satt i kyrkan.  Detta hade han nu inte gjort, men han förstod väl att detta inte var Zorg, att det var Walfarr han talat med de sista dagarnas meditationer, att Walfarr tagit sig in i hans sinne och att han nu var fångad.

Slutligen kom hon fram till en dörr. Martens tvärstannade. Den här dörren var det enda som låg emellan henne och ett totalt sammanbrott och hon tänkte inte öppna. Hon skulle gå tillbaka dit hon var förut, och allt skulle bli bra, och det skulle bli morgon igen, och de skulle dra vidare. Men hon kunde inte vända. Och dörren öppnades av sig själv. Det lyste ett obehagligt ljus där inne, och hon hörde en röst. ”Jasså, är det dags att komma nu, pigslyna! Tror du man kan ligga och lata sig hela dan på det här stället! Kom hit ungjävel så ska du få stryk så inte ens palsternackorna vill vara med dig.” Den rösten kunde bara tillhöra en människa i världen. Fru Longoria.