Om mig

Jag tycker det här med bloggar är så jävla fånigt. Som om världen inte existerar om inte jag skriver om den. Så här sitter jag i mitt elfenbenstorn och kliar mina svarta tangenter och väljer mellan självbedrägeri och hyckleri...

fredag 16 maj 2008

You maybe can't live forever, but you should fuckin' try!

Eller nåt sånt. Jag minns inte exakt citatet, för jag fick höra det i andra hand.
Den som sa det var Liam Gallagher, nånstans runt 1994 tror jag.
Då var han 20 och Oasis hade börjat få upp ångan på allvar, och för tre år framåt skulle de vara världens största band.

Jag tänker på det där med Rock som symbol för evig ungdom. Bara den där meningen fick mig att tvivla på om jag ens kan skriva om det, det är nästan väl djupt/episkt/patetiskt. Men jag kan nog förstå känslan att vilja tillbaka. Jag lyssnar på debutsingeln "Supersonic". inledningen med rätt tungfotade men ändå svängande trummor, ljudet av ett plektrum som dras längs en D-sträng och så ett arpeggio. Och så Liams röst.

Ni msåte förstå, för mig var Liam Gallaghers röst nånting mer än bara en shystt rockröst. Det var symbolen för frihet, för uppkäftighet mot samhället, för en känsla av jag-skiter-väl-i-vad-ni-tycker. Fånigt och tonårsromantiskt ja visst, men icke desto mindre sant. För en livrädd småfet okysst jävel på 16 var det här grejen. Jag ville vara Liam så mycket det bara gick... men det fick räcka med såna där runda solglasögon som han hade i videon till wonderwall och ett försök till modshår. Där och då började mitt liv, om det inte gjort det förr. När jag lyssnade på Oasis kände jag mig större, jag ville upp på scenen. Där hörde jag hemma, det hade Liam sagt. Och dit kom jag också om än i liten skala.

Jag lyssnar på Supersonic idag, drygt 14 år efter att den släpptes. Sällan lät de bättre än såhär. Såhär låter ungdom. Fångad på drygt 3 min.

Och jag förstår att man vill tillbaka. till känslan av att allt var nytt och ens eget, världen var för första gången ens egen och man ville och kunde ut. Och hur många singlar man än säljer och hur mycket koks man än tar och hur många 20-åriga fotomodeller man tar till flickvänner, så blir det nog aldrig det samma igen.

Ungdomen är lika flyktig som den alltid varit. Den kan ramas in och hängas upp på väggen eller sparas på en plastskiva. Men man kan aldrig aldrig aldrig få den tillbaka.

Inga kommentarer: