dynga

Höstdepp, och känslorna åler berg-och-dalbana. Exakt hur långt ifrån mitt normala tillstånd jag är vet jag inte, men jag är väldigt långt från stabil, och jag lär inte hamna där på ett bra tag. Vardagsliv är nästintill outhärdligt, jag behöver ett ständigt flöde av kickar för att överhuvudtaget tycka att det är någon idé att fortsätta vissa dagar. Nu är jag ju en person av hyfsat hög moral eller i alla fall en man med dåligt samvete, så jag gör det jag ska ändå, men sakta och mycket motvilligt.

Den övervägande känslan är olust och en obehaglig känsla i maggropen. Den gör inget särskilt, den tycker inget särskilt, men från den utgår en massa känslor så dyker upp till ytan då och då och på ett eller annat sätt pajar min dag. För det mesta är det avund. Jag trodde jag slutat med min dödslista, men den har blivit aktuell igen. Jag avskyr alla som har det bättre än vad jag har det. Ganska ofta är det personliga tillkortakommanden. Jag skäms över den jag är och vad jag gör. och eftersom ingenting i min personliga situation kan förändras över en natt (okej, visst... om man drar det extremt så ja... men jag är faktiskt human) så blir jag uppgiven och tycker synd om mig själv, och extremt improduktiv.
Då och då är det rent självförakt, jag har tänkt nåt dumt eller fåfängt eller löjligt, och ... jag kan inte riktigt förklara det, det är lite som att bli utskälld av sin mamma, fast av sig själv.

Jag skriver inte för att jag ska få din sympati. Jag vill inte ha den. Jag vill bara fyra saker. Jag vill att mina barn ska ha det bra. Jag vill att min fru och jag ska vara lyckliga. Jag vill att världen ska bli bättre eller gå under. Och jag vill, nån gång, kunna vara nöjd med mig själv och det jag har.

Måste bara säga det

Okej, NU börjar jag faktiskt bli lite frustrerad. Jag vet att det väl lär gå över, och att jag antingen en dag sitter lycklig eller bara irriterad, men det är ingen hjälp nu. Vad saken gäller? Äh.

Abstinence

Första betraktelsen: En bild från den alltid obehagligt träffsäkre berglin. En kvinna sitter på förstubron med en kopp kaffe, en annan kvinna står vid staketet och säger "På lördag gäller det, stina! Då går karlarna ut och röjer gräsmattan och vi tjejer kommer att fixa salladen". Den första kvinnan säger ungefär "äääh...okej...?" och tänker "Men, hur gick det här till? Jag var ju rebell!"

Andra betraktelsen: Jag sitter i bilen, inser att jag har rätt humör för att lyssna på Eels och stoppar in "beautiful freak" i stereon. Jag gillar den skivan, men så kommer jag på varför jag gillade den skivan från början. Den var ju som creep, den var för outsiders som visserligen surade för att de inte var med i den stora massan, men som innerst inne var glada för att de var en egen mer tänkande art än den stora gemenskapen. så när jag nu lyssnar på skivan så kan jag ju gilla låtarna, men samtliga teman känns väl inte helt hundra... ibland tänker jag "men spänn av... var lite mer som folk". Och sen tänker jag "Men hur gick det här till? Jag var ju avvikande från samhället!"

Tredje betraktelsen: Varför missade jag 90-talets musik? Popsicles bästa år låg bakom dem när jag hittade dem. Och this perfect day fattade jag aldrig. Eller broder daniel. jag kan sakna det nu, för de hade passat mitt tonårsjag så bra. Mitt stackars finniga, småfeta, missförstådda tonårsjag som utan att veta det renodlade sitt utanförskap och gjorde det till en livsstil. Ack ja... tur att man bara är ung en gång. Dum däremot, det slutar man aldrig vara.

steve lind

Lars Winnerbäck gjorde det omöjliga. Man kan inte skriva en låt med refrängen "jag får liksom ingen ordning på mitt liv". Men han gjorde det. I värsta fall har han gjort en Ledin, men jag hoppas att han verkligen hade summerat sin situation och kommit fram till att det var just så det var och att det inte kunde skrivas om så värst. Och jag håller helt med Winnerbäck. Jag får liksom ingen ordning, och jag vet inte var jag ska börja nysta i härvan. Egentligen finns det ju bara ett sätt att ta sig ut-att säga som det är. Att vara ärlig mot sig själv. Men samtidigt är det så otroligt svårt.

och det värsta är att det egentligen inte är jag som borde må så här. Men jag gör det ändå. Mentala fantomsmärtor?

Nåja, i en sång nån gång ska jag berätta allt. Men för nu...

trött på missförstånd

Äh... egentligen är det bara så det är.

Jag vet inte vad som är värst. Att bråka en hel dag och vara i luven på varandra. eller börja dagen med att vara i synk och sen börja bråka, nästan helt utan förvarning. Jag är bara så trött, särskilt som det oftast visar sig när vi har bråkat ett tag att det bara är ett missförstånd av vad den andre egentligen menar. Men då är det försent.

Jag orkar bara inte med det längre. Jag vill inte ha det såhär.

Brazen (weep)

I called you brazen
Called you whore right to your face
And watched you silently
and publicly disgraced
I didn't notice when you
strenghted like a vice
that you were trembling
and burned beneath the ice

Why don't you weep, when I hurt you
Why don't you weep, when I cut you
You don't bleed, and the anger
builds up inside
Why don't you weep, when I hurt you
Why don't you weep, when I cut you
You don't bleed, and the anger
builds up inside

You said a prayer and I betrayed you with a kiss
I never realized that all had come to this
So keep your dignity
Don't throw it all to waste
Stronger feelings than you've ever learned to face

and burned beneath the ice

Why don't you weep, when I hurt you
Why don't you weep, when I cut you
You don't bleed, and the anger
builds up inside
Why don't you weep, when I hurt you
Why don't you weep, when I cut you
You don't bleed, and the anger
builds up inside

weak

Lost in time I can`t count the words
(I) said when I thought they went unheard
All of those harsh thoughts so unkind
`Cause I wanted you

(And) now I sit here I`m all alone
So here sits a bloody mess, tears fly home
A circle of angels, deep in war
`Cause I wanted you

Weak as I am, no tears for you
Weak as I am, no tears for you
Deep as I am, I`m no ones fool
Weak as I am

So what am I now I'm loves last home
I`m all of the soft words I once owned
If I opened my heart, there`d be no space for air
`Cause I wanted

Weak as I am, no tears for you
Weak as I am, no tears for you
Deep as I am, I`m no ones fool
Weak as I am

In this tainted soul
In this weak young heart
Am I too much for you

In this tainted soul
In this weak young heart
Am I too much for you

In this tainted soul
In this weak young heart
Am I too much for you

Weak as I am
Weak as I am
Weak as I am

Om tingen i sig

...kunna vi intet veta.

Ibland är det bara så det är, att man inget vet. Att man inget förstår, att man inget ser. Så plötsligt öppnas ens ögon, allt faller på plats... och så faller allt samman.

Så går man ett tag och ser världen på detta sätt. Man bygger upp en världsbild, man anpassar sig själv. Men så kommer mer saker, nya infall, nya vinklar. Man får upp ögonen ännu mer, det fanns luckor i pusslet som man inte såg förut... och allt faller totalt ihop än mer.

Men slutresultatet är det samma som alltid. Jag känner mig som en fullständig idiot, och det kommer ta tid innan jag kan hantera det bra. Fast man växer ju som människa hela tiden... synd bara att jag bara nått upp till en 15-årings nivå.

Låter det konstigt? Fattar ni inget? Det är lite meningen... jag är inte sugen på att vara tydlig.

man ska inte...

denna dag är ett helvete.

Jag har varit på Åmåls Bluesfest. Jag hade trevligt. Jag drack sprit. Jag var lite för mycket på sen-natten. Jag fick ågren. Jag bad om ursäkt och redde ut saken med mina vänner. Det var bra. På eftermiddagen kom den obligatoriska bakfylleångesten. Den var hanterbar. Jag hade ju pratat ut. Jag kom hem. Jag upptäckte att jag hade glömt mina mediciner i Skövde. Jag tog dem. Tre dagars icke-ätande av antideppresiva: Du får börja om med biverkningarna: Mer ångest.

Jag har idag därför bakfylleångesten från helvetet. Jag ska om en stund äta ännu en atarax, sova mig igenom eftermiddagen och hoppas... hoppas... att jag någongång ska komma ut ur det...

Jag är en idiot.

Thinner

Låtar om tonårsångest, och för den delen om all typ av ångest och utanförskap dras jag till som en fluga till socker. She Said She Said är ju en beatlesfavorit, och Tidiga Kent överlag spisades som kokos. Thinner är just en sån låt. Men det var inte det jag skulle skriva. Grejen är att jag är rädd att jag behöver skriva av mig lite. Jag är på väg in i en mörk period igen. Jag har hållit mig utanför den ganska länge, och trodde det var bra, men nu är jag tillbaka i ett känsloläge som jag inte haft sen nyår typ. Jag hoppas på att det bara är den psykiska delen av baksmällan efter gbgvarvet som spökar, men jag är rädd att jag nog har fel.

Symptomen är en molande känsla i magen, en känsla av tomhet överlag, en upplevelse av alienation och utanförskap. Lyxproblem ja visst, men om man nu mår skit är det väl bättre att låta sig själv göra det.

Orsakerna är lite mer diffusa, men de har viss del att göra med teatern. Ja, vi sätter upp ett lustspel/spex/friluftspjäs i gudhem, ni får komma och titta i höst. Men nu sätter vi snart punkt för vårrepetitionerna, och jag har separationsångest, plus att jag inte är nöjd med min insats som regissör. Jag skäms, jag vill förklara, men inte fler SMS, och jag vill inte ringa någon.
Sen kan de grunda sig i ett jag inte vill besudla mina vänner med min oro. Jag har snälla vänner som lyssnar, och till och med ger råd, som uppriktigt oroar sig för mig. Jättebra, ja visst. Klart jag är dem evigt tacksamma, det är inte det men... jag vill ju att de ska få något för att de lyssnar på mitt harvande. Att jag nån gång ska kunna säga att jag faktiskt mår bra... men snart ringer jag dem igen, med ångest, utan hopp... och vill praaaata.

Jag vill inte att mina vänner ska vara mina terapeuter.

Nu orkar jag inte tänka mer, jag håller på och somnar vid tangentbordet. Vad ville jag med det här? Hur känner du efter att ha läst det? God natt i alla fall. Nu hoppas jag kunna sova så jag kanske mår bättre i morgon.

5. Girl Lost.

5. Brainpool - Girl Lost

Brainpool och Oasis betydde allt för mig när jag var 16-17 och nästan 18. Nu tyckte jag väl inte Janne Kask var cool på samma sätt som Liam Gallagher, men det var väl det tonårsdesperata uttrycket i deras låtar och jannes sätt att sjunga, som på nåt sätt förebådar håkan hellström, som gjorde att vi föll som käglor. Min platta med dem var egentligen tvåan Painkiller och låtar som bandstarter eller we aim to please. Men den låt jag helst spelar nu är girl lost från första plattan Soda. Låten är verkligen inte märkvärdig, men den är dock en duett, med Kent Norberg från Sator, vilket gör den jävligt mycket bättre än om det varit kristoffer.. Eftersom vers 1 och refräng är samma, så säger de i princip hela låtens budskap.
"I lost my girl -And you never gonna find her
she was my world -So you should have been kinder
I must have forgotten her -well this is a reminder
she's hot my heart -And you never gonna find her"

Låten är som vanligt som jag känner att det är ibland, att jag har väldigt många bra vänner, men visar det aldrig, eller gör för mycket och helt enkelt stöter bort folk. En fånig låt, ja, men på sitt fåniga sätt känns den ändå som en dialog mellan mig och överjag. jag gillar tydligen att straffa mig själv.

Och därmed in på en lägesrapport. Jag är inte i fas idag. Jag kan inte längre skylla på deppression, jag har gått tillbaka till att bara vara mitt jobbiga vanliga jag igen. Och jag är trött. Jag känner ibland att jag saknar en vän, vilket är lite paradoxalt eftersom jag har flera vänner. Det är bara det att... det är snart tid att älta saker igen. Och jag vet inte vem jag ska vända ut och in på mig för. Det känns som att jag stör överallt. Eller så... är det bara inte så intressant att lyssna på.

(JAg vet att man inte ska ägna sin blogg åt sånt här gnäll, jag vill inte att du ska känna att jag söker kontakt eller bekräftelse. Se det snarare som att jag tänker högt inför publik. När jag väl bestämt mig kommer jag ringa någon. Frågan är vem.)

6. Beatles - Tomorrow never knows

Det var ett svårt val, men till sist fanns det bara en låt.
Jag älskar beatles, så är det bara. Jag har aldrig reflekterat över varför, men The Fabs är MINA. Punkt slut. Bästa skivan är Rubber Soul, men bästa låten är den här. För mig har den alltid skänkt tröst, fast den handlar om att knarka. Kanske är det det jag vill, glömma mig själv för en kort stund. Jag brukar avnjuta den i ett mörkt rum, liggandes på golvet. Väl suspekt kanske, men det är så jag gör. Det är nog helt enkelt så, när det blir för mycket så är det skönt att höra John Lennon mässa "turn of you mind, relax and float downstream; it is not dying, it is not dying. Lay down all thoughts, surrender to the void; it is shining, it is shining". När man behöver göra det, så finns den här låten alltid inom räckhåll. Och den sviker mig aldrig.

7. Ebba Grön - Häng gud
jag ville skriva om Oasis, men det är ett så komplext förhållande att jag väntar tills jag verkligen orkar med. Istället tar jag en låt där jag helt vet vad jag tycker. Jag älskar den. Dels det aviga och lite otajta arret, som ändå funkar genom en gigantisk energi och vilja. Dels texten, som vågar säga sånt som en feg halvrebell kanske tänker, men aldrig vågar säga. Vad som gjorde Ebba Grön så stora, och som en symbol för den svenska punken vet jag inte. Det är väl helt enkelt så, att en stor begåvning märks, oavsett från vilket sammanhang. Thåström SKULLE bli ikon. Inte för att Ebba Grön var ett dåligt BAND. De var en enhet på ett sätt som få band är. Men det som jag tror var avgörande att det än idag, när man lyssnar, hör att det är ALLVAR. Från alla tre, inte bara Thåström. Alla menar allvar, alla spelar allvar. De äkta känslorna i uttrycket, kombinerat med en begåvning och en jävla energi. Allt det där finns kvar än, och det hörs än.

4 och lägesrapport

Innan vi går vidare vill jag bara säga att min karaktär slagit i botten denna vecka. Ätit för mycket och tappat kontroll. Och idag och igår har jag svullat som fan. Nå, på måndag börjar vi om. Det är ingen mening att vara drastisk och överträna. Mer sallad från måndag, bara.

4. Flower - Eels.

Eels första platta Beautiful Freak är en av få skivor jag verkligen kan lyssna på rakt igenom i princip varje gång, så bra tycker jag den är. Den handlar om att vara utanför, och också (fast den försöker dölja det) till viss del om att vilja vara utanför. Skivan är full av salta låtar, Novocaine for the soul, not ready yet, guest list, your lucky day in hell etc... men flower är min favorit. Den börjar med samplad kör och mandolin, och sen kommer väl i princip bas och trummor till, men det är nog allt. Texten är mycket lämpad för självömkan, i princip är det det den handlar om, och är en beskrivning av hur förlamande denna känsla är. "turn the ugly light of god, I want to feel the night, everyday it rains down on me, donät you think taht I know?". Samtidigt som låten verkligen är att vältra sig i sina egna spyor så finns där också en uppåtstigande rörelse, som om låten ändå kan hitta kraft och resa sig ur sin situation. Jag brukar i alla fall använda den så, och hittils har det funkat. Låten avnjutes bäst i ett mörkt rum, liggandes på golvet med slutna ögon och armarna korsade över bröstet.

3.

3. Touch me - Weeping Willows

Weeping willows gjorde grandios 60-talsinspirerad dramatisk doowop på sina två första plattor. Magnus Carlsson hade en röst som gjord för gråtmilda texter uppbackade av trånande melodier. Men på den tredje plattan plockade bandet fram sina 80-tals förebilder, the smiths och cure och dylikt. Och istället för stora gester i 60-talets anda handlade det mer om alienation och kalla känslor i ett postmodernistiskt samhälle. Och det visade sig funka P E R F E K T. Into the night är kanske bandets bästa platta. Magnus Carlssons röst lade sig perfekt bredvid syntharna och gitarrerna, men faktum är att bandet som helhet kom mer i centrum med denna platta. Framförallt Anders Hernestam, trummisen, märktes mer här. Skivan var också den som jag och Anna lyssnade på mycket under vår första tid ihop, och som avslutning ska jag bara säga att jag verkligen gillar hela skivan, men just Touch me är VÅRAN låt. Och det är fanimej inget dåligt skäl att hamna på en lista!

2...

2. Det är nu det börjar - Bob Hund

Ha. Jag hann innan dagen blev imorgon. Nå, till skillnad från gårdagens inlägg så är dagens låt inte upphov till lika många ord, men det hindrar inte från att den betyder mycket. Det är helt enkelt den låt som får mig på bäst humör snabbast. För det mesta är den en fråga om timing och känsla, när en låt får mig på gott humör, ibland ska det vara techno, ibland hårdrock, ibland 60-tal, men det här är den enda låt som alltid hjälper, och då menar jag alltid. Jag vet inte varför, men det är antagligen den rena glädjen som sprudlar ur musiken. Sången är inte direkt nån eufori, men Thomas Öberg sjunger med sån energi och allvar att man inte kan värja sig. Texten är närmast dylansk, eller snarare höglundsk. En blandning av totalt nonsens, anarki och nån slags samhällskritik. Antagligen är det just det att den är så allmängiltig, den går inte att knyta till nån direkt situation eller känsla, den passar helt enkelt in. Eller bara lägger sig ovanpå och gör att man glömmer bort allt annat. Och eftersom den alltid startar om mig emotionellt så blir ju testen sann. Det är faktiskt nu det börjar.

50 låtar på 50 dagar

jepp! Förhoppningsvis finns det så många.
Eftersom jag gnäller på att andra ska blogga men inte gör nåt själv för att visa att jag lever så ska jag göra en insats. ett nytt tema, 50 låtar som betytt mycket för mig, på lika många dagar. Tufft, men det borde gå. Ingen inbördes ordning eller betydelse, bara att jag kom på dom i den här ordningen.

1. Jakob Hellman - Avundsjuk på dig.

Som så många andra är Jakob Hellmans skiva ...och stora havet en favorit. Den är något av en symfoni över sena tonår, och den svåra "ehn mans wääg till Pigho", vilket kanske gör den som mer av en killplatta än något för alla, men de snygga texterna borde göra den till ett måste för alla singer/songwriters som överhuvud ska skriva på svenska, om inte annat för att distansera sig. Det finns förresten ett lite småkonstigt machoperspektiv i ett par låtar, mest i Allt jag vill ha, som nog bara en kille som är rätt osäker på sig själv men försöker ge sken av att han har koll kan fatta, men det finns det inte i den här låten.
Avundsjuk på dig är ungefär vad det låter som. Jaget i låten försöker förklara för vad som antagligen är en kvinnlig du att han inte alls är svartsjuk och avundsjuk, att han inte alls bryr sig om att hon inte vill ha honom, och "kolla på mig, jag är svår och litterär". Man kan dessutom ana att jaget inte har riktigt koll på vad det här med kärlek innebär. Låten är riktigt bra rent musikalist, men det som tilltalar mig är just att den träffade som en fet smäll i magen. Exakt såhär har delar av mitt liv sett ut. Precis så bitter och aggro i mina försök att verka märkvärdig har jag varit, och kanske är ibland... Till och med raden som antyder att jaget smygtittat på duet och en annan kille, troligen med mord i blicken kan jag stå för. Ingen som läser här bör oroa sig, men det har hänt. På det sättet borde låten inte vara en favorit, men den är det ändå, just för att den för mig är lite av ett memento. Glöm inte bort hur fånigt det är. Dessutom är det en sjukt bra melodi, som gör att man kan lyssna på den om och om igen, körsång av tityo, nämnde jag det?

Världen såg ut som ett tåg

Det var länge sen jag lyssnade på Jakob Hellman, och det lär dröja. Jag glömde ta med skivan i dag, och jag kan inte lyssna på den hemma.

Det var ett tag sen jag skrev sist, så jag tänkte uppdatera lite. Jag är inte död, jag har varit sjuk. Först en inflammation i foten så jag inte kunnat gå ordentligt på en dryg vecka, sen vinterkräk. Sen har depressionen yttrat sig på lite störande vis. Jag borde väl förklara... men jag har ingen lust. Jag tar det med min kurator. Ja, jag går hos sån nu. Det känns bra, om än lite sådär att jag bara pratar och sen har timmen gått och jag har inte kommit nån stans. Men terapi tar tid, så är det.

Det är lite skälet att jag inget skrivit, jag har deppat ihop rätt bra nu ett tag, och jag ville helt enkelt inte tala om det hela tiden. Inget positivt, inte ens nåt som hände värt att skriva, förutom att jag inte mått bra, och det har jag inte velat skriva.

Nu kanske det blir bättre. Foten är bättre, vinterkräket är över för nu. Jag ska till vuxenpsyk, teatern börjar nästa torsdag, folk är gravida (INTE VI), folk ska gifta sig, folk har pratat ut och snart är det väl vår. Jag har fått blanda ut min tid med lite Latte, och det har också gjort sitt för att lugna nerverna.

I övrigt är folk, förutom Anna, rätt slöa på att uppdatera. Herregud, det är väl bara jag som inte har ett liv! Skriv för fan!

Löpning och alkohol

Ja, går det ihop? Tja. Kanske inte, men de har en gemensam nämnare. Har man ett moraliskt och etiskt dilemma kan man lösa det under influensen av antingen löpning eller alkohol. Och eventuellt håller lösningen också under dygnets ljusa timmar.

passa micken - från 2009

Det här känns lite aristotoles. Jag ska precis komma fram till poängen när jag lägger av. Jag vet inte ens vad som var mitt positiva exempel. Men jag står för det jag skrivit, så därför publicerar jag.

Vem är det som ger tillstånd till alla dessa deckarförfattare att skriva?
Ungefär hälften kan inte som Björn Hellberg, Tomas Bodström och Ann-Christine Bärnsten för att nämna några.

Andra lider av Sjövall/Wahlöö-syndromet, en stark socialisering som driver läsaren till känslan "det är kört... vårt samhälle är åt helvete... lika bra att gå och lägga sig igen", starkt driven av Mankell och Arne Dahl.

Resten har fått för sig att en bra historia inte kan berättas på under 500 sidor. Seriöst? Mörkrets hjärta - 121 sidor. På drift - 315 sidor. Tio små negerpojkar - 197 sidor. Den vedervärdige mannen från säffle - 175 sidor.
I motsats till exempel till... Stephen Kings det mörka tornet... del 4(!) - 728 sidor. Och då finns det 6 delar till.

Sen ska vi inte glömma den här fixeringen vid att det måste vara sjukt för att vara intressant, och det lider många av. Mankells mördare är domedagssekter, transvestitiska brevbärare, hämdlystna tågvärdar och störda tonåringar som är indianer. mons Kallentoft har mutat in genren "Jag blev behandlad som skt när jag var liten och nu mördar jag folk som en ritual för att må bättre". Bärnsten har en psykiskt sjuk som verkar mörda för att hon kan. 7 pers, för varje ton i skalan.

Så därför är det sådär extra kul när man läser en författare som inte faller för det där

författarjävlar -från 2009

De flesta inlägg som bara blivit utkast har ju blivit det av skäl. Oftast har jag tappat intresset eller så blev det Liite för privat. Jodå, jag kan också censurera mig. Men det fanns också en och annan intressant, om än kanske inte så. Den här är sån, halvfärdig, för att jag tyckte jag blev för anal. Men det är en så viktig varning att jag inte kan lämna er utan den.

Jag har i dagarna läst Gösta Unefäldst 14:e deckare om poliserna i strömstad. Förlaget har äran att meddela detta, det står med en stor röd stämpel på bokens framsida. Och... |här avbryter vi för att påpeka en sak. Naturligtvis är det så attman kan skita i att läsa en dålig bok hellre än att klaga på den, men annars hade det inte blivit någon blogg. så de så.| ... jag tycker väl att snarare än att det är bra kunde de väl skrivit "förhoppningsvis sista boken om poliserna i strömstad". Gösta Unefäldt debuterade som deckarförfattare 1979 med boken "Polisen som vägrade svara". Boken var en tät thriller om en gisslanssituation, där en väl avvägd känsla för spänning matchades mot bra personporträtt och en rejäl aning lokalpatriotisk men ändå levande lokalbeskrivning. Boken kan väl rekommenderas. Och det gäller i stort de böcker han skrev fram till ca 1992. Men sen gick det utför. Och varför? Jo, enligt min mening fick Unefäldt spel och misstog vad folk ville ha. Böckerna numera är nästan för detaljerade personporträtt och en lokalpatriotism så stark att den närmar sig fikabordsgnäll, fast på riksnivå. Dessutom har beskrivningarna av mat och personernas sexliv i båda fallen mer börjat närma sig porr.

fortsättning sommar - från 2008

Jag går igenom mitt arkiv för att se om det finns några gamla inlägg som aldrig blev klara och som kunde vara nåt. Det här är det första som aldrig blev klart. Det är inte klart nu heller, men nu får det hänga i luften och synas iaf. Det skulle vara ett sommarprat fast på webben.

Jag tänkte tala lite ofokuserat om kärlek. Jag hade det som en grej man kunde fylla i lite extra i Trasa gästbok ett tag "tror du på evig kärlek". Jag brukade skriva "ja" men mest bara för att retas. Evig kärlek, vad är det? Att man inte kan gifta om sig om man blivit änkling för att man kommer träffa sin gamla flamma igen i himlen? Nä, evig kärlek tror jag inte på, och ibland vete fan om kärleken finns överhuvudtaget. Men oftast är jag säker på mitt svar. Klart kärleken finns, och den är varken en neuros eller ett tillstånd av sinnesförvirring. Den är det ultimata lyckotillståndet, det största ruset och den största källan till förtvivlan. I likhet med hunger, förkylning och död drabbar den alla lika brutalt och skoningslöst utan att ta hänsyn till stadium i livet. Jag gillar den tanken att alla är lika inför kärleken och döden.
Jag är en hopplös romantiker men samtidigt fullständigt värdelös på romantik. och det har jag bevis på. Jag hade träffat en tjej för ett par år sen, och eftersom det var rätt udda frågade en kompis om jag kunde säga nåt om henne. Efter en stunds tvekan sa jag "tja... hon har väldigt stora ögon, blont hår och lite utstående tänder". Då blev det tyst och sen sa min kompis "Fan frisén, du är nog den mest oromantiska jävel jag känner.
Lars Winnerbäck skrev en gång frasen "Jag tror jag är mera kär i kärleken i sig än i dig". Det är nog sant och jag tycker det sammanfattar rätt mycket om varför vi söker så mycket efter den att vi kanske till och med är ihop med nån och inbillar oss att vi är kära. Nu tror ni kanske att jag talar av egen erfarenhet, och mitt svar är att jag nästan gör det. Mitt första riktiga strul var inte kärlek på allvar utan snarare en reaktion på att nån faktiskt var intresserad. Min riktiga kärlek har jag visserligen tvivlat på det är sant men jag har alltid kommit fram till att jag aldrig kommer hitta en mer fantastisk människa eller någon som passar mig bättre än min älskade hustru. Så anna, den här är till dig.

Caesars Palace - Only you

Del 5 efter många om och men

Min definition av kärlek.

Pfffew...
Kärlek kan vara att titta på glamour fast man hatar det.
Kärlek kan vara att släppa någon fri med vetskapen att hen alltid kommer tillbaka.
Kärlek kan vara att spara den sista bullen.
Kärlek kan vara att bara sitta bredvid.
Kärlek kan vara makaroner och köttbullar en onsdag.
Kärlek kan vara mellan 2-7 pers
Kärlek kan vara att ligga vaken på nätterna utan att sova och vrida sig i ångest.
Kärlek kan vara att låna ut en halsduk.
Kärlek kan vara det dummaste man gjort, men det är samtidigt alltid värt det.

i övrigt säger jag som Jill Johnson: Kärleken är.

samma gamla hjulspår

Avundsjuka och halvparanoida tvångsföreställningar är det en del av just nu. Inte speciellt roligt, men det är väl en del av processen antar jag. Förr eller senare vänder det. Jag vet att det kommer göra det. Men "jag är hellre glad nu än om 25 år".

Det här var en rätt tråkig och intetsägande blogg. Jag beklagar att du behövde läsa den. Det var bara något jag behövde få sagt till nån. Att det blev nätet... tja.

sockerfritt?

Äh, jag kan lika gärna försöka skriva om nåt roligare. Chansen är väl större att nån kommenterar det...;)

i alla fall så har jag och anna, under influensen av några vänner, beslutat oss för att dra ner på socker. Ingen läsk, godis, kakor, saft, vetebrö eller liknande under veckorna, och välja alternativen med minst socker i butiken.

Dock har vi inte valt bort lördagsgodis och fredagsmys. Visst, det är väl inte bra, men det är ändå bättre. Så på fredagskvällar och lördagar är det fritt fram för godis (1 hg/barn, 50 g/vuxen) saft (funlights jordgubb ska visst va okej), läsk (light, till min stora förtret...) och även socker i kaffet. Jag är inte helt glad för den utvecklingen, jag är nämligen lite sur för att det faktiskt går att dricka kaffe utan.... Jag har ju gett mig den på att vissa saker inte är värda att leva livet utan, och kaffe med socker är en av dem. Men vi får se, som vanligt.

Hur går det hittils? Ja, det är väl för tidigt att säga. Men det känns inspirerande! Och det är alltid en god sak.

Det som är grejen är att vi försöker kombinera GI med att inte köpa saker med tillsatt socker. Och hittils har jag till min stora glädje konstaterat att såväl pommes som fiskpinnar och ost inte innehåller socker.Där försvann en del ångest, för jag och anna är beroende av halvfabrikat. Ja, jobbar man hela dagarna... till sist försvinner orken att "laga" mat. Då är det bra att ta fram nåt ur frysen som faktiskt är ok. Fast har nån en annan åsikt så är jag intresserad!

Jag önskar att jag hade ork och lust att skriva om nåt annat än min deppression just nu, mest för min egen skull, men det är det enda som är, och ibland som det alltid ska vara det. Hitintills har jag till viss del kunnat hålla olusten stången med hjälp av vänner och bekanta. Men i senaste fasen blev vänner och bekanta en del av problemet...
Och jag menar, seriöst. Hur hanterar man att få känslor och anklagelser kastade i ansiktet på sig om man inte ens vet av att det funnits orsak till dem? Det är ju mitt problem. Jag gör stora tjädertuppar av en kycklingfjäder. Det här vet jag, men sen kommer mitt andra problem. Den obehagliga tanken att jag kanske hade rätt första gången...

Jag vill ta upp telefonen, ringa och prata ut. Men om vad? En sak som kanske inte ens hänt? Jag ringer andra, stup i kvarten. Alla säger samma sak. Spänn av, du gör för stora grejer av det. Jag vet jag vet JAG VET! Jag hatar mig själv. Jag vill inte jag vill inte jag vill inte men tankarna kommer ändå och de stannar kvar vad jag än gör. Gud...jag är så trött. Jag orkar inte tillbringa min vakna tid med att oroa mig och inte ta mig för nåt. Barnen blir lidande, pappa är bara slö och de får bara se på film.

Jag kan tänka mig att en och annan tänker "Dramaqueen..." och det är nog sant. Jag överdriver. Jag poserar. Jag eskalerar i min självömkan. Men hur arg jag än blir på mig själv, hur många sparkar i arshlet jag än får, så står jag ändå kvar och sparkar på samma punkt. Jag trodde för ett tag sen att jag kunde välja bort att må dåligt. Det är som att mitt undermedvetna sitter och skrattar, pekar finger och säger som Malificent "Så, ni trodde ni kunde lura MIG?"

Egentligen borde jag inte publicera det här. Lite för privat, lite för mycket information. Men jag gör det ändå. För jag vet att jag ångrar mig om jag gör det, men ännu mer skulle jag ångra om jag inte gjorde det...