ett brev ut i intet

en mental skrivkramp har drabbat mig. Jag kan inte sova, jag försöker stänga tankarna ute, men de återkommer som var de fastkedjade vid mitt undermedvetna. Jag försöker döva dem med nätets alla frivoliteter men det är som att kasta nävar med sand i ett bottenlöst hål. Jag försöker skriva av mig min oro, men orden vill inte fästa på skärmen. Jag kan inte förklara vad jag känner, än mindre kan jag beskriva det. Det är kanske inte så illa, men det driver mig till vansinne.

Nätet ger ingen tröst. miljarder sidor, Kb och binär kod finns där för mitt nöje men det ger ingen tröst, eller frälsning. Guds röst hörs inte genom dessa sidor, inte ens på Guds Vrede.

Men i brist på gud så finns alltid Simon & Garfunkel. Detta är en underbar version av Scarborough Fair/Canticle

Och detta är en av deras kanske vackraste sånger. America. De ser risiga ut, men det är inget fel på rösterna än.

Och vafan... ta the boxer också. Det är inte var dag man ser David Letterman så glad.

Nu får det räcka. I morgon ska vi till sommarland och då ska jag vara glad.