Kungen av sand del 2

Del 2 - En kung av sand

Avfärden från Lindholmen blev för Martens lugnare än vad man kan ha trott. Fru Longoria frågade inte efter henne, och någon som identifierade henne dök inte heller upp. Hon fick reda på efteråt att Peters tydligen lyckats övertyga henne och alla andra att Martens var en ung pojke som endast några dagar varit i hans tjänst. Att han hade samma namn som en kökspiga var inget han kände till, eller brydde sig om heller, hade han sagt till Frun. Höll inte hon reda på sina pigor själv? Frun hade förvisso blivit förnärmad men hade inte givit upp riktigt än. Hon tyckte det var märkligt med både en kroppslig likhet såväl som namnet men Peters hade svarat att om man skulle gå på kroppar så var det fler karlar som såg ut som fruntimmer än det fanns fruntimmer i slottet. Då gav sig frun, men Martens fick aldrig veta om hon letade länge efter det. Hertigen hade tydligen också pratat med Peters om han skulle klara sig en man kort, men på det hade Peters svarat att det skulle inte Hertigen oroa sig för. Det fanns gott om villiga pojkar i bygden, men det var synd på ett sätt för det var en snabblärd pojk som nog skulle finna sig till rätta i vilken miljö som helst. Han hade nog blivit hovmästare en dag om han hade stannat. Men nu var det som det var.

Dessutom hade det inte funnits så mycket tid till eftertankar. Knappt hade festligheterna (som efter kungens avtåg urartat till en svårbeskrivbar orgie där inte ens Hertigen kunnat stävja lugnet) avslutats förrän hovet fann sig i rörelse. Det kanske låter hastigt men festen hade varat i två dygn och det sades att det till och med en vecka efter hovets avfärd skulle finnas några adlingar kvar i ett torn som trodde att festen fortsatt en vecka till och druckit till dess. Det var landets värsta spritsvampar det rörde sig om som en gång satt personligt rekord i 36 timmars oavbrutet supande. Enligt hävderna ska det ha varit frågan om att försöka avgöra frågan om en kvinnas gunst tillhörde den eller den. Den som stöp först förlorade sa de. Den som vann höll sig vaken exakt 7 sekunder länge än den andre, tillräckligt länge för att sluddra ”Magdalena… nu kommer jag” och trillat i golvet.

 Martens hade funnit sig klädd i nya kläder, tio pund på fickan och ett pass med Kung Arilds vapen och porträtt. Men någon nytta hade hon inte gjort, och även om vila var skönt tar det ju några dagar för en stressad och normalt uppstirrad piga att inse att det faktiskt är okej att ligga och sova klockan sju på morgonen. Martens placerades i en täckt vagn och där fick hon ligga. Den morgon som vi befinner oss vid nu hade Martens vaknat sent, och dagen hade fyllts av bokstudier och samtal. Pastor Höglund var en mycket märklig man. Han var läkare, själasörjare, informator och vetenskapsman i ett. Eftersom Martens låg i hans vagn så fick hon se mycket av hans experiment och läsa i hans böcker. Martens kunde läsa, det hade Ingegärd sett till, med hjälp av en gammal bibel och två tågtidtabeller. Det fick till följd att Martens länge tyckte att sagan om expresståget 11.49 mot Markstein var den mest spännande historien som fanns. I alla fall var hon svältfödd på läsning tidigare så blev hon fullproppad nu. Bok på bok, fjorton dagar och 7 nätter. Martens uppskattade mest sagor men även faktaböcker om världen, atlaser, böcker om musik och religion samt ett antal monografier om piprökning och konjaksdrickande som Pastorn skrivit själv. Pastor Kjell Höglund, som var hans fullständiga namn, undervisade henne inte, men han svarade glatt på alla hennes frågor, utom den viktigaste. Vad i hela friden gjorde hon här? Han undvek den, låtsades svara på något annat eller bara molteg när hon väl frågade. De hade under dagen talat en del om pageyrket och hovtjänst så nu tyckte Martens att tillfället var väl valt, men i det samma öppnades tältduken som täckte vagnen, och kung Arild tittade in. Han bar en dräkt av vitt linne, med inslag av grönt. Hans ögon var sorgsna men ändå välvilligt plirande och hans skägg såg vist och välvårdat ut.

"Hur är det med vår nya page, Pastorn? Repar han sig så att han kan delta i hovlivet?"

"Han är redo för kvällsvarden redan idag, ers majestät!"

"Gott! Eigil väntar på att pröva honom. Och i afton blir det för övrigt rödbetssoppa med oxkött. Det var tal om löksoppa, men det lyckades jag avstyra med hänsyn till vår nya page. Så det var en enorm tur att han repat sig, annars hade Olivia varit sur i flera dagar. Kom nu med båda två. Martens, du måste ju träffa ditt nya sällskap! Jag hoppas du ska trivas."

Martens funderade på om det skulle bli svårt att låtsas vara pojke, men det skulle väl tiden utvisa. För aftonen gällde det rödbetssoppa, och det skulle säkerligen inte bli någon utmaning. Hon yttrade några tacksägelser till kungen och Pastorn, och hoppade ur vagnen, till den väntande kvällsvarden.

Den enda som hittils besökt henne (bortsett från Pastorn som ju vakade över henne mestdelen av tiden) var kungen själv ett par gånger för att hälsa henne välkommen och titta undrande på henne (senare skulle hon erfara att så tittade kungen lite undrande på alla, det var hans sätt, men nog kändes det märkligt) Detta gjorde att Martens var mycket nyfiken på vilka som var med i hovet egentligen. Den första hon fick syn på utanför tältduken var drottning Maya som hälsade henne välkommen och undrade om hon kunde slåss eller väva, eller helst båda två. Martens kunde väva men inte slåss.

"Då får vi lösa det." Sa drottningen. "För här behöver vi alla kunna slåss. Svärd, yxa eller pilbåge är de vapen vi har. Jag tror du kunde bli en skicklig bågskytt, jag tycker mig se det på dina händer." Sade hon och gick. Jaha. Tänkte Martens.

Strax bortanför Pastorns vagn stod Riddar Eigil och ryktade sin häst. Eftersom det var Eigil som skulle stå för övervägande delen av Martens bildning så stod de och talade en  god stund. Eigil var en vänlig och lärd man som man snarare väntat sig finna i en kateder, indängandes kunskap i unga scholares snarare än indängandes svärd i folk, men där motsades man av hans styrka, hans imponerande teknik och hans fina figur. Martens var ju inte mer än kvinna, eller ja, det var hon ju nu, när hon var båda sakerna samtidigt, men... Äh. Jag menar att hon inte kunde låta bli att glo på honom. Eigil var verkligen snygg, alltså det säger jag bara. Mycket välvårdat långt hår, lite lockigt sådär men ändå inte fjolligt. Faktum är att man inte kan beskriva Eigil utan att det antingen låter som en äktenskapsannons eller en beskrivning av ett fullblod, så jag ger upp. Eigil var snygg och Martens lät allt ögonen vila på Eigil rätt mycket. Men han var åtminstone 30, och det var allt lite gammalt tyckte Martens så någon stöt skulle hon varken våga sig på eller vilja göra. Och någon chans att Eigil skulle uppvakta henne fanns inte heller. Martens var ju dessutom utstyrd till pojke, och i vilket fall saknade hon än så länge avslöjande kvinnliga former, så varför skulle en riddare kasta trånande blickar efter en page? Nä, precis. Alltså fick det vara, men de saknade inte samtalsämnen. Förutom de rent yrkesmässiga så visade det sig Eigil fuskade lite med matlagning och de fann sig snart diskuterandes både kryddning, vikten av salt i gröt och hur ett bra kaffe ska lagas. Så klang en klocka och folk samlades kring matvagnen för att sätta sig vid det uppdukade bordet, och Martens fick en god överblick över hela hovet. Martens noterade att trots att Kung Arild och hans drottning föreföll goda och vänliga så höll de på sin rang, och bredvid de två tronstolarna, visserligen enkla men ändå fanns två stycken nästan löjligt ranka stolar där kammartjänarna satt. De fick hela tiden sitta på helspänn för att inte stolarna skulle ramla ihop och de åt med andan i halsen. Det hela verkade olustigt, och en grovt byggd man som satt mitt emot den kastade då och då flinande blickar mot dem. Till sist såg kung Arild detta och sa ”Völund, sluta med det där flinandet! I morgon är det du som får sitta på stridspallen så skratta inte åt andras elände!”

Martens lutade sig mot pastorn. ”Stridspallen, vad menar han?”

”Vi löper ju alltid risk att drabbas av stråtrövare. De där pallarna är tidsbegränsade, och när de faller ihop gäller det att snabbt dra sitt vapen och anfalla! Vi måste alltid öva oss på att vara på alerten!  Det finns skäl till att vi alla behöver slåss. Han som skrattar är Völund Blodörn. Vår smed, och vårt tekniska universalgeni. Han är inte boklärd, och kan knappt prata men han kan maskiner som ingen annan. Men han är lite långsam, och missar man pallen så får man vakttjänst och lök till mat, och Völund har missat sju gånger nu..”

”Vilka är det mer som är vid bordet? Eigil känner jag, och kungen och drottningen, och kammartjänarna. Men vem är han i den malvafärgade dräkten?”

”Det är skräddaren, Herr Spann. Han älskar såna kläder. Lite ytlig, men skicklig. Men om han kommer och frågar dig om din favoritfärg, så säg den för guds skull inte. Du kommer hata den inom en månad.”

”Hurså?”

”Han syr alla kläder åt dig i just den färgen. Snart är lindblomsgrönt det enda du har att bära, och jag lovar att en lindblomsgrön mässdräkt tar udden av vilken ceremoni som helst.”

”Så du svarade…”

”Ja. Och sen dess tål jag inte grönt. Men det var förstås mitt eget fel, jag trodde han bara frågade för att ha nåt att prata om.”

”Vem är han i brunt läder? Smedens assistent?”

”Nej, det är hästkarlen. Herr Marecek. Skicklig, men tyst. Völunds dryckesbroder. Han är hygglig, men kritisera inte Lipizanerhästar när han hör. Senast nån gjorde det låg den personen död i ett dike. När vi frågade svarade Marecek att han förolämpat hans mor. Fler detaljer ville ingen ha, och jag förstår dem.”

Martens kunde gått tänka sig de bägge herrarna i sällskap. ”Vem är hon, den bleka och allvarliga?”

”Åh, det är vår narr. För övrigt är hon inte allvarlig, hon tänker nog bara på något annat. Kände du inte igen henne? Nä, det förstås… du är inte van att se henne utan smink och narrkläder. Jag tror inte hon gör några konster idag, hon spanar antagligen på fjärilar. I morgon ska du nog få se, ikväll tror jag hon nöjer sig med att sjunga. Hon sjunger mycket vackert men vemodigt.”

”Damen som serverar, är det Olivia?”

”Olivia DeBurgh ja. Kokerskan. Mycket skicklig i det mesta. Men nu min käre page är det dags att låta maten tysta mun och lyssna på Sofia.

Efter kvällsvarden drog sig alla tillbaka till sitt. Martens var omtumlad av alla nya intryck, men samtidigt hade alla dessa möten gjort henne än mer angelägen att få veta historien bakom alltsammans. Dessutom hade Sofias sång gjort henne märkligt berörd. Hon hade lyssnat utan att riktigt förstå allt, men det verkade som hon sjöng om kungen. Om en häxa och om en prinsessa. Särskilt när hon sjöng om prinsessan hade en tår skymt hennes panna. Martens hade inte vågat prata med Sofia men Pastor Höglund kanske skulle veta. Hon beslöt sig för att fråga, det kunde ju inte bli mer än den vanliga behandlingen.

"Jo, ursäkta pastorn men..."

"Säg Kjell du."

"Nä, jag föredrar pastorn. Det låter pampigare och lite roligare att säga"

"Nå, det må väl vara så då. men dagen ska komma då du ska säga Kjell, men där är vi väl inte än. Nä, det är vi minsann inte... långt är det dit... men närmare har vi aldrig varit, unge vän! Närmare har vi ALDRIG TIDIGARE varigt!"

"Förlåt, vad menar pastorn? Jag ville... fråga om hovet, vad som är Kung Arilds problem och vad jag gör här?"

"Min unge vän… då blir det inget sovande i natt för allt det där är långa historier. Men jag tänkte faktiskt berättat det för dig endera dan, och det verkar bli vackert månsken så varför inte! Låt mig berätta en saga. Den handlar om en... vill du höra en saga?"

"Ja det är klart pastorn"

"Ja, man vet ju aldrig... Du kanske inte är redo...Men visst. En kung handlar den om. En god kung. Han hade sitt rike långt långt bort härifrån. Det var inte det största, men kanske det lyckligaste kungariket. Han hade en god och kärleksfull drottning, goda och insiktsfulla rådgivare och ett flitigt och lyckligt folk. Tycker du sagan är tråkig?"

"Nej."

"Märkligt. Jag tycker själv det är ganska trist att läsa om folk som bara är lyckliga hela tiden. Det händer ju inget då! Men jag ska gå vidare i storyn, det blir bättre. Eller sämre... vilket som. Ja... SÅ en dag välsignades dom även med ett barn. En flicka var det, och Stella skulle hon heta, efter stjärnorna som glittrade i hennes ögon. Ja fy fan... Men nu blir det bättre! Det var så att en dag så kom det en häxa till kungariket. Fast hon kom in kognito så ingen visste vem hon var. Hon kallade sig Irrka och påstod sig driva handel med får. Hon bad att få slå sig ner borta vid åbrinken, och det fick hon också till sist efter lite tjafs. Men men, snart nog började olyckorna. Folk blev sjuka och dog, kreatur blev sjuka och dog och det sades att allt elände drabbade de som hamnat i bråk med kärringen vid åbrinken och att det nog var så att onda krafter var där då och då. Vad tror du var orsaken?"

"Ja, du sa ju att hon var en häxa så det var väl hon då."

"Sa jag det? Jaha... vad dumt, då blev det ju ingen överraskning. Jo, som sagt. Kärringen Irrka var i själva verket en tvättäkta häxa. Jetlagga hette hon, och hon var inte vidare trevlig. Hon hade enbart slagit sig ner i detta kungarike för att det var alldeles för bra för att vara sant. Hon hade egentligen bara tänkt att föra ner kungariket på en mer trovärdig nivå faktiskt. Men så började det tasslas och tisslas och snart var kunskapare där för att snoka, och snart nog kom kungen med en massa soldater och ville driva bort henne. För folket och skördens skull. Men kvinnan vart arg och vägrade flytta på sig. Då gick soldaterna till anfall, men kvinnan riktade sin stav mot dem och raskt var de förvandlade till paddor! Alla soldater flydde i panik utom en. En ung riddare riktade oavvänt sitt svärd mot henne, och bredvid honom stod kungen. Inte heller han var rädd. Eller ja, rädd var han kanske. Men han vägrade låta trollkvinnan regera honom. Kvinnan sade 'Jag är den mäktiga Jetlagga! Fly inför min åsyn eller finn dig död!' Med dessa ord förvandlade hon sig till en stor drake som sprutade etter och eld runt sig och förvandlade åbrinken till ett öde land. Men kungen stod kvar. Och riddaren också. Han sade 'Lika lite som vi rår på dig med vapenmakt, lika lite skrämmer du mig med trolldom. Låt oss låta spelet och den barmhärtige och allvise avgöra saken'. Så den onda kvinnan förvandlade sig tillbaka. Hon tittade djupt in i Kung Arilds ögon och såg där en beslutsamhet som inte lät sig rubbas med våld. Du kanske tänker 'Men varför inte bara döda honom'? Men då missar du poängen. Trollkvinnan ville inte ondska på det sättet, hon ville hitta någon som stod emot henne lite sådär lagom länge så hon fick nåt att göra ett tag. Du anar inte vad det är trist med dödsfiender. För hur lite man än vill erkänna det så är livet oftast ganska tomt när man inte har någon att slåss med. Precis som... äh... var var jag?"

Martens log lite grand. Hon hade fattat sympati för den ovanlige prästmannen och även om hans historia inte direkt var rak så var hans röst behaglig att höra.

"Pastorn var vid spelet"

"Ja, visst ja... spelet. Spelet var gåtgissning. Ja, det kanske inte låter så märkligt, men gåtor är faktiskt ett klassiskt sätt att göra upp. Man bestämde tre gåtor var. Den som gissade flest rätt vann."

"men om det blev oavgjort?"

"Vae?"

"Oavgjort? Om båda gissade rätt?"

"Jaha... jaaa... vad gjorde man då... Jo, då blev det duell."

"Så man började slåss i alla fall?"

"NEJ! Gåtduell förståss!"

"Och det var det inte först?"

"NEJ! Lyssna nu här så du lär dig något. Först berättar A en gåta. Då har B på sig en bestämd tidsrymd att lösa den och när den tiden är ute ska B ge svaret. Kan B svaret får han ställa en gåta, Kan B inte svaret får han ställa en gåta ändå, men måste hoppas desto mer på att A inte kan den."

"Jaha."

"Jaha... Är det allt du har att säga? Bra förresten, man ska inte prata så mycket. Var var jag? Gåtorna ja! Kung Arild fick börja. 'Vad är det tyngsta?' sa han. Trollkvinnan fick en vecka på sig, och en vecka senare var hon där. 'Sömnen' var hennes svar, och det var rätt. Trollkvinnans gåta var 'växer nedifrån och upp, ser sol och måne men aldrig sommar'. Även kungen fick en vecka på sig. Han kom en vecka senare med svaret. 'Istappen' och det var rätt. 'Vad är det svartaste' sporde han. En vecka senare kom svaret. 'Sorgen'. Vilket också var rätt. '14 kärringar står bakom dasset. Lyfter du på deras kjolar bränner dom dina händer'. "

"Den kan jag också! Brännässlorna!"

"Helt korrekt. Det sa kungen också. Hans sista gåta var 'vad är det fetaste'. En vecka senare kom svaret 'Jorden'. Trollkvinnans sista chans var nu att ta en gåta som han aldrig skulle gissa.'Finns jag i början kan jag finna vatten. Finns jag i slutet kan jag klia. Ensam kan jag stå och slå. Jag kan också vara ensam av mitt. Vem är jag?'"

"Den var knepig"

"Jepp, och dessutom krävde trollkvinnan en betänktetid på endast en timme. Det var oschysst, men det är faktiskt så att man har rätt att ändra väntetid. 'Men' sa trollkvinnan 'Om du löser det inom denna korta tid så ger jag dig segern. Men om du förlorar så dör du!'"

"Dör? Jag tyckte Pastorn sa att..."

"Ja, men trollkvinnan hade naturligtvis fått sitt tävlingssinne väckt av den jämna kampen och nu ville hon väl slå på stort. Trots allt stod ett kungadöme på spel, med kungen ur vägen kunde hon ju grunda ett eget magiskt rike. Tanken hade inte slagit henne, men nu såg hon sin chans och ville ta den. Nåväl, de grunnade och grunnade och trollkvinnan stod hela tiden och log försmädligt och hånade dem. Till sist fick den annars så lugne riddaren nog och gick fram till henne.... Och löste gåtan! Vet du hur?"

"Näe..."

"Han slog ner henne! Och det var svaret."

"Stryk?"

"Nej! SLAG! SLAGruta, utSLAG, ett SLAG står, man slår ett SLAG och man kan vara ensam av sitt SLAG. Trots allt hade hon fått svaret."

"Så kungen vann?"

"Jepp! Och nu borde ju allt vara frid och fröjd men trollkvinnan var givetvis en dålig förlorare. Kungen och hans återkallade trupp började nu ge sig på Trollkvinnans män med liv och lust, men när de gav sig på trollkvinnan och trängde in henne i ett hörn uttalade hon en förbannelse!"

"En förbannelse? Men gud… Och han hade ju vunnit ärligt."

"Jo, jag vet. Det var onekligen rätt taskigt gjort men så är det nu en gång med trollkvinnor. De är rätt lömska att ha att göra med. Nå, förbannelsen var att Kung Arild inte skulle ha någon glädje av sitt rike. Hans folk och fä och skogar och land skulle förvandlas till sand, och hans hov skulle skingras med vinden tills de var långt hemifrån och inte visste vilka de var. Kungen själv skulle få släpa sig fram i armod. 'En kung av sand ska du bli! En kung av ingenting alls ska du vara tills tidens ände'. I och med detta skapade hon en magisk storm som svepte med sig allt i kungariket och slungade sanden och hovet åt alla håll. Men trollkvinnan visste inte att kungen hade en skicklig magiker vid sitt hov. Han skyndade nu fram med en amulett, slog den i huvudet på trollkvinnan och sade 'Snabb och lömsk är ondskans trolldom, starkare och mäktigare är den goda. I denna amulett binder jag dig och din själ och din förbannelse! Din trolldom ska slå in, men när kung Arild återfunnit denna, och sitt hov ska han återfå sitt kungarike. och du kan inget göra, för dit amuletten far, dit far också du!' Och med detta kastade han amuletterna in i stormen och den delades upp i vardera sju delar. Trollkvinnan gav till ett vrål och gick upp i rök, och snart var det kav lungt igen. Men då stod kungen ensam."

Martens satt tyst, helt tagen av pastorns ord, men så kom hon sig.

"Oj... var han kvar i sitt kungarike?"

"Nej. Han stod mitt på en öde slätt. Han kände inte igen sig varken åt öster eller väster. Så han började gå. Han var kanske tillintetgjord, men han visste att han hade en chans att återfå sitt rike. Så han började en lång mödosam vandring för att återfå sitt hov. Kan du kanske gissa vem kungen var?"

"Kung Arild."

"Va? Hur kunde du gissa det?"

"Ja, du sa det förut."

"Gjorde jag det? Tusan också... och jag som hoppades på effekten. Ja ja, strunt samma. Kung Arild var det, som för 14 år sedan misste sitt rike och sitt hov på detta sätt. Han drog omkring överallt och sökte. Han hade dock tur, för hans trollkarl hade sitt minne kvar och sökte han också. De hittade varandra efter ett års irrande och sedan började de spåra upp och återfinna."

"Ett helt hov… det måste vara många att söka efter.”

"Njae inte så farligt ändå. Endast de som just då befunnit sig i slottet drogs med av stormen, så det var inte så förfärligt många trots allt. Men de hade flugit långt, och för det mesta glömt sitt gamla rike, så det fodrades mycket övertalning och magi för att få allt att gå tillbaka. Ja, oftast gick det ju bra, bara de kände igen kungen så kom minnet över dem, men så var det inte med alla. Först var det drottningen förståss. Drottning Maya, den sköna, visa och jakttokiga. Henne fann de efter två år som skogvaktarfru i norra Livskogarna. Sen var det var riddar Eigil, den tappre och mildsinnade. Honom fann de efter ett halvårs sökande som lärare vid skolan för högre pannor i Markstein. Så var det Kammartjänarna Anne och Penne. De ägde tillsammans en syaffär i det inre av Latveria. Så var det var kokerskan Olivia, henne fann de som kock på järnvägslinjen mellan Markstein och Latveria. Av en ren slump faktiskt, de reste en kort tid med tåget och råkade testa löksoppan. Den fick Kungen att minnas, för den smakade lika vidrigt i hans rike. Löksoppa är hon verkligen inte bra på att laga, men allting annat hon tillagar är delikat! Hon har en olycklig kärlek till lök den kvinnan. I alla fall. Sen var det Narren. Sofia Brahe. Av adlig börd men bättre på att göra volter än vara adlig. Ja, du såg henne ju förresten. Mycket skicklig narr. Hon arbetade som arkivarie på sjukhemmet för lytta riddare i staden vid det dimmiga bergets fot. Och så var det den sista"

"Pastor Höglund?"

"Ja, vad var det?"

"Nej alltså... det var väl du som var den sista?"

"Nej jag var ju... sa jag inte det? Nej det gjorde jag inte nä... Jag var den förste! Jag var kungens trollkarl, präst, och tekniker. Kalla mig magikrat! Nej förresten, kalla mig Kjell! Nej, just det, det ville du inte... kalla mig pastorn!"

"Så du är magiker?"

"Jepp! Och ganska bra också. Kolla här!"

Pastor Höglund tog i tur och ordning en daler ut Marterns öra, fick de målade hästarna i en bok att springa ur bild, förvandlade ett bröd till en fisk och slutligen tog loss sitt eget huvud, bet sig i stortån och satte tillbaks det. Martens skrattade så hon nästan grät åt pastorns konster.

"Jodå. Men det där är bara småpotatis. Jag fixade ju amuletten. Problemet är bara att jag har lite svårt med styrkan, och den där amuletten flög iväg väl långt... Det värsta är för övrigt att trollkvinnans själ var stark nog att visserligen skingra delarna för vinden, men de hamnade var och en bit hos en av hennes barn."

"Har trollkvinnor barn?"

"Ja visst. De gillar också sex, men de är inte så bra på barnuppfostran. Hon har sju barn, men de är vilda och ouppfostrade och kommer inte alls överens. Så även om de är hårt vaktade så kommer de aldrig att återförenas. Så kung Arilds uppgift är både svår och lätt. Vi vet ungefär var bitarna finns, men det kommer bli svårt att återta dem."

"Oj... Och hovet reser runt för att finna dem?"

"Dem och stranden. Den strand där sandkornen som är hans folk och rike finns. Det finns tecken i sanden där amuletten ska placeras för att allt ska återgå, men än har vi inget funnit."

"Men du är ju magiker, du borde hitta dem lätt som en plätt"

"Njae... som sagt var har jag lite svårt med styrkan. Min trolldom var lite för stark och jag lyckades trolla så bra att jag inte ens vet själv vart stranden är... Det är fördolt även för mig. Trollkvinnan vet ju... så kan vi återfå amuletten kan vi fråga henne, men det är som sagt lite kluvet det där..."

"vem är den sista i hovet då? Du har räknat upp sju, men det var ju åtminstone 15 vid middagsbordet."

"Ja, vissa har vi fått samla på oss allt eftersom. Rätt många blev tydligen sandkorn istället så därför har vi tagit till oss några stycken som vi behövde men som väl inte hör till egentligen."

"Var det alla som var med vid kvällsvarden?"

”Ja. Få se, smeden, skräddaren, hästmannen,Barnsköterskan…”

”Förlåt men… barnsköterskan?’”

”Ja, det var mitt misstag. Prinsessan hade ju en barnsköterska, så jag tyckte det skulle vara en bra idé. Men sen kom jag på att hon ju måste vara i de nedre tonåren nuförtiden. Så hon gör inte så mycket nytta inom sitt skrå, men hon är bra på att ordna mina böcker. Jag tror jag ska göra henne till min assistent. Ja, och sen är det informatorn. Det ska prinsessan ha en, det var också min idé dumt nog… Men han är bra att ha för som kungens och min sekreterare. Undrar baske mig om jag inte ska göra honom till det… med kungens tillstånd förståss. Jo, och sen har vi stalldrängen nils. Han har ju heller inte så mycket att göra. Han ska mocka efter hästarna är det tänkt. Han försökte först, men vi fick ju stanna och vänta på honom hela tiden så nu för tiden hjälper han hästkarlen. Ja, det är väl alla det, sen behöver vi ingen mer.”

"ja, och så jag då."

"DU?”

"Ja, jag! En k... Page sa du inget om att det fanns vid hovet. Så det måste ju vara min roll."

"Ja... ja! Ja just det! En page behöver vi ju... ja...Förlåt jag glömde där… Vi letar ju efter en till, och jag… Ja… vi längtar ju alla efter henne där… Och jag fastnade i tankarna på henne…”¨

Här fick Pastor höglund något mycket sorgset och längtande i blicken.

"Prinsessan. Prinsessan Stella. Kung Arilds högt älskade dotter. Hon var rikets lilla solstråle. Hon älskade mina trollkonster, hon skrattade alltid högst av alla åt dem. Och hon och Narren var självsfränder. Där sofia var, där var stella. Henne söker vi med allt vår kraft. Och hon är svårast att finna, för ingen vet vad som kan ha blivit av en tvååring."

"Nej... föräldralösa barn finns det gott om, det vet jag om ingen annan. Kan hon ha dött?"

"nej, död är hon inte, det garanterar jag. Du ser ljusen på bordet där? Jag tänder dem varje kväll, och så länge alla tänds och brinner stadigt så lever alla i hovet. Det där som är så stort är prinsessans. Hennes lyser starkast av dem alla, för hennes livsvilja är stor, och det är tur."

"varför då?"

"för att ibland drabbas kung Arild av tvivel på att han någonsin kommer klara av detta. Det är ansträngande att dra land och riken runt. Vi försöker alla trösta honom, men det är oftast så att endast vetskapen att hans dotter ännu lever gör att han klarar en dag till."

Pastorn och Martens talade lite till, men snart lämnade han henne att göra sig i ordning för natten. Och när hon låg i sängen låg hon länge och funderade. Stackars kung Arild. Och stackars prinsessan. Arma barn, att kanske växa upp i fattigdom och elände utan att veta att man är prinsessa. Men hon blev kanske omhändertagen av en snäll Hertig utan barn. Ja, så kanske det var. Och med de trösterika tankarna somnade Martens.

Natten var lugn där Kung Arilds hov hade sitt läger. Men vi ska förflytta oss längre bort, till en plats där en kall vind alltid blåser mot öst. Faleriket kallas det bördiga och kulliga landet som ligger direkt söder om Latveria. Här finns gott om små men höga skogrika berg som är fulla av källor med friskt vatten, vilket alltid borgar för en god skörd. Falerikets huvudstad är Staden vid det dimmiga bergets fot. Strax söder om staden ligger en plats som är väl känd men som få besöker. Den gamla kyrkogården i Skarke. Här fanns fordom en vacker och välanvänd katedral, skogskatedralen kallad. Men här finns ny bara ruinkapellet kvar, som är byggt i resterna. Och kyrkogården användes endast som begravningsplats för de fattigaste, de sjukaste och de mest förhärdade brottslingarna. På platsen råder ständigt halvskymning och kall är vinden, även en het sommardag. Hit går mest fattigvårdsnämnden för att begrava någon, eller någon av de fiskaler som sköter om lag och rätt för att lägga ner någon. Men ingen kommer för att lägga blommor. I denna natt är här blåsigare än vanligt. Ingen är här, ingen människa i alla fall. Men väl älg, hjort, räv, hare och kråkor. De är de enda vittnena till det som ska ske i natt. Jorden mullrar under hovarna på hjorten där den går över kyrkogården för att söka lä vid ruinen. Så sträcks en arm upp ur jorden! Den famlar ett tag, men får så tag i hjortens ben, som gör att hjorten springer iväg. Handen släpper sitt grepp, men den knyter sig ilsket i riktning mot hjorten. Så följer en arm till, och nu kommer huvudet, och kroppen. En lång, senig, mansgestalt. Nog är han blek och jordig, men livets kraft brinner i ögonen. Och även om ingen människa är närvarande som skulle kunna säga hans namn, så flyr djuren i panik, ty till och med de vet vem han är. Liven, den fruktade inbrottsjuven och dråparen, som inget lås eller rigel eller galler kan håla ute, och som inte ens döden själv kan hålla i sitt grepp, har än en gång rest sig ur sin vindpinade grav. Han ser upp mot himlen, därvinden gjort en reva i molntäcket. Han ser månen, skrattar ett ihåligt rått skratt, sluter sin rock tätare om sig, och med snabba språng har han lämnat kyrkogården och givit sig ut i skogen. Snart vågar sig djuren fram igen, men av hålet som blev efter liven, finns inte längre ett spår.

• Och så slutar kapitel två. I kapitel tre betitlat FÖRKLÄDD GUD får du veta mer om äventyren i det förhäxade slottet och hur den första amulettbiten hittas.