Wait!

Mer och mer funderar jag på vad en blogg egentligen är bra för.
Det är ju ingen dagbok, för jag kan inte skriva exakt vad jag tycker om Sverker på mitt jobb. Han är en skit men det kan jag ju inte skriva... han kanske läser här och blir sur, och poängen med dagböcker är just att folk inte ska få läsa.

Det är förvisso ett sätt att sprida information. Fair enough, men vad vet då alla dessa som bloggar som är värt att sprida? Vad sprider jag? Roliga klipp på youtube...

Det är också ett sätt att berätta om sin dag för den som vill veta. Eller om man har haft en dålig dag och är skitsur så vet alla som läser att man ska undvika mig just idag. Som att ha en skylt hemma. Beware of sur bloggare. Okej, där har vi en grej.

Det enkla svaret är kanske att man vill att andra ska gradera ens liv? Att folk ska kunna säga "fan vad roligt du såg ut att ha det på spy bar då..." eller "nämen har du träffat Lasse Kronér i bastun på götgatan?" eller "vafan... har du tapetserat till mintgrönt? Har du ingen smak?" eller slutligen "Har du haft gruppsex i en telefonhytt NU IGEN?". SÅ är det nog fanimej. Man vill att andra ska se vad man gör och bli avundsjuka, alternativt fyllas med medlidande för att man inget gör. Och skriva, och uppmärksamma en lite. Tack för svaret om KK förresten, det är nog bara så att det växer på en. Helt plötsligt ligger man där. Det är förresten inget nytt. På 60-talet sa man kärlek för vänskaps skull. Det är för övrigt precis som vanligt, enda skillnaden är att man tar av sig hatten först.