Har ni läst dagens GT idag? Marcus Birro skriver om sitt första barn som dog efter 12 dagar. Det är en lite pretentiös text, men ändå mycket kärleksfull. Och den slutar ungefär med att "min tid på jorden är bara en paus, vi ses snart, kram pappa". Är det så konceptet himlen funkar? Vi får möta alla vi känt och älskat under livet igen? Vilken fin tanke att få möta sin älskade igen, kanske ni tänker. Men om man blivit änkling och gift om sig? Får man då träffa bägge två igen och ska man då ha två fruar? Eller ens granne som var snäll och god men en riktig jävla tråkmåns, ska man tillbringa evigheten med att dricka kaffe med honom och prata om hans bikupor. Och Marcus... vi fick också ett missfall. Tre månader innan det var dags slutade våran lilla Alex hjärta att slå. Jag fick aldrig ens en chans att lära känna henne. Finns hon där uppe nu alltså? Så jag ska komma dit och försöka lära känna en dotter jag inte ens träffat? Hur sur kommer inte hon att vara, att behöva konkurera med tre andra syskon som faktiskt fick chansen att leka med pappa? Och så framför allt... hur ser vi ut? Som vi gjorde när vi dog? Är alla i himlen 85 bast, så det blir som på träffpunkt Käpplunda och alla bara dricker kaffe, spelar fia och sjunger gamla schlagers? Eller är kanske alla unga? 20-25 år? Kommer jag att känna igen min far som 20-åring? Jag menar, vi har inga gemensamma intressen nu, så vad ska vi prata om? Jag gillar inte Tommy Steele, det var Elvis för mig.
Må allah den barmhärtige vaka över er, Bröder och systrar där ute.
Dagens låt är Cypress Hill feat. The Fugees: Boom Biddy bye bye
Österrike
2 månader sedan
9 kommentarer:
Älskling då, det var värst vad du filosoferar på äldre dag. Nog för att du är gammal (eller åtminstone äldre än mig) men träffa människor som är döda nu? Kan du inte nöja dig med levande?
Eller har du inte läst villkoren för liv efter död? Först får du bestämma om du ska uppåt eller neråt. Sen får du bestämma gammal eller ung. Efter det med eller utan sällskap. De personer som väljer utan sällskap men vars anhöriga vill träffa dom och vara med dom får en låtsas-Markus att vara med. Dessutom finns det möjlighet att välja en viss tidpunkt och miljö som man vill umgås i. Eller kort och gott....det blir vad det blir. Varför gissa och få ångest?
Jag tror tyvärr inte att jag kommer att känna igen dig i himmelen så du får njuta av mig medan vi lever tillsammans. Jag är ganska säker på att jag kommer neråt (eller vad tror du? ;-))
älskar dig! puss
Min uppfattning om "paradiset" eller vad man nu vill kalla det är liksom bara trivsam plats, med eller utan sällskap. Jag tror liksom på att man "träffar på folk/själar", sällskap isf är nog mer bara som en känsla av att "inte vara ensam" eller en slags erinnelse (vet inte ens om det är ett riktigt ord).
Jag tror att tanken på att få träffa folk/husdjur/whatever igen på andra sidan är mer en tröstgrej för oss än något annat. När man har blivit lämnad kvar här vill inte tänka att man aldrig kommer att få träffa den själen igen.
Fast jag tror däremot inte att det finns någon motsvarighet till helvetet, jag tror inte på helvetet, trots att jag ändå är troende (fast har lite svårt ibland att tro på att Jesus var Messias, det ska erkännas) och borde väl antagligen tro på det också. Fast min Gud har liksom ingen anledning till att straffa människor för att de har "levt i synd". Man får inte glömma att bibeln ändå skrev av människor och framförallt att katolska kyrkan har valt ut de böcker som ingår i den och kyrkan har i alla tider värnat om sin makt och inflytande.
*jag tror INTE att man träffar på... ska det vara.
Ja, den tanken verkar vettigare. Nirvana är kanske inte trevligare men långt mer fattbart än ett slags paradis. Helvetet är också en knepig abstraktion, särskilt den där kretsen där de är som aldrig hört talas om gud...
Hahaha, tänker på det som Jonas Gardell sa en gång, "tänk om Gud är en isbjörn, vad överraskade alla andra kommer att bli då..."
Jepp. eller rowan atkinson som djävulen som hälsar alla välkomna till helvetet "Atheists, over here please... you must be feeling a right bunch of charlies... and finally christians... yes, i'm afraid the jews were right"...
Eftersom jag inte vet om du kommer läsa här eller på min blogg först... Du kommer älska den här sidan!
men länken kom visst inte med... provar igen, här
Skicka en kommentar