varför jag har så svårt att förstå konceptet med paradiset

Har ni läst dagens GT idag? Marcus Birro skriver om sitt första barn som dog efter 12 dagar. Det är en lite pretentiös text, men ändå mycket kärleksfull. Och den slutar ungefär med att "min tid på jorden är bara en paus, vi ses snart, kram pappa". Är det så konceptet himlen funkar? Vi får möta alla vi känt och älskat under livet igen? Vilken fin tanke att få möta sin älskade igen, kanske ni tänker. Men om man blivit änkling och gift om sig? Får man då träffa bägge två igen och ska man då ha två fruar? Eller ens granne som var snäll och god men en riktig jävla tråkmåns, ska man tillbringa evigheten med att dricka kaffe med honom och prata om hans bikupor. Och Marcus... vi fick också ett missfall. Tre månader innan det var dags slutade våran lilla Alex hjärta att slå. Jag fick aldrig ens en chans att lära känna henne. Finns hon där uppe nu alltså? Så jag ska komma dit och försöka lära känna en dotter jag inte ens träffat? Hur sur kommer inte hon att vara, att behöva konkurera med tre andra syskon som faktiskt fick chansen att leka med pappa? Och så framför allt... hur ser vi ut? Som vi gjorde när vi dog? Är alla i himlen 85 bast, så det blir som på träffpunkt Käpplunda och alla bara dricker kaffe, spelar fia och sjunger gamla schlagers? Eller är kanske alla unga? 20-25 år? Kommer jag att känna igen min far som 20-åring? Jag menar, vi har inga gemensamma intressen nu, så vad ska vi prata om? Jag gillar inte Tommy Steele, det var Elvis för mig.

Må allah den barmhärtige vaka över er, Bröder och systrar där ute.

Dagens låt är Cypress Hill feat. The Fugees: Boom Biddy bye bye